Carl Adolph Agardh - av Sven-Eric Liedman, 1986

Carl Adolph Agardh - av Sven-Eric Liedman, 1986

Carl Adolph Agardh  -  av Sven-Eric Liedman

Utdrag ur Lychnos 1986; inom parentes Gestalter i svensk lärdomshistoria 3

Sid 71-104

 

 

 

Kameleonten Agardh

 

Från hösten 1841 till våren 1842 håller Friedrich Schelling sina berömda föreläsningar i Berlin om uppenbarelsens filosofi. Hans auditorium är stort och mycket blandat. Här finns dignitärer och unga studenter, här samsas turkar med ryssar och danskar.

Schelling har kallats till Berlin för att omintetgöra ”den hegelska draksådden”. Hegel är död sedan tio år men hegelianerna fler än någonsin och den radikala falangen bland dem allt livaktigare och hotfullare. Nu ska Schelling, Hegels yngre vän från ungdomen, sedermera hans professor och läromästare under de romantiska genombrottsåren, ställa allt tillrätta igen. Det är en återkomst i den stora stilen. Trettio år har gått sedan Schelling senast publicerade en skrift. Efter sin strålande produktivitet och sina spektakulära framgångar har han sjunkit in i förlamande tystnad, medan hans forne vän och vapendragare blivit tidens store filosof.

Men nu har kungen av Preussen, den reaktionäre Friedrich Wilhelm IV, bestämt, nu är det åter dags för romantisk filosofi. Detta är ett stort och avgörande ögonblick, förklarar Schelling när han äntligen lyckas klämma sig fram till katedern i den överfyllda föreläsningssalen.

Eftervärlden är beredd att ge honom rätt. Schellings föreläsningar är en märklig tilldragelse. Det beror visserligen mindre på hans egna helhjärtade försök att rädda den kristna uppenbarelsen undan bibelkritik och hegeliansk rationalism. Det märkligaste är de intellektuella energier som samlas i denna sal. Då tänker jag inte på de etablerade storheterna bland lyssnarna, sådana som Leopold von Ranke eller Alexander von Humboldt. Det är de unga det gäller. Här sitter en rad ännu okända och för varandra obekanta människor som på olika sätt kommer att bilda epok under det fortsatta 1800-talet. För dem alla får dessa föreläsningar omvälvande betydelse: Jacob Burckhardt. Michail Bakunin. Sören Kierkegaard. Friedrich Engels. Ingen av dem blir under något skede schellingian. Några av dem är till en början positivt inställda till den gamle mannen i katedern. Alla går därifrån som uttalade motståndare till hans tänkande.

Det finns många ögonvittnesskildringar från föreläsningarna, och de bevarade föreläsningsanteckningarna är legio. Tidningar och tidskrifter ända upp i råa Norden rapporterar om den stora akademiska tilldragelsen. Hegelianernas motvilja till trots var den första dominerande reaktionen en spänd förväntan. Här skulle något fullkomligt nytt se dagen! Efter hand tätnar besvikelsen. Kierkegaard, som till en början uttryckt sin stora tillfredsställelse, blir allt negativare. Schelling ser förbittrad ut som en ättiksfabrikant, skriver han; den gamle filosofen ”vrövler ganske forskrækkeligt”.

Engels hade aldrig väntat sig stora ting av Schelling utan från första början sett hans framträdande i Berlin som ett uttryck för tidens reaktionära tendenser. Det är Engels´ rapporter – tryckta i såväl artikelserier som broschyrer – som mer än något annat bestämt bilden av de omvälvande händelserna i auditorium nummer 6 vid Berlinuniversitetet. Mot Kierkegaards ättiksfabrikant ställs här bilden av en hygglig småborgare: vitt hår, snarare muntra än djupsinniga ögon, en viss embonpoint, lantlig dialekt – kort sagt ”en gemytlig familjefar snarare än en genial tänkare”.

För ett annat, hittills fullständigt obeaktat ögonvittne leder filosofens mindre aristokratiska yttre ingalunda tankarna till jovialiska små biedermeyerfarbröder utan tvärtom till en av tankehistoriens stora: till Sokrates. Ögonvittnet tillägger: ”Ref. har i Tyskland icke sett något intressantare än Schelling och hans auditorium.”

Det är inte underligt att denna skildring så länge förblivit i dunkel. Den är inmängd i den obetydliga publikation bestående av stiftsnotiser och kungliga cirkulär som går under namnet Carlstads Stifts-Tidningar. I dessa stiftstidningar ingår från januari 1843 och ett år framöver något som kallas Intelligensbladet. Det första numret, daterat januari 1843, inleds med rapporterna från Berlin. Huvudinnehållet i Schellings föreläsningar återges därefter i flera nummer.

Författaren till artiklarna är stiftets biskop, Carl Adolph Agardh. Han har visserligen inte satt ut sitt namn, men att det är han som fört pennan kan den trägne Agardh-läsaren se redan av stilen, denna kraftfullt krängande, starka, inte alltid sköna men oändligt uppfinningsrika prosa. Dessutom har Agardh själv berättat om sin författarinsats i ett brev till Carl Julius Lenström, den hegelianskt influerade litteraturkritikern. Agardh översänder med brevet ett exemplar av Intelligensbladet vilket sägs vara avsett att råda bot på okunnigheten bland stiftets yngre präster. Dessa ignoranter får här sätta tänderna i ett långtifrån lättläst referat av huvuddragen i Uppenbarelsens filosofi (i senare nummer undfägnas de med Hegels lära om treenigheten, med ”puseyismen”, alltså Oxfordrörelsen, men också med informationer om det nystartade folkskoleseminariet i Karlstad). De må dock ha lockats till läsning av de inledande livfulla skildringarna. Agardh vet hur han ska ruska liv i den slöaste adjunkt.

Den som av Agardhlitteraturen fått ett intryck av det agardhska tänkandet skulle vara oupplösligen förknippat med Schellings kan förvånas över de förhållandevis negativa slutomdömen som uppenbarelsefilosofin här bestås med. Den kommer att ha ”föga inflytande på Theologien såsom vetenskap”, heter det tvärsäkert. Hegel är visserligen en stor olycka, men lösningen är inte Schelling utan en återgång till kant. Den kantian till vilken Agardh nu – låt vara högst tillfälligt – sätter sitt hopp är Herbart.

Femton år tidigare hade Agardh under betydligt intimare förhållanden träffat Schelling. Det var när de båda drack brunn i Karlsbad och utbytte åsikter och iakttagelser om naturens och tänkandets hemligheter. Det var ”de intressantaste dagarna i mitt liv”, skrev Agardh entusiastiskt något år senare. Då fanns det inga gränser för uppskattningen! Hans Lärobok i Botanik tillägnades Schelling; den 4 sidor långa dedikationen är på tyska och berättar att Schelling uppmanat sin yngre kollega att utveckla sina åsikter för en större – alltså en tysk – publik. Detta har ännu inte blivit möjligt; den stora världen får tills vidare nöja sig med att kunna förstå denna tillägnan till ”en av de stora andarna” i samtiden.

Hyllningsorden om Schelling har blivit uppmärksammade av Agardhs biografer; däremot inte det högst besynnerliga förhållandet att dedikationen försvinner när läroboken några år senare verkligen översätts till tyska. Denna strykning är den mest radikala förändring som verket genomgår på sin väg från svenska till tyska. Och vad har hänt? Därom vet vi ingenting. Det finns inga Schellingbrev i Agardhsamlingarna, och någon korrespondens i motsatt riktning har hittills inte kunnat spåras. Vi kan bara ana att föremålet för tillägnan måste ha reagerat på ett sätt som sårade Agardh. Stämningen från de underbara dagarna i Karlsbad hade brutits.

Hela episoden kan betraktas som en kuriositet. Men den säger något väsentligt om Carl Adolf Agardhs förhållande till sina samtida storheter. Han entusiasmerades lätt av dem, och han sökte deras sympatier och uppskattning. Mer än det: han visade gärna att han åtminstone till någon del präglats av deras idéer men också att han själv hade något att ge i utbyte. Så vill han närma sig Schelling. Jag är en naturforskare som nalkas filosofen, skriver han i dedikationen till Schelling. Naturvetenskapen och filosofin förutsätter varandra, de är ”correlate Wissenschaften”. Vad är livet utan organ, vad organen utan liv? Eller, i klartext: Agardh behöver Schelling. Men behöver inte Schelling också Agardh? – Med en sådan i grund och botten skyddslös attityd är det lätt att bli sårad om mottagaren av ärebetygelserna inte svarar med samma uppskattning. Schelling måste, medvetet eller omedvetet, kanske bara genom en otacksam tystnad, ha sårat sin nyvunne vän från Karlsbad.

Det finns fler exempel på Agardhs vilja att stå väl hos europeiska storheter. Med den  romantiske tyske naturforskaren Nees von Esenbeck kunde han visserligen umgås på jämställd fot; det visar deras mångåriga brevväxling. Men han riskerar inte att mista en så pass inflytelserik persons vänskap och uppskattning. Det ser vi tydligast av Läroboken. I den svenska originalversionen, otillgänglig för de tyska vännerna, får ett resonemang i Nees´ Handbuch der Botanik illustrera det filosofiska sättet att resonera om naturen. Agardh tillägger: ”Detta filosoferande är vackert, men dunkelt.” I den tyska översättningen utgår denna kommentar, som sannerligen inte skulle ha glatt Nees! Samma hänsyn behöver inte längre tas till Schelling, ty han är ur räkningen; omdömet från det svenska originalet att den schellingska naturfilosofin inte sökte ”annat än en natur i allmänhet, icke någon viss bestämd natur, icke den herrliga, som det Eviga förnuftet skapade” kvarstår i den tyska versionen.

Markeringarna gentemot naturfilosofin, vilken annars spelar en så framträdande roll i Lärobok i Botanik, kan snarast ses som ett sätt att blidka inflytelserika svenska vänner, först och sist Jöns Jacob Berzelius. Berzelius, ärkefienden till all romantisk spekulation inom naturvetenskapen, kom att ägna Läroboken många hårda ord i den privata korrespondensen med Agardh. Men Agardh översände uppenbarligen sitt stora arbete i tron att den skulle fägna vännen! Det första bandet upprör inte heller den stränge kemisten över hövan. Han grumsar bara över dedikationen:

 

Dock säger jag uprigtigt att jag hade önskat at det missledande Cave Canem som ligger i Dedicationen till den sanslösaste af alla naturforskare, hade varit borta; ty med alla de kakor du utkastat åt cerbererna hörer Ditt arbete dock inte till deras genre.

 

Det sista omdömet gjorde säkert inte Agardh betryckt – tvärtom, när det kom från Berzelius! Det var först korrekturet till det andra bandet av Läroboken, där inslaget av kemi var betydligt mer framträdande, som blev föremål för vännens obarmhärtiga kritik.

När det gällde Berzelius kunde Agardh utstå ganska hård kritik utan att säga upp bekantskapen. Efter några skarpa ordväxlingar sänkte sig åter en vänlig frid över deras korrespondens.

 

 

Två teser

 

Vi kommer efter hand att möta fler exempel på Agardhs förmåga att anpassa en text efter olika läsares förväntningar och krav. Kanske är det ännu ett uttryck för hans berömda mångsidighet. Liksom han vigt kastar sig från botaniken till pedagogiken, från privatekonomin till politiken, från nationalekonomin till teologin; så kastar han sig från en lärd internationell publik som läser latin till en svensk, från en svensk till en tysk, och från en tysk till en fransk eller engelsk. Det är inte underligt att det är svårt att fånga en sådan karl i en formel. Är han verkligen romantiker; är han inte framför allt empiriker? Är han liberal med inslag av skarp radikalism – eller är han inte i själva verket djupt konservativ?

Här kommer jag att driva två teser om denne Agardh. Den ena har redan skymtat: han är en kameleont! Han tar färg av bakgrunden. Han är praktisk och jordnära; han är himlastormande. Han är fritänkare men blir biskop och på ögonblicket mer episkopal än någon annan. Bland franska vänner blir han mycket fransysk; bland tyskar är han tungt teutonisk. Men i England älskar han England och för sig som en engelsman.

Den andra tesen strider skenbart med den första. Den säger att det finns ett genomgående grundmönster i Agardhs tänkande och föreställningsvärld åtminstone från 30-årsåldern. Det mönstret följer honom från botaniken till politiken eller ekonomin och från Sverige till kontinenten. Mönstret är inte enkelt men mycket intressant. För att beskriva det krävs begreppen organism och individ. En organism (som inte alls behöver vara en kropp) består av ett antal olika delar, var och en beroende av de andra delarna och av helheten. Dessa delar kan själva vara organismer; den ena organismen innesluter den andra och innesluts själv i en organism av ännu högre ordning. En växt är en organism; men den innesluter i sig flera olika (inte fullt utvecklade) organismer. Människan är en organism med hög grad av självständighet. Men organismen människa innesluts i fosterlandets högre organism.

Graden av självständighet är för Agardh detsamma som graden av individualitet. Varje organism är en individ – men mer eller mindre. Olika växter och djur har nått olika grad av individualitet. Växtens och djurets organ är organismer med låg grad av individualitet. Människan kan under sitt liv – genom bildningen – nå en höggradig individualitet.

Detta agardhska tankemönster kommer inte till sitt fulla uttryck förrän med Lärobok i Botanik och den ungefär samtida dissertationssviten Granskning af Stats-Economiens Grundläror (1829) men kan spåras långt tidigare och följer honom senare, t.o.m. in i det teologiska författarskap som han, i femtioårsåldern och som nyvorden biskop, ger sig i kast med.

Den läsare som finner min andra tes – tesen om den organiska individualismen hos Agardh – svår att genast förstå kan jag lugna: vi kommer tillbaka till den och har då mer tid att utlägga dess konkreta innebörd. Till andra läsare som snarare oroas av slitningen mellan mina båda teser kan jag bara säga att de måste förbli oroade: jag hävdar att både det kameleontiskt skiftande och det tämligen fasta, konsekventa grundmönstret återfinns i det som Agardh lämnat efter sig.

För att komma vidare i texten måste vi först söka ge en skissartad översikt av Agardhs liv och verk. Någon uppmärksamhet måste vi både där och senare ägna hans inspirationskällor; litteraturen om honom har redan handlat ganska mycket om dem och deras olika vikt och betydelse, och redan av den anledningen kan jag inte gå tigande förbi den frågan. Jag söker på den punkten ytterligare belägga det kameleontiska i hans uppenbarelse.

Därefter blir det dags för en mer systematisk framställning. En central fråga gäller hans syn på förhållandet mellan teori och praktik, filosofi och empiri. Där stannar vi ett slag, innan vi går vidare till att blottlägga själva det grundmönster i hans mogna verk som jag nyss antytt. Det är främst i botaniken och ekonomin som jag förankrar min tolkning. Men den politiske tänkaren och aktören Agardh med sin från nutidshorisont svårfattliga syn på förhållande mellan statligt och privat liksom den pedagogiske reformatorn med sina tidstypiska och ändå originella bildningsidéer ger goda belägg för min tes. Och teologen, kyrkomannen blir inte bortglömd!

 

 

Liv och verk

 

Carl Adolph Agardhs levnad har blivit föremål för åtskilliga framställningar. Här ämnar jag inte komma med något originellt om hans yttre öden.

Agardh föddes år 1785 i Skånes nordvästra hörn, i Båstad. Han kom av köpmannasläkt; han var den förste bland agardhar som kom till universitetet och gick lärda banan. Han behöll livet igenom kontakten med praktiska verksamheter, gärna av ekonomiskt slag. Aldrig grep romantiken honom så att han tappade intresset för de mest jordnära sysselsättningarna. Från hans ungdomsår finns en Autopsia och en Journal bevarade; det är genom dem vi känner hans kontakter med samtidens himlastormande romantiska litteratur. Där skriver han om Schelling och bröderna Schlegel, om Fichte och Tieck. Men inte bara! Han kan också berätta hur han under några dagar i oktober 1808 företar en resa tillsammans med en son till den store Malmököpmannen Frans Suell; och utbytet är inte bara att denne välutbildade och bereste unge Suell ger honom upplysningar om Fourcroy och Berthelot, vilka sägs vara de mest filosofiska kemisterna i Frankrike, liksom om Biot och Cuvier, deras motsvarigheter i fysiken respektive naturhistorien. Agardh visas också sakkunnigt omkring i de suellska egendomarna: klädesfabriken, sockerfabriken osv. Det är erfarenheter som han sen drar nytta av när han börjar skriva sina smärre dissertationer i praktisk ekonomi.

Agardhs värld är alltså aldrig bara böcker och teorier, eller bara portörer och mikroskop. Botaniken – ännu så nära förbunden med praktisk jordbrukshushållning – kan kanske ses som den idealiska mötesplatsen för hans teoretiska, för att inte säga spekulativa intressen och hans jordbundenhet. Men varhelst Agardh gjorde sig hemmastadd, i pedagogiken, i ekonomin, i politiken, i teologin, kom han att utveckla såväl storvulna teorier som ett gott praktiskt-empiriskt handlag. Hela hans svåröverskådliga skriftställarskap ter sig till sist som en inre, sällan harmonisk dialog mellan en oförvägen himlastormare och en stabil handlingsmänniska.

I Lundamiljön kom Agardh att ingå i kretsen kring Esaias Tegnér. Han var briljant som Tegnér, men Tegnér ägnade inte de jordiska omständigheterna samma uppmärksamhet. I ett avseende var de båda vännerna varandra mycket lika: i sin ambivalenta inställning till romantiken.

Angående Tegnér har stridens vågor gått höga om hans filosofiska inspirationskällor: var det den tyska idealismen från Kant, Fichte och Schelling som gav ramarna åt hans tänkande, eller präglades han i själva verket in i märgen av common-sense-filosofin från Skottland?

När det gäller Agardh kan saken te sig enklare: nog var det Schelling, eller möjligen också Fichte, som genljöd i hans mer abstrakta teorier (om också inte hans goda, präktiga empiri)? Nej, jag ämnar ingalunda förneka ekona från den tyska idealismen. Men det finns faktiskt skäl att tro att Agardh också låtit sig inspireras av skottarna åtminstone i vissa avseenden; det ger han själv, som vi ska se när vi återkommer till saken, belägg för. Till Schelling var hans inställning som framgått vacklande under senare år; i ungdomen var de tvära kasten än häftigare.

Framför allt är det den oerhörda mångsidigheten i intressena, kunskaper och beläsenhet som gör det omöjligt att hävda att Agardh skulle vara lärjunge till en enda filosof eller vetenskapsman.

Agardh och Tegnér hade stora likheter, men åtminstone i ett avseende var de varandras kontraster. Tegnér reste ogärna; det var först när han blev gammal och själssjuk som han kom så långt som till Tyskland. Agardh var en passionerad resenär alltsedan ungdomen. Han planerade ständigt kontinentala odysséer och kom iväg på åtskilliga av dem. Dessa resor var förutsättningen för hans vida internationella kontaktnät.

Indirekt kom reslusten också att öppna möjligheterna för hans akademiska karriär i Lund. Han blev informator och ressällskap för en son till Lars von Engeström, diplomaten som under åren 1810-24 inte bara var Sveriges utrikes statsminister utan också kansler för universitetet i Lund. Bättre beskyddare kunde han inte ha! Agardhs många brev till von Engeström är devota men ständigt lika mättade med nya underdåniga propåer och förfrågningar om tjänster, resestipendier, och omsider förstärkningar till botaniska trädgården och annat som kostar pengar för naturforskningen. Engeström låter åter och åter sin nådes sol lysa över skyddslingen, vilken svarar med än mer devota men nu lycksaliga tacksägelseepistlar.

Det var inte lätt för en man med Agardhs huvudsakligen naturvetenskapliga inriktning att få fast tjänst vid det lilla fattiga och nedläggningshotade universitetet i Lund. Hans lysande begåvning kunde inte bestridas; men begåvning är inte ett tillräckligt och strängt taget inte heller ett nödvändigt villkor för en professur. Genom Engeströms och andra starka krafters samverkan fick han – efter en karriär som gått bl. a. via en docentur i matematik och demonstratorstjänsten i botanik – år 1812 sin professur i botanik och praktisk ekonomi. Avlöningen var mager, och några år senare, när det goda prebendepastoratet S:t Peters Kloster (i Lunds periferi) lockade, beslöt han sig för att prästviga sig och fick omsider tjänsten bl. a. efter brev till Engeström. Någon prästerlig energi kom han dock inte att lägga i dagen, inte förrän han nästan tjugo år senare kom till Karlstad som biskop.

Under åren i Lund var han först och främst botanist, närmare bestämt algolog. Det var så gott som uteslutande som algforskare och algsystematiker han vann sitt internationella anseende. Han skulle bli algernas Linné hade han förutsatt sig, och blev det väl också.

Men han utvecklade också en botanisk teori – eller kanske filosofi – i stort. Det sker på latin, främst genom Aphorismi botanici (1817-26), det sker på franska genom några smärre skrifter som kommer ut 1828, och det sker på svenska och tyska genom den redan omtalade Lärobok i Botanik. Några större framgångar skördar han inte genom denna helhjärtade satsning; algforskare är och förblir han för omvärlden.

Hans professur omfattade också praktisk botanik. Det var ett arv från frihetstiden med dess väldiga uppsving för ekonomistudier vid universiteten. Den praktiska ekonomin är linneansk ekonomi: naturalhistoria med siktet ställt på det ekonomiskt nyttiga.

På Agardhs tid har på de flesta håll ekonomin från Linnés och Anders Berchs dagar sjunkit ner till en tom formalitet. De som kallas ekonomer är antingen rena botanister eller rena jurister. Agardh blir den som – kortvarigt men med lysande kraft – lyckas blåsa liv i det mer egentligt ekonomiska studiet igen. Hans tidiga dissertationer håller sig inom den praktiska, jordnära privatekonomin. Men under sin långa Parisvistelse 1820-21 hör han den store franske Smithlärjungen Jean-Baptiste Say föreläsa och börjar så småningom själv utveckla sina teorier i statsekonomin (eller nationalekonomin, som vi på tyskt manér säger idag). I själva verket hade han, som riksdagsman för Lund i prästståndet, redan utvecklat vissa politisk-ekonomiska idéer i den större stilen; men det var efter mötet med Say som han blev vetenskapligt verksam inom området. Det finns dock en viktig om än lätt förbisedd skillnad mellan botanisten och ekonomen Agardh. Botanisten vänder sig till världen – det är egentligen bara med sin Lärobok i Botanik som han går en svensk publik till mötes. Ekonomen Agardh är alltigenom nationellt inriktad. Han har inga som helst ambitioner att nå utanför Sveriges gränser. Hans båda centrala – och i eftervärldens ögon verkligt betydelsefulla – arbeten i ekonomi, dels Granskning af Stats-Economiens Grundläror (1829), dels det stora ålderdomsverket Försök till en Statsekonomisk Statistik öfver Sverige (tillsammans med C. E. Ljungberg, 1852-63), är visserligen även internationellt sett anmärkningsvärda; men Agardh ville med dem inte påverka annat än svensk opinion. Några av hans ekonomiska skrifter har direkt till uppgift att prägla det politiska medvetandet i landet; så t. ex. hans för samtiden så chockerande skrifter om statsskulden, främst den lilla broschyren Ytterligare om Statsskuld (1834).

Även skoldebattören och bildningstänkaren Agardh är helt inriktad på svenska läsare, och den grånade teologen i Karlstad har siktet ställt på den svenska kristenheten med dess okunniga adjunkter, dess fåkunniga menighet och dess odrägliga prelater av typ Johan Henrik Thomander eller Henrik Reuterdahl. När han mötte Schelling i Karlsbad 1827 presenterade han sig som botanisten med idéer och forskningsresultat avsedda för Europa och världen; när han tillfälligt satt under samme Schellings kateder femton år senare var det för att informera pastorsadjunkterna i Värmland om uppenbarelsens filosofi och för att med större kraft kunna motverka hegelianismens framfart i Sverige.

Det finns fler aspekter på problemet med Agardhs målgrupper än den som representeras av skillnaden mellan hans internationella ambitioner i botaniken och hans enbart nationella på alla andra områden. En viktig gränslinje går också mellan dissertationerna på latin (enbart botanik!) och skrifterna på moderna nationalspråk – förutom svenska också franska och tyska. Åren kring 1830 sökte Agardh som vi sett åstadkomma sitt kontinentala genombrott med hjälp av tyska och franska språken. Även då ville han ut i världen med sin botaniska visdom, men inte till den internationella akademiska publik som läser latinska avhandlingar, utan till den bildade allmänhet som spelar en så stor och växande roll i hans föreställningsvärld under dessa år.

Det är säkert inte en händelse att han tystnar som latinsk författare efter sina insatser i den berömda 1825-28 års undervisningskommitté (”Snillekommittén”). Där hade han på allvar fått tillfälle utveckla sin i och för sig ingalunda nyvunna föreställning om nationalspråkens vikt och betydelse och latinets hämsko på de olika fosterländernas utveckling. Han hade kommit till full klarhet på området. Utlänningarna skulle han hädanefter nå på deras egna tungomål.

Agardhs växande intresse för den nationella bildade allmänheten kommer indirekt också till synes i hans allt mer deciderade uppfattning om gränsen mellan vetenskap och praktisk tillämpning. Vetenskapsmännen ska nå allmänheten med yrkesutbildning. Bort med prästutbildningen från universiteten! Utropar han bl. a. i Handlingar rörande Prestbristen i Lunds Stift (1836).

När dessa handlingar såg dagen hade Agardh redan installerat sig i Karlstad. Hans sista decennium i Lund hade varit svårt; han vill bort därifrån, i synnerhet sedan Tegnér försvunnit till Växjö och korrespondensen dem emellan uppenbarade allt djupare meningsskiljaktigheter.

Den metamorfos som professorn i botanik och praktisk ekonomi genomgår när han blir biskop är magnifik och märkvärdig. ”Han är lyckligtvis en high-churchman och värre hierark än jag”, skriver biskop af Wingård till Tegnér sedan han träffat sin nyutnämnde kollega när denne via Göteborg är på väg mot Karlstad. Den nya värdigheten med dess många ovana plikter slukar till synes helt vår Agardh. Men allt vad som hör till biskopsämbetet odlar han med frenesi! Botaniken försvinner ur hans författarskap, så också ekonomisk teori för lång tid. Men skolfrågor har en biskop ännu om hand, och där är Agardh flitigare än de flitiga under de för svenskt skolväsende så omvälvande år som nu följer. Kyrkopolitiken är ännu fullständigt integrerad med världslig politik; och politikern Agardh lever vidare. Därtill kommer nu teologen, verksam och produktiv som ett bi. Några år efter utnämningen kommer bibelöversättningar i rad, utläggningar, specialavhandlingar – och under 40-talets tidigare år befinner sig som vi skymtat Agardh i första ledet i kampen mot den samhällsfarliga och kristendomsomstörtande hegelianismen. Det är för att hämta ny visdom han reser ner till Tyskland, sitter nedanför Schellings kateder och då tydligen också sammanstrålar med högerhegelianen Carl Friedrich Göschel, som förgäves söker övertyga honom om att hegelianismen innebär stöd för både tron och samhället.

Biskopsvärdigheten hindrade inte Agardh från att driva diverse privata affärer. En av dem – hans delägarskap i Stöpafors bruk – blev hans livs olycka, som ledde till konkurs 1848 och en ny, ytterligt svår situation för den stolte hierarken. Men han gav inte tappt, tvärtom! Han gjorde i stället sitt yttersta för att betala tillbaka de väldiga skulderna, och hans främsta sätt att föröka sina inkomster bestod i att skriva, skriva, skriva. Det är en enorm produktivitet som den gamle mannen utvecklar under det sista decenniet av sitt liv. Nu väcker han liv i nästan alla sina genrer och inte minst i den politiska ekonomin. Den stora satsningen med Försök till en Statsekonomisk Statistik är tillika hans mest ambitiösa försök till extrainkomster.

Han når inte riktigt sitt mål, skuldfriheten, innan döden hinner fatt honom i januari månad 1859. det är först senare samma år som Darwins Origin kom av trycket, liksom Mills On Liberty och Marx´ Zur Kritik der politischen Ökonomie. Ryktet om dessa böcker hade nog ändå inte i brådrasket nått honom däruppe i Värmland, trots att han var en av Sveriges främsta biologer och ekonomer någonsin och en av dess originellaste politiska tänkare. Darwin, Mill och Marx hör hemma i en senare tid än hans.

Eftervärldens förhållandevis sparsamma framställningar om Agardh har stundtals dominerats av grubbel över disharmonierna i hans personlighet och vidlyftigheten i hans kärleksliv. Här kommer ingenting att sägas om detta. Det är den Agardh som manifesterat sig i en mängd skrifter, artiklar, brev och notiser som främst fångar vår uppmärksamhet, i någon mån också avhandlingarnas Agardh. Kvinnornas Agardh kan rimligtvis inte längre intressera någon – han är ju borta. Men böckerna finns kvar, och en del av breven och de andra pappren.

 

 

Filosofi och empiri, teori och praktik

 

I ett brev år 1826 skriver Nees von Esenbeck till Agardh, att han beklagar att vännen Elias Fries mer och mer tycks förfalla till en tal- och potenstypik av Lorenz Okens snitt. Det är ingenting märkligt i att Öken, ”ohne alle Erfahrungserkenntniss, ja fast ohne Anschauung eines einzigen Naturgebiets”, inte når fram till den levande naturen utan bara till en målning av den, som han kan sätta inom glas och ram och hänga på väggen.

Brevet visar inte bara att Nees gärna vill ställa sig på Agardhs sida i dennes skärmytslingar med den andre store romantiskt präglade biologen i Sverige, Elias Fries. Det är av fullaste hjärta som Nees uttalar sin motvilja mot Lorenz Okens sätt att bedriva naturfilosofi. Han vill gärna räkna både sig själv och Agardh till en sundare och mer verklighetssinnad art av romantiska naturforskare. Jag kan inte se annat än att hans anspråk har visst fog för sig när det gäller Oken.

Vi kan lugnt säga att frågan om förhållandet mellanempiri och filosofi eller teori (eller spekulation) var notoriskt problematisk för dem som influerats av de strömningar som vi sammanfattar under beteckningen ”romantisk naturfilosofi”. Den populära vrångbilden av romantikern som sitter i sin kammare och fantiserar samman en natur stämmer inte på någon; men det finns individer och riktningar som mer eller mindre närmar sig karikatyren. Nees hävdar att Oken hör dit och han är inte ensam i sin uppfattning. (Men gränslinjen är flytande, och Nees själv räknas då och då till okenianerna!)

Först bör vi nog göra en distinktion mellan dem som inspirerades av romantisk naturfilosofi som i huvudsak filosofer och dem som hade sin väsentliga utbildning och verksamhet som naturforskare eller läkare. Vi har redan sett hur viktigt det var för Agardh att betona att han själv inte var filosof när han dedicerade sin Lärobok till Schelling. Agardh skaffade sig visserligen många identiteter under sitt växlingsrika liv – han var matematiker, botanist, praktisk ekonom, statsekonom, politiker, teolog. Men aldrig filosog!

Schelling, däremot, var filosof. Några år efter det stora genombrottet vid sekelskiftet gjorde han sig till medicine doktor och vågade sig t. o. m. med katastrofalt resultat på att i familjekretsen pröva sin nya profession. Det var ett mellanspel. I sina naturfilosofiska skrifter gör Schelling inte anspråk på att skapa empirisk naturkunskap eller att dra upp gränserna för vad iakttagelse och experiment kan uppenbara för ögat. Hans filosofi ger sammanhang och mening åt empirin och gör på det sättet den blott ”förståndsmässiga” forskningen till verklig (filosofisk) vetenskap. Det är visserligen sant, säger han stolt, att kemin ger oss bokstäverna (elementen) och fysiken stavelserna liksom att matematiken lär oss att läsa naturen; men det kommer an på filosofin att tolka det lästa.

Schelling ger oss bilden av en hierarki, där filosofin befinner sig högre upp än de empiriska disciplinerna och förklarar vad dessa discipliner innerst innebär.

Vilket inflytande det schellingska tänkandet än under några årtionden fick över medicinare, botanister, zoologer och andra är det inte förvånande att de som lät sig påverkas inte delade Schellings uppfattning om erfarenhetsvetenskapens fullständiga subordination under filosofin.

Det fanns i huvudsak två sätt att undvika det förnedrande beroendet. Den ena vägen beträddes först och sist av Lorenz Oken, den på sitt sätt märkvärdigaste och egensinnigaste av alla dessa romantiker. Han valde att i egen person göra sig till både filosof och naturforskare – han inte bara nedtecknade naturens stavelser, han tolkade också av egen kraft det skrivna. Han var själv högst medveten om att han därmed överskred det schellingska programmet; han daterar begynnelsen av den verkliga naturfilosofin till sin egen debut och inte till Schellings tio år äldre arbeten. Schelling å sin sida är inte ovetande om den viktiga principiella skillnaden mellan sin egen ståndpunkt och Okens och anklagar bl. a. i ett skarpt brev den oförvägne nydanaren för att förväxla filosofi med empirisk forskning. Också i ett annat viktigt avseende avvek Oken från den schellingska mallen genom att fullständigt ignorera andra kunskapsområden än naturvetenskapens, ja genom att t. o. m. uttala sig nedsättande om religionen, vilken Schelling snarare ville integrera i sitt allomfattande system.

Den okenska programmet ledde till svårigheter avsevärt större än dem redan Schelling ställts inför. Nu existerade inte längre någon gränslinje mellan filosofi och empiri; de båda kom s.a.s. till stånd i samma ögonblick, i samma hjärna och i samma framställning.

Det fanns också en annan möjlighet för den som från en naturvetenskaplig utbildning och yrkesverksamhet närmade sig den romantiska naturfilosofin. Den bestod i att betrakta filosofi och empirisk forskning som två åtskilda, i princip jämställda områden vilka genom att ömsesidigt närmas till varandra mer eller mindre fullständigt kunde inlemmas i samma åskådning. Detta var det synsätt som sannolikt de flesta naturforskare med spekulativa böjelser antog, alltifrån Johann Christian Reil, som – redan en internationellt ledande vetenskapsman inom anatomi och fysiologi – under 1800-talets första år, då han själv var i 45-årsåldern, antog det schellingska programmet i dess huvuddrag, till betydligt yngre forskare av typ Johannes Müller som i sin ungdom på 1820-talet lät sig hänföras av romantiska idéer.

Agardh hörde tveklöst till denna andra kategori. Här var han t. o. m. osedvanligt konsekvent och entydig. Vi har redan sett spår av hans uppfattning i den dedikation till Schelling varmed han öppnar sin Lärobok i Botanik och vi ska nu finna fler exempel därpå både från lärobokens fortsättning och från andra skrifter.

Det enklaste sättet att dyrka upp hans uppfattning är att se vad han anser att naturforskningen ska tjäna till. I Lärobok i Botanik är det naturhistorien det gäller; denna har, säger han, fler apologeter än någon annan vetenskap. Men själv vill han inte framhålla ”dess värde uti den materiella nyttan, t. ex. dess användande i medicin, samt economi”. I så fall skulle naturhistorien få lägre rang än ”den yngre kemien, hvilkens vetenskapliga användande är utan tvifvel vida större”. Nej, naturhistoriens värde är ”hufvudsakligen filosofiskt”. ”Människan drifves oupphörligen till några få frågor, hvilkas svar hon postulerar, men hittills förgäves sökt att demonstratift afgöra.”

Här tycks således möjligheten skymta att verkligen komma till klarhet över dessa eviga spörsmål. Men filosofin har misslyckats därmed, förklarar Agardh med en hänvisning till en av de tänkare och författare som han ständigt åberopar utan att eftervärlden fäst någon särskild vikt därvid, nämligen Friedrich Richter alias Jean Paul, vilken sagt att filosofin är ”ether i ether i ether”. Först på senare tid har filosoferna insett ”denna dubbla sida, denna hopvexta själ och kropp”. Orden från Schellingsedikationen återkommer alltså – iakttagelsernas kropp måste förenas med tänkandets själ – och den uppmärksamme läsaren förväntar sig nu en hyllning till just Schelling. Schelling nämns visserligen – men genast med den reservation som jag redan återgett och som går ut på att denne bara sökt naturen i allmänhet och inte den speciella, alltså inte den verkliga ”kroppen”. Inte heller F. H. Jacobis resignationsfilosofi där ”tron” blir räddningen ur dilemmat kan tillfredsställa Agardh. Nej, lösningen kan bara ligga i att göra allvar av insikten om naturens på samma gång kroppsliga och andliga karaktär och att studera den ”factiskt” och då varken med den traditionella naturforskningens eller den aktuella naturfilosofins ensidighet. Tillåt mig att citera Agardh ord för ord; det som han härefter yttrar är det mest definitiva han någonsin säger om sina strävanden:

 

Resultat af en sådan undersökning leder direkt till en öfvertygelse af samma visshet, och af samma inflytande på förnuftets reflekterande förmåga, som hvarje annat till handling ledande yttre intryck. Ty beviset på öfvertygelse ligger uti omöjligheten att handla annorlunda än till följe af denna öfvertygelse. Om en så beskaffad undersökning af naturen kan leda menniskan derhän, att hon omöjligen kan handla annorlunda, än enligt öfvertygelse om en Gud, om frihet, om rätt, liksom han ej kan handla annorlunda än enligt öfvertygelsen om en utom henne varande materia, fastän hon aldrig kan logiskt bevisa den, så har filosofien hunnit dess högsta möjliga ståndpunkt, nemligen den, då menniskan handlar i en moralisk verld aldeles med samma visshet, som i den materiella.

 

Nej, detta är förvisso en svår, en i långa stycken mycket dunkel text. Men vi måste ge oss till tåls med att försöka förstå den; ty endast därigenom kan vi komma till någon lösning på frågan hur Agardh egentligen ser på förhållandet mellan empiri och spekulation.

Vad är det som sägs här? Agardh ser naturforskarens empiriska verksamhet som en typ av handling. Han underförstår att det också finns en annan typ av handlingar, de moraliska, alltså enkelt uttryckt människornas handlingar gentemot andra människor. Ur båda dessa sorters handlingar uppstår olika övertygelser. De övertygelser som resulterar av moraliska handlingar gäller Gud, frihet och rätt, alltså Kants berömda förnuftsidéer. Naturforskarens övertygelse är att det finns en materia som existerar oberoende av honom själv. Det är således tills vidare bara en allmän kunskapsrealism. Övertygelsernas visshet på det ena området såväl som på det andra framgår av att det är omöjligt att handla på annat sätt än man gör. Naturforskningen har alltså ett slags osvikligt imperativ. Logiskt går det inte att bevisa imperativets giltighet. Man har nått så långt man kan när människan såväl i den materiella som den moraliska världen handlar med samma osvikliga visshet.

Men, fortsätter Agardh omedelbart efter vårt citat, därtill krävs ”en nästan alldeles ny vetenskap”. Konturerna av en sådan vetenskap kunde skönjas i något som fick namnet ”finalphilosophi”. Men denna finalfilosofi kvävdes i sin linda av såväl den tydligen tanklösa naturbeskrivningen som av den filosofiska idealismen.

Namnet finalfilosofi säger oss att den övertygelse som föds ur naturforskarens verksamhet inte bara går ut på en av oss oberoende materia eller natur. Naturen är också i någon mening final: den strävar mot ändamål. Det är i överensstämmelse med vad Agardh ofta yttrar annars. Redan i företalet till sin Lärobok förklarar han att han är övertygad – ja han använder just det ordet, så centralt i vårt långa citat – att ”det går en tanke igenom hela naturen”, och på första delens högstämda slutsida bekänner han sin tro på den ”enda enhet som genomströmmar hela den lefvande naturen” men kommer till uttryck i en obegränsad mångfald av former. Andra delen öppnar han med en deklaration att det finns en ”fortgående plan” av vilken formernas mångfald är en verkan.

Med tesen om formernas mångfald som uttryck för en inre enhet är vi redan i närheten av kärnan i Agardhs grundläggande tankar om organiskt och individuellt. Därmed är vi bortom hans uppfattning om förhållandet mellan teori och empiri och inne i hans läror. Innan vi på allvar ger oss i kast med dem måste vi se vad det kan finnas för bakgrund till den uppfattning om naturforskningens implicita filosofi som han uttrycker.

Vi kan omedelbart och än en gång konstatera att hans förhållande till Schelling är problematiskt; han hävdar emfatiskt forskningens egen väg till de filosofiska sanningarna. Hela Agardhs sätt att resonera leder tankarna till en filosofi före Schelling men ändå efter Kant; det är Kants idéer som återfinns här, men utan Kants dualism mellan ting i sig och kunskap, mellan moralvetenskap och naturvetenskap förkastas. Gunnar Eriksson har på ett intressant sätt sökt göra troligt att Agardh tagit intryck av Johann Gottlob Fichtes kritik av det schellingska sättet att konstruera naturens kategorier. Det är framför allt inre kriterier Eriksson anför för sin tes. Visserligen hade Agardh i unga år – 1810 – uppsökt Fichte i Berlin och därvid fått ammunition mot bl. a. Schelling. Några direkta hänvisningar till Fichtes kritik av Schellings naturfilosofi förekommer emellertid inte i Agardhs skrifter. Däremot finns det enligt Eriksson så betydande likheter mellan Fichtes och Agardhs sätt att hävda uppfattningen ”att naturen, som i grunden var jagets skapelse, själv måste äga frihet” att det gör det naturligt anta att det är Fichtes idéer om friheten som genljuder hos Agardh. Eriksson bygger sin slutsats främst på Agardhs Aphorismi botanici där det heter att det är människan som uppfunnit logikens kategorier, uppenbarligen i direkt polemik mot Elias Fries, som omsider också ger svar på tal.

Vi har redan sett att Agardh kan få stöd för sin ståndpunkt hos Nees von Esenbeck; hans synpunkter är inte särdeles unika eller ens ovanliga bland romantiskt influerade biologer. Därtill finns det ingenting som tyder på att Agardh i sina skrifter skulle dela Fichtes grunduppfattning, att inte bara logiken utan själva naturen är en skapelse av det ideella, för varje intelligent varelse i grunden gemensamma Jaget. I sin Lärobok talar han explicit mot en sådan uppfattning. Där ger han som vi sett ”idealismen” del av skulden till naturkunskapens urartning – och idealism i motsats till dogmatism var som vi vet Fichtes ständigt och alltid med samma emfas upprepade filosofiska huvudtes, en tes som Agardh givetvis kände till.

Med detta kan vi givetvis inte förneka att Agardh kan ha tagit intryck just av Fichtes kritik av Schelling; vi kan bara slå fast och denna kritik kan han i olika variationer också ha mött på många andra håll och framför allt att han på ett helt avgörande sätt avviker från den fichteska idealismen. För Fichte skulle Agardhs bekännelse till naturens eller materiens självständiga existens utgöra ett lysande exempel på dogmatism.

När Agardh talar om ”finalphilosophi” är det av allt att döma inte Fichte som han har i åtanke. Termen som sådan kan leda tankarna i olika riktningar. Jag har redan nämnt Agardhs förkärlek för Jean Paul. Jean Paul var visserligen inte en filosof av facket, men i Agardhs ögon kunde det vara en fördel; och både hans Levana och hans Aesthetische Vorschule rymmer tankar i finalistisk riktning och tillhör därtill de verk som Agardh bevisligen har läst. Andra kandidater skulle kunna återfinnas bland Kants omedelbara efterföljare som K. L. Reinhold eller J. F. Fries, till vilka han hänvisar i andra sammanhang som vi snart ska ta itu med. Mot dem, liksom nyss mot Fichte, talar emellertid att de knappast delar Agardhs kunskapsrealism.

I andra delen av Lärobok anmäler Agardh själv en ny tänkbar finalfilosof, nämligen Cuvier! Det är när Agardh förklarar att han själv inte tillhör någon skola (en tes som han i alla möjliga sammanhang upprepar) utan hämtar det bästa var han än kan finna det. I den nyss timade fejden mellan Cuvier och Hilaire om artutvecklingen har han funnit goda ting på båda sidor, bl. a. Cuviers försvar för finalbegreppet i naturalhistorien.

Vi skulle kunna fortsätta detta sökande länge än – någon definitiv lösning kan åtminstone inte jag finna. Det väsentliga synes vara att Agardh hela tiden – alltifrån ungdomens uppgörelse med de mest hängivna schellingianerna till 40-talets avståndstaganden från uppenbarelsefilosofins Schelling – har ett behov av att något distansera sig från den romantiska filosofin. Vi minns hur han på 40-talet förkunnade att det var dags att nu gå tillbaka till Kant; det var i Herbarts filosofi han då såg möjligheterna öppna sig.

I själva verket tycks han själv ofta också gå bortom Kant – t. ex. till 1700-talets berömda skottar, vilka spelade en roll i Lundamiljön, men också och framför allt till en allmän aristotelisk skoltradition, som ännu på avgörande punkter präglade dem som inte hade filosofin till huvudsysselsättning.

När vi nämner aristotelismen har vi lämnat Agardhs explicita uttalanden om vilken filosofi han är anhängare av och gått in på en helt annan fråga, nämligen vad som verkligen präglat hans tänkande. Redan F. F. Carlsson, historikern, betonar i sitt minnestal i Svenska akademien skillnaden mellan deklarationer och faktiskt beroende; ”i sjelfva verket stode Agardh i sitt behandlingssätt måhända närmare naturfilosoferna än han sjelf trodde”, säger Carlsson.

Det är en synpunkt som är viktig, i synnerhet mot bakgrund av Agardhs kameleontiska författaruppenbarelse. Jag tror emellertid också att det samtidigt är viktigt att betona det för-Schellingska, t. o. m. det skolmässigt aristoteliska i mycket av det han åstadkommer. Tydligast framträder detta inslag när han söker sig in på den politiska ekonomins område, där filosoferna inom Agardhs synkrets haft så förhållandevis mycket mindre att säga.

I de ekonomiska skrifterna – och tydligast i den mest teoretiskt anlagda av dem, i Granskning af Stats-Economiens Grundläror (1829) – laborerar Agardh mindre med begreppsparet empiri-teori (eller naturforskning-naturfilosofi) och desto mer med paret teori-praktik. Avhandlingssviten är på samma gång en introduktion till och en kritik av den klassiska liberala ekonomin från Smith till Say; Agardh har under sin Parisvistelse lyssnat till Jean-Baptiste Says föreläsningar.

I Agardhs ögon representerade Smith, Ricardo och Say liksom före dem merkantilisterna och fysiokraterna den rena teorin. Visserligen är det ”yttre förhållanden” som i huvudsak präglat teorierna. Men den ene teoretikern har följt den andre i snabb takt, vederlagt föregångaren och själv blivit vederlagd. Den liberala ekonomin efter Smith har stått i klar motsättning till ”de antagna praktiska statshushållningsgrunderne”. Men – det är Agardhs själva kardinalpunkt – ”de Practiske männens erfarenhet” och därtill ”ett slags instinct” från dessa handlingens apostlar har i sin tur vederlagt den liberala ekonomin. Där Smith verkligen har tillämpats – vilket skett i Ryssland och Vatikanstaten! – har det gått tämligen illa, medan den statens beskäftiga omsorg om näringarnas utveckling, som präglat utvecklingen i England, bringat landet ”till den största rikedom, magt och hyfsning, som det är möjligt att ett land kan stiga”, kort sagt till den ekonomiska utvecklingens definitiva slutstation.

Praktiken övertrumfar alltså teorin. Ja, felet med den klassiska, liberala ekonomin inskränker sig inte därtill. Agardh utgår från en grundläggande kritik av den liberala statsuppfattningen, en kritik som jag återkommer till i nästa avsnitt, och själva grundfelet med den visar sig vara att staten inte har någon annan uppgift än att tjäna individens trygghet och intressen. Det betyder att statsekonomin inte skiljer sig från privatekonomin, och detta innebär i sin tur att statsekonomins teorier inte kan framstå som en praktisk vetenskap av betydelse för politiken. Men varför? Agardhs sätt att resonera föreutsätter här Aristoteles´ och skolaristotelismens distinktioner mellan teoretiskt och praktiskt: det praktiska är sådant som vi kan påverka, och den praktiska kunskapen öppnar därmed olika handlingsalternativ för oss. Den liberala ekonomin öppnar i princip inga sådana handlingsalternativ, ty den säger bara att det enskilda intresset ska följas; den ekonomiska teori som Agardh förespråkar är däremot praktisk ty dess ”problem är att på ett underordnande sätt förena de enskildas välstånd med Statens continuitet och fortskridande materiella kraft”. Kort sagt, den öppnar vägen för olika sorters politik – mer statligt, eller mer individuellt inriktade – och den uppfyller därmed det krav som måste ställas på en praktisk vetenskap, nämligen att den ska bestämma sitt objekt som möjligt att påverka.

Vi kan notera att Agardhs syn på praktiken inte är identiskt densamma som i det resonemang om den etiska handlingen som han förde i sin Lärobok. Där dominerade de kantska idéerna, och det var inte fråga om handlingsalternativ utan tvärtom vissheten i att de etiska handlingarna är riktiga.

När jag för in aristotelismen i denna räkning är det inte för att hävda att Agardh skulle ha varit en medveten aristoteliker. Snarare vill jag peka på den halvt omedvetna påverkan som ännu i den allmänna vetenskapliga skolningen utgick ifrån en allmän aristotelism. Agardh ställde inte botanik och statsekonomi emot varandra som två typer av vetenskaper, den ena teoretisk, den andra praktisk. Men hans olika sätt att hantera dem låter sig enklast förstås mot bakgrund av en visserligen bleknad, men ändå potent aristotelism som snarare levererade spontana tankemönster än medvetet accepterade lärosatser.

 

 

Organisk individualism och botanik

 

I sina uttalanden om filosofi och filosofer är Agardh motsägelsefull och undflyende. Han är mån om att på samma gång hävda sin självständighet och att visa sig öppen och förstående inför olika tankeriktningar.

Sådan är kameleonten Agardh. Nu ska vi söka fixera det grundläggande tankemönstret i hans mogna verk: hans organiska individualism (eller hans individualistiska organicism, om man vill lägga tyngdpunkten annorlunda). Återigen är de från de stora systematiskt anlagda verken på 20- och 30-talen som vi ska söka de viktigaste beläggen för hans uppfattning; det är inte så mycket hans utvecklingshistoria som hans intellektuella profil jag söker.

När vi hör ordet ”individ” associerar vi i dag först och främst till en bestämd uppfattning enligt vilken de enskilda människorna är primära i förhållande till samhället; samhället och dess institutioner kan alltså bara förstås utifrån de enskilda och deras egenskaper. En sådan individualism har också omedelbart en normativ innebörd: den enskilde bör vara utgångspunkten för politiska åtgärder.

Betraktar vi denna individualism som den enda får vi svårt att förstå vad slags individer inte bara samhällstankare som Hegel eller Marx utan också en del goda liberaler av typ Thomas Hill Green talar om. För dem är individen snarare framsprungen ur kollektivet, ur samhället; det rör sig om en individualisering som i viss mån ses som samhällsutvecklingens mål.

Inte heller skulle det från den utgångspunkten vara acceptabelt att tala om Agardh som någon som helst sorts individualist. Allra minst skulle sammanställningen ”organisk individualism” vara möjlig. Den inrymmer just de två termer med vars hjälp skillnaden mellan individualistiska och antiindividualistiska uppfattningar, åtminstone under 1800-talets tidigare hälft, av hävd brukar beskrivas. På ena sidan befinner sig de som ser samhället som en anhopning av i grunden självständiga individer, på den andra de som betraktar varje kollektiv i analogi med en levande varelse där delarna är underordnade helheten och bara kan förstås utifrån helhetens perspektiv.

Men Agardh talar ständigt om individer! Han gör det i botaniken, i ekonomin, i politiken, i pedagogiken. Säkert är det en bidragande anledning till att det så ofta hävdas att han i grunden eller i något avseende eller under någon period skulle ha tillhört det liberala lägret. Hans nästan lika flitiga användning av ordet ”organisk” bidrar å sin sida till att han än oftare förs till de konservativa.

Nu utgör, som vi strax ska se, individerna och deras organiska sammanhang själva grunden för Agardhs världsbild; hans individer kan inte tänkas utan hans organismer och vice versa.

Mest distinkt framträder mönstret i några av de botaniska arbetena. Jag menar inte att det skulle ha sin grund där – snarare är det tvärtom samhällssynen, samhällsideologin som är grundläggande – men det är där de kommer till sitt klaraste uttryck; det är där som själva böjningsmönstret blir tydligast.

Låt oss alltså börja i botaniken, som trots alla hans andra specialiteter ändå framstår som det fack inom vilket han nådde längst.

Den organiska individualismen kommer till uttryck med olika skärpa och klarhet i en rad av hans botaniska atbeten, framför allt de latinska Aphorismi botanici (del 5, 1819), Classes plantarum (1825) och Species algarum (1828, i synnerhet ”Praefatio”), de båda franska Essai de rédure la physiologie à des principes fondamentaux och Essai sur le développement intérieur des plantes (1828) och slutligen och mest utförligt och elaborerat i den Lärobok i Botanik i svensk skepnad och i tysk översättning, som jag så många gånger återkommer till.

Agardh lägger stor vikt vid att först skilja det levande från det döda och sedan växterna från djuren. Den oorganiska naturen tycks han inte någonstans underkasta någon särskild granskning – han talar bara om den i kontrast till den organiska. Det fanns gränser som han inte överskred.

En konstruktion i delvis allmänt aristotelisk, delvis romantisk stil av hela naturen kan han dock kosta på sig. P ena sidan hävdar han att naturen har fyra riken och inte tre som det brukar hävdas – två oorganiska, fluidernas och mineralernas, och två organiska, växternas och djurens. Däremot förnekar han att man skulle behöva anta ett särskilt mellanrike mellan det oorganiska och det organiska – hävdar man det, har man glömt bort att varje naturkropp befinner sig i utveckling på väg mot allt högre former. Det som ter sig som mellanformer mellan levande och dött har alltså potentiellt eller till sin tendens möjlighet att utvecklas till högre, tveklöst organiska former.

I denna sista tes ligger en nyckel till hela den agardhska organiska filosofin. När man ska ange vad som utmärker en organism ska man inte utgå från de enklaste, mest primitiva formerna utan från de högsta och mest komplicerade. I enklare former finns nämligen de högre formerna inneboende som utvecklingsmöjligheter. ”Hela den organiska naturen är ett tenderande till regelbundenhet, men icke sjelf en regelbundenhet”, står det i Lärobok. Den skarpa åtskillnad mellan levande och dött som Agardh gör, bryter tydligt mot Schellings och de flesta andra romantiska naturfilosofers försök att återfinna livets mönster i hela naturen, också den oorganiska. Till skillnad från schellingianerna finner sig Agardh också föranlåten att tala om en särskild livskraft i den organiska världen. Var han specifikt säger om organismerna är däremot i det väsentliga förenligt med romantisk tradition. Organismen är alltså en helhet av delar där delarna inte kan existera utan helheten och helheten inte utan delarna; och där helheten uttrycker en grundläggande idé.

Det finns en accentförskjutning hos Agardh som ingalunda gör honom unik men som får originella konsekvenser för hans grundläggande uppfattning. Han betonar delarnas självständighet starkt; han hävdar att organismens organ i själva verket kan betraktas som organismer på lägre nivå, visserligen osjälvständiga i förhållande till den organiska helheten men dock utrustade med en åtminstone potentiell självständighet.

Agardh talar egentligen inte om mer eller mindre självständiga organismer; han talar om mer eller mindre självständiga individer. Han kan säga att djurens hår och fjädrar har en viss grad av självständighet i förhållande till det djur på vilket de växer; de kan liknas vid parasiterna i växtvärlden. ”Organsystemerne, t. e. håren /…/ äro nu organismer eller naturkroppar med ännu svagare individualitet och starkare beroende än vexterne”. Han tillägger att det finns ”individualitet eller totalitet af flera grader”. Uppenbarligen kan i vissa fall den lägre graden av individualitet inneslutas i den högre graden.

Det är helt i enlighet med denna tankegång som Agardh kan hävda att en växt i själva verket är uppbyggd av flera olika osjälvständiga organismer; växten som individ består alltså av ett antal mindre fullgångna individer. Det är verkligen fråga om ”individualitet eller totalitet af flera grader”.

I en mening kan hans sätt att resonera på denna punkt te sig mer obetingat romantisk-naturfilosofiskt än på någon annan. Samtidigt kan han finna stöd för sina idéer t. ex. i fransk tradition av delvis spekulativt slag men bortom den romantiska strömfåran. En av hans franska korrespondenter, botanisten P. J. F. Turpin (1775-1840), kunde tveklöst uttrycka samma uppfattning att växten var sammansatt av olika ”Individualités distinctes”, och Turpin skiljer mellan en ”individualité composé” och olika ”individualités plus simples”. Varken Turpin eller Agardh var omedvetna om likheterna mellan sina respektive teorier, och ingen av dem drog sig för att anklaga den andre för lån och missuppfattning.

Det är rent av rimligt att hävda, att Agardhs utformning av begreppen organism och individ bäst kan förstås mot bakgrund av att han hämtade inspiration i flera olika, delvis oberoende traditioner. Hans uppfattning kan sammanfattas i några få punkter:

1.          En organism kan bestå av flera i förhållande till organismen osjälvständiga, ej fullt utvecklade organismer.

2.          Graden av självständighet är detsamma som graden av individualitet.

3.          Det finns en naturlig utveckling i riktning av att mer ofullständigt utvecklade individer blir mer fullständiga och därmed självständiga.

Den sista punkten kräver en precisering och ett tillägg.

Preciseringen: Agardh tror lika lite som Schelling (eller för den delen Cuvier eller Turpin) att det finns en artutveckling vare sig i Lamarcks eller Darwins mening. Utvecklingen från det lägre till det högre är en utveckling från mindre till mer utvecklade idéer.

Och tillägget: Han tänker sig att vissa lägre individer visserligen kan utvecklas till högre men att de alltid kommer att utgöra delar av andra individer av högre ordning. Mer avancerade växter har alltså mer individualiserade delar än mindre avancerade, och en enskild människa må ha en mer utvecklad individualitet än en annan; hon måste ändå för alltid stanna inom den överordnade individualitet som är staten eller nationen.

Med den sista preciseringen har vi lämnat biologin och tagit steget in i människornas värld. Låt oss dröja kvar där.

 

 

Staten och den enskilde

 

Carl Adolph Agardhs politiska hemvist är notoriskt svår att fixera. Han berömde sig själv av att stå utanför partierna. När en gång en ”ultraliberal” överraskande prisade honom i ett sent skede av hans liv då de flesta tveklöst betraktade honom som konservativ, skrev han till sin vän och senare biograf C. A. Adlersparre att han visserligen var glad för de vackra och oväntade orden men inte överraskad, ty han hade själv aldrig betraktat sig som en ”stationär”, och han hade inte bekänt sig till ”annat än framskridandets och utvecklingens grundsatser”. Adlersparre är inte sen att i sin biografi söka påverka Agardhbilden i samma riktning. ”Han var reformator i allt, utom i det som angick kyrkan”, skriver han. ”Här var han ortodox-lutheran och konservatif.”

Men eftervärlden har oftare kallat Agardh konservativ än liberal. Han har ständigt typiska 1800-talskonservativa ord om ”staten”, ”fosterlandet” och ”det organiska” på sina läppar. Bilden blir ändå inte harmonisk. Han talar lika ofta som den renaste liberal om individen; särskilt hans bilnings- och skolprogram kan te sig övermåttan individualistiskt. I snillekommittén kunde han framstå som den extreme liberalen och behandlas också som sådan av vissa sentida bedömare. I samtiden kunde han för sina skolidéers skull men till sin egen förskräckelse rentav utpekas som ”benthamist” eller ”utilitarist”, ja en person som hyllar ”demokratiska grundsatser”.

En av anledningarna till svårigheterna att pressa in Agardh i ett traditionellt fack har vi redan pekat på: hans organiska individualism. I den samsas sådant som vi oreflekterat för både till konservatism och liberalism. När Agardh betonar individen, låter han som en liberal. När han betonar det organiska, talar han med konservativ tunga.

Men låt oss lämna dessa i grunden orimliga klassifikationsproblem och se närmare på hans samhällsteori i stort. Åter är det i Granskning af Stats-Economiens Grundläror som han uttrycker sig klarast på den punkten. Liv och must – och den för Agardh så typiska bristen på konsekvens, eller borde vi kanske säga likformighet? – får emellertid bilden först om vi också tar någon hänsyn till hans många småartiklar som vetter åt ämnet, liksom till det fascinerande och nyckfulla episka flödet i Försök till en Statsekonomisk Statistik öfver Sverige.

I Granskning uttrycker han sig emellertid mönstergillt klart, och jag utgår från den.

Han utvecklar där två motstridiga men gängse uppfattningar om staten eller närmare bestämt statens uppkomst, vilka sägs bestämma synen på vad statsekonomin kan vara för något. Enligt den ena är människan ett förnuftigt djur, och staten, som är ett verk av detta förnuft, har hon grundat för att skydda sina egna intressen. Det rör sig alltså om en sedvanlig kontraktslära. Enligt den andra uppfattningen, som föga överraskande visar sig vara Agardhs, är människan ”ett till förnuftet sig närmade djur, sammansatt af tvenne krafter, begär och förnuft”. Staten är inte en skapelse av rationellt övervägande utan snarare av instinktiv handling. Instinkten leder rätt – staten är en av de ”anstalter” som är nödvändiga för mänsklighetens utveckling mot växande förnuft. Den visshet om materiens existens och etikens idéer, som vi nyss hörde Agardh tala om i sin Lärobok, placeras in i ett antytt historisk-metafysiskt sammanhang. Människor vägleds av naturdrifter och av ”känslan af idéer”, säger han. Men de idéer det är fråga om här är inte Gud, frihet och rätt utan ”kärlek, vänskap, förhållandet mellan föräldrar och barn, begäret att associera sig”, kort sagt sådant som får människor att på olika sätt sluta sig samman.

Det är inte rationella kalkyler utan en naturdrift och känslan av ”en högre världsordning” som vägleder människan mot förnuftet. Kärleken till fosterjorden och stolthet över förfäders gärningar är instinktiva och bidrar till att skapa kontinuitet i tid och rum. Nationalspråkens mångfald tycks vara ett hinder för kommunikation och ett gissel för den som vill komma i kontakt med andra folk och som därför måste fördjupa sig i mödosamma studier; men redan människors hängivna inställning till sitt modersmål visar att de anar att det rör sig om mer än bara ett medel att uttrycka sina tankar. ”Den eviga friden” skulle kanske sänka sig över världen om alla hade samma språk, ty mångspråkigheten är en källa till krig. Men kriget är måhända nödvändigt för mänsklighetens utveckling, frågar sig Agardh; och frågan är uppenbarligen retorisk, ty Kants idéer om den eviga freden är inte hans.

Sådana är alltså betingelserna för statens utveckling. Staten är inte en abstraktion som kontraktsteoretikerna hävdar, utan ”ett organiskt individuum”. Ja, Agardh kan fånga dess väsen än precisare med hjälp av sina favoritkategorier från botaniken. Där brukar han hävda att växten, liksom djuret, har ett inre som utmärks av en viss enhetlighet – i växtens fall t. o. m. av utstuderad enkelhet – medan de yttre formerna blir maximalt många och skiftande. Här säger han att staten liksom den levande organismen dels har ett ”inre sammanbindande lif”, dels en ”yttre sammanhållande form”, båda i princip lika oberoende av mänskliga avsikter.

Staten är en individ, men liksom växten eller djuret är det en individ bestående av enklare, mer ofullgångna individer – i statens fall de enskilda människorna. I biologin liksom i människornas värld måste individerna av den lägre ordningen vara underordnade dem av den högre. Skillnaden ligger främst i att det i samhället sker en förändring över tid – en historisk utveckling och inte bara en ideell. Här visar sig då staten nödvändig för civilisationens framsteg. Staternas mångfald är också ett villkor för framstegsprocessen. Staterna och folkslagen förhåller sig till varandra som individer. Men med tiden kan dessa individer umgås med varandra som ”ädle män”, styrda av förnuft. Agardh tror som vi sett inte på en evig fred; men de civiliserade statsindividerna tillgriper inte krig annat än av förnuftiga skäl.

Sådan är den bild av statens karaktär och utveckling som Agardh skisserar i sin Granskning. En god och insiktsfull läsare igenkänner genast drag som ter sig såväl centralt romantiska som traditionellt konservativa. Här har vi alltså den organiska statsuppfattningen, här har vi budet att den enskilde måste underordna sig statens helhet, och här har vi föreställningen om utvecklingen som ett kontinuerligt framåtskridande.

Samme insiktsfulle läsare blir då något förvånad när Agardh räknar upp dem som enligt hans mening framför allt bidragit till att utveckla denna statsuppfattning. Han nämner två skottar, Hume och Ferguson, en på Irland född engelsman, nämligen Edmund Burke, och slutligen två tyskar men fel tyskar, de redan tidigare nämnda Reinhold och Fries, båda fast förankrade i Kants upplysningstradition och enligt den sedvanliga indelningen snarare liberaler än konservativa.

Visserligen kan man med skäl fråga sig hur mycket Agardh satt sig in i dessa auktoriteter. För honom är t. ex. Rousseau tveklöst en anhängare av uppfattningen att människan är ett förnuftigt djur och staten därmed blott och bart en rationell konstruktion. Är hans insikter om Hume och de andra lika ytliga? Bör det förhållande, att han inte nämner en enda romantiker, snarare sättas i samband med hans väldokumenterade lust att betona i sin självständighet gentemot romantisk tradition?

Nej, vi måste vara försiktiga med att alltför tveklöst döma ut hans uppräkning med dess för varje klassifikationsivrare störande blandning av konservativa och liberala inslag. Nog kan det med fog hävdas att Agardhs syn står romantiska tänkesätt närmare än namn som Hume och Reinhold låter ana. Men allt tyder på att han hade lärt mycket lite av romantiskt politiskt och historiskt tänkande – snarare var det så att han på samhällsuppfattningens område lät sig inspireras av sin egen i långa stycken romantiskt utformade biologiska grundsyn. Det är sina egna grundkategorier organism och individ som han till sist använder när han ska precisera sin ståndpunkt.

Därtill kommer att hans organiska individualism inte kan likställas med en schablonbild av vare sig romantisk eller konservativ uppfattning på samhällsområdet. Varken hans konstitutionalism eller hans utvecklingstänkande och framstegsoptimism behöver visserligen strida vare sig mot romantik eller konservatism; till konservatismens differentiae specificae hör över huvud tron på de långsamma ”organiska” framstegen i historien.

Det originella i Agardhs uppfattning är snarare hur han definierar statens olika delar. Såväl den normalt romantiska som den 1800-talskonservativa samhällsuppfattningen utpekar familjen som statens minsta beståndsdel. Den enskilde innesluts i familjen; familjefadern förkroppsligar familjen genom sin relation till stat och samhällsliv.

Agardh förnekar varken familjens eller andra traditionella samhällsinstitutioners bestående betydelse. Men i hans organiska individualism är det de enskilda människorna som utgör individnivån närmast under statens. Det är de enskilda som är utrustade med instinkter att bilda familj och att sluta sig samman i associationer. Det innebär att den enskilde, betraktad som individ, spelar en förhållandevis viktigare roll för honom än för normalromantikern eller den normalkonservative.

Detta är inte en kuriositet i den agardhska samhällsontologin. Det är tvärtom en uppfattning i god överensstämmelse med många av hans mer konkreta politiska och ekonomiska synpunkter och strävanden. Han betonar mer än brukligt i de traditioner som han tycks stå närmast den enskilde och behovet av åtgärder som direkt påverkar den enskildes situation och möjligheter. Låt oss välja några pregnanta exempel.

I så gott som alla sina skrifter och yttranden om utbildning och bildning betonar Agardh betydelsen av att skolan anpassas efter den enskildes möjligheter och resurser. Han propagerar oförtröttligt för ett undervisningssystem där klassen inte längre är den självklara enheten utan där varje elev följer sin egen studietakt och där valet mellan olika läroämnen är påfallande fritt. Det är en ståndpunkt som han envetet försvarar såväl i Snillekommittén som senare när han som biskop försöker förverkliga sitt system vid läroverket i Karlstad.

Skälet till hans omsorger om den enskilde eleven är inte i första hand någon föreställning om individens okränkbara rätt. Det är i stället en benhård övertygelse att begåvningen är en högst individuell och mångskiftande företeelse och att den inte visar några ståndsmässiga hänsyn. Agardh uttrycker inte annat än i något sällsynt undantagsfall några sympatier för den jämlikhet som består i att hierarkierna i samhället jämnas ut. Däremot i extrem utsträckning den de lika möjligheternas jämlikhet, som också spelar en så central roll i nutida utbildningspolitik. ”Naturen”, förklarar han, ”vet icke af någon skillnad i förmågor emellan stånden, och huru mycket man än söker genom vår moderna uppfostran qväfva individualiteten, så bryter den sig dock igenom hos alla starkare naturer. ”I arbetsklassen finns dock otaliga som ännu inte kan få sin chans. ”Hur mången outvecklad Wargentin, Polhem, Lidner, Bellman finnes icke, som ej har annan utsigt än att föra plogen, sitta vid lästen, eller i hela sin lifstid mata en maschin?”

Det är därför helt i sin ordning att Agardh med entusiasm tillägnar till det ord som Torsten Rudenschöld, greven som blev skollärare, präglar, nämligen ”ståndscirkulation”. Rudenschölds och Agardhs motiveringar för det fria flödet mellan stånd och klasser var inte identiska; Agardh frågade mycket mindre än Rudenschöld efter den lycka som skulle komma den efter sin begåvning rätt placerade individen till del. Men deras praktiska skolprogram, i synnerhet deras folkskoleprogram, var mycket lika. Bägge förordade t. o. m. samma art av hemskoleundervisning för barn under nio år.

Agardh ser framför sig ett samhälle där skolan utgör en perfekt sorteringsapparat som slussar varje individ till rätt plats i ett tämligen hierarkiskt ordnat samhälle.

Sina för samtiden kanske mest överraskande konsekvenser får denna tankegång när han tillämpar den på kvinnorna. Den agardhska kvinnobilden är till sina yttre konturer allmänromantisk. Kvinnan står således antingen högre eller lägre än mannen – hon är ängel eller djävul. Så brukar det heta! Men snabbt bryter Agardh den skira förtrollningen med sin praktiskt skorrande stämma. Litteraturen talar för mycket om kärleken. Romanen hotar att göra oss till ett släkte av ”suckande narrar”. Det viktigaste är att ge kvinnorna verklig uppfostran. Vem vet till vilka höjder de kan stiga om de får samma utbildningsmöjligheter som männen!

Tankegången är i princip densamma som när det gäller skolsystemets betydelse överhuvud. Agardh förespråkar inte en kvinnoemancipation i stor skala. Minst av alla förespråkar han en upplösning av familjen. Däremot är det hans mål att även och inte minst kvinnors individuella anlag ska komma till sin rätt.

När han i sina Försök i ett originellt och fascinerande resonemang tar avstånd från Malthus´ tes att den ofrånkomliga befolkningsökningen bara kan motverkas med avhållsamhetens moralbud, hänvisar han inte bara till sin ekonomiska huvudtanke att nyckeln till samhällets expansion ligger i att staten tar upp inhemska lån för framtida investeringar, utan han framför också sin tes att kvinnor är inbördes olika. Det kan, menar han, med skäl ifrågasättas om alla kvinnor verkligen passar för giftermål och moderskap. Det är de som inte lämpar sig som i dag så lätt faller offer för prostitution eller hjälpkrävande fattigdom.

Såväl män och kvinnor företer alltså viktiga individuella skillnader. Ytterst beror olikheterna på skilda anlag. I varje samhälle fördelar sig anlagen längs en vid skala. Det är en tyst förutsättning att mångfalden av olika begåvningstyper motsvarar nationens behov; det ligger nämligen först och sist i statens intresse att alla de enskildas skiftande förutsättningar får komma till sin rätt, ty endast därigenom kan de idealiska proportionerna mellan olika nödvändiga yrkeskategorier uppnås. Här som så ofta annars hos Agardh är det till sist Försynen som får fungera som garant för den rätta balansen. Människorna kan med sin beskäftighet antingen förstöra de förutsättningar som ges eller bruka sig av det begåvningsmaterial som ställs till deras förfogande.

Själva idén om begåvningsfördelningen och människornas mångfaldiga individuella olikhet stämmer väl överens med de tankemönster han utvecklat i sina botaniska arbeten. Naturen strävar efter så många former som möjligt. Arternas mångfald och människotypernas mångfald är uttryck för samma grundläggande lagbundenhet i skapelsen.

 

 

Framstegstänkaren Agardh

 

Det är inte bara genom sin speciella art av individualism som Agardh avviker från en sedvanlig 1800-talskonservativ uppfattning. Hans idéer om ståndscirkulationens nödvändighet utgör exempel på den antitraditionalism som präglar så mycket av vad han säger och gör. Han försvarar så gott som aldrig det bestående bara med hänvisning till att det har åldern och sedvanan på sin sida. Han söker nästan genomgående förnuftsskäl.

Vi minns att han själv också svor sig fri från konservatismen genom att hävda att han alltid varit anhängare av ”framåtskridandets och utvecklingens grundsatser”. Det är dags att se lite närmare på hans långtifrån lättfångade eller motsägelsefria uppfattningar på det området.

På ett mycket allmänt plan talar han gärna och ofta om mänsklighetens framsteg. Inte minst gör han det när han utvecklar sin ekonomiska teori. Tveklöst hävdar han då att framtiden måste vara rikare än samtiden, ”emedan den ärfver för intet hela den förflutna tidens samlade förmögenhet”. Detta är det definitiva argumentet för hans entusiastiska försvar av statsskuldssystemet. Låt oss återvända till hans kritik av Malthus´ teorier för att närmare se hur han tänker sig saken.

Befolkningsökningen skulle visserligen dämpas därigenom att det fanns en del kvinnor, som bättre lämpade sig för yrkeslivet än familjen och barnafödandet och som i ett välordnat samhälle skulle få möjlighet att följa sin natur. Ändå kalkylerar Agardh med folkökning. Han låter sig också övertygas av Malthus´ tes att befolkningen har en tendens att förökas med geometrisk progression, livsmedlen blott med aritmetisk. Men, tillägger han triumferande, ”man har förgätit” att det finns ett medel för att kapitalet i riket ska kunna tillväxa i geometrisk progression. ”Detta medel är statskreditsystemet.” Den nya tiden präglas visserligen av en dittills osedd överbefolkning i industriländer som England med dess mångomtalade pauperism. Men lika ny är upptäckten av ”penningens ackumulationskraft”. I teorin var det Leibniz, i praktiken Pitt den yngre som gjorde denna upptäckt; det var Pitt som införde det engelska statsskuldsystemet, som enligt Agardh är den främsta orsaken till Englands omätliga rikedom.

Genom att sätta sig i skuld i hemlandet för framtida investeringar skapar nämligen staten dubbla kapital: dels ett realkapital genom de anläggningar som den tack vare lånet kan frambringa, dels det penningkapital som själva lånet representerar. Om staten i stället sätter sig i skuld i utlandet – som den svenska staten till Agardhs oerhörda förbittring gör – blir effekten tvärtom negativ. Silver försvinner ur landet, samtidigt som svenska anläggningar råkar i utländska händer. Hela det ekonomiska livet i landet måste underordnas statens intressen, hävdar Agardh. De mänskliga individerna ska inlemmas i nationens större individ.

I sin Granskning uppställer han några ”naturlagar” för hur rikedom uppstår. Själva den oföränderliga grunden är naturens oändliga alstringsförmåga. Men denna är konstant; med dess hjälp kan inte ekonomisk utveckling förklaras. Därtill kommer människans ”förmåga, att af de naturliga tingen sammanställa, bereda och frambringa nya”. Det är alltså inte bara naturen som är produktiv. Också människan är det; hon arbetar. Men det ligger därtill i ”tingens utveckling” att detta arbete med tiden förminskas. Med vetenskapernas utveckling kommer nämligen de döda naturkrafterna att uträtta mer och mer i den levande människokraftens ställe. Därför, säger Agardh, är det naturen och det mänskliga snillet som är rikedomens källor.

Resonemanget kan lätt tolkas så, att Agardh skulle se den moderna utvecklingens främsta motor i den tekniska utvecklingen. I själva verket uttalar han sig utomordentligt sällan om teknisk-naturvetenskapliga framsteg; tvärtom söker han som vi sett dämpa uppfattningen att naturvetenskaperna främst ska värderas för sin materiella nyttas skull. Sannolikt kan hans resonemang här i Granskning tolkas så, att han menar att såväl naturens som den mänskliga uppfinningsförmågans rikedomsskapande krafter kan komma mänskligheten till del under förutsättning av att de statsekonomiska villkoren för deras fria utveckling är uppfyllda. Det är dessa statsekonomiska villkor som så gott som uteslutande fångar hans uppmärksamhet.

Och vilka är villkoren? Vi har pekat på några. Det enskilda måste underordnas det nationella; men väl innanför denna ram måste de enskilda initiativen tillmätas stor betydelse. Det är en ständigt återkommande tanke särskilt hos den äldre Agardh att ett land måste ha kapitalister. Själva innebörden i begreppet ”kapitalist” eller ”kapitalist-klass” skiftar dock. Ibland är det fråga om rena rentiärer av, synes det, tidlöst slag; de svenska kapitalisterna försvann mot slutet av 1700-talet, säger han på ett ställe (det torde främst vara Skeppsbroadeln han avser). Ibland är det fråga om var och en som kan spara ihop en aldrig så liten slant att köpa statsobligationer för. Men hur den i Sverige så sällsynte men ack så nödvändige kapitalisten än ser ut är det hans huvuduppgift att spara. Han är alltså inte i första hand den djärve nydanaren, som ständigt investerar sina vinster i växande och växlande företag.. Det är nämligen staten som i Agardhs idealvärld har den rollen. Staten kan i sin tur fördela initiativen till enskilda. Liksom besparingarna sammanstrålar i statens hand, så kan och bör initiativen därifrån stråla ut till enskilda.

Det finns en typ av initiativ som Agardh förespråkar framför alla andra, och det är sådana som förbättrar kommunikationerna i landet. I hans historieskrivning spelar Göta Kanal en central och avgörande roll, och de svenska järnvägarna har ingen mera hängiven propagandist än han. När stambanan mellan östkust och västkust förverkligats börjar en ny epok i landet, förklarar han. Anledningen är först och sist att järnvägarna kommer att förbättra handel och samfärdsel; det är bygdernas inbördes isolering som är den främsta anledningen till den moderna svenska fattigdomen.

Så långt kan Agardhs föreställning om framsteg och utveckling te sig om inte enkel och klar så dock tämligen konsekvent. Det går t. o. m. att fästa ett namn vid hans ekonomiska teori. Det rör sig tveklöst om en tidig för att inte säga brådmogen form av statskapitalism. Ännu är det visserligen lång väg att gå till den avancerade kapitalism som Nikolaj Bucharin på 1910-talet döpte till just ”statskapitalism” (och som många moderna historiker, liksom Bucharins samtida Rudolf Hilferding, hellre kallar ”organiserad kapitalism”). Men huvudkomponenterna finns redan, liksom rudimentärt, hos Agardh.

Hans allmänna resonemang håller sig tillika på ett tämligen handfast plan. Går vi vidare från de allmänna statskapitalistiska teserna hopar sig strax komplikationerna.

Samhället och ekonomin visar sig nämligen precis som natur och människa ha både kropp och själ. Det är det kroppsliga som vi hittills haft inom synhåll. Ett kreditsystem kan te sig tämligen prosaiskt, men ”allt kroppsligt har en själ, ett inre väsen. Kreditens inre väsen är förtroendet.”

Detta visar sig vara mer än en läpparnas bekännelse till en föreställning som ligger i linje med den agardhska naturfilosofins principer. Förtroendet är den inre kraft som i Agardhs teori bär upp hela det fungerande statsskuldssystemet; bristen på förtroende skapar däremot elände och armod. Även i de personliga ekonomiska förhållandena utgör förtroendet den nödvändiga livskraften. I den nyckfullt och underbart mångskiftande skriften Försök till en Statsekonomisk Statistik öfver Sverige utlägger Agardh på några djupt personliga och temperamentsfulla sidor det elände som kallas konkurs i Sverige; här talar han verkligen av erfarenhet och lågande av en harm som är nära att brista. Konkursen är en ovärdig inrättning, men dess grund är först och sist bristen på personligt förtroende. Den drabbar lättast den djärvt företagsamme, som verkligen är värd förtroende, alltså kredit, och den strandsätter inte bara gäldenären utan hela hans familj. Är gäldenären dessutom ämbetsman, blir straffet som drabbar honom dubbelt orimligt. Den barbariska lagstiftningen vittnar om eklatant brist på insikter i ”en vetenskap, som kallas psychologie” och enligt vilken hoppet är det sista som lämnar en människa.

Med sitt tal om ekonomins själ öppnar Agardh dörren till de ideella faktorernas domän. I själva verket visar sig att den domänen rymmer motsägelser som tesen om förtroendet i sig inte låter ana.

Det hör till saken att statsekonomin enligt Agardh bara utgör en av statens uppgifter, närmare bestämt den tredje i ordningen. Den första är att vårda sig om civilisationen, den andra att säkra sin egen kontinuitet. Den andra uppgiften fullgör den genom att upprätta försvar, lag och ordning. Däremot är det svårare att sätta fingret på vad Agardh egentligen menar med ”civilisation”. Begreppet infattar en lång rad omständigheter, alltifrån individernas bildning till konstitutionella garantier och från drägliga yttre förhållanden till hyfsat umgänge enskilda och stater emellan. Det intressantaste är emellertid att han kan tänka sig att samma företeelse eller riktning kan innebära civilisatoriska framsteg i ett avseende men motsatsen i ett annat. Vi kan kasta en blick på ett enda, men talande exempel.

Hattarnas ekonomiska politik väckte hans odelade förtjusning, mössornas hans hånfulla harm. Men han framhåller i nästan samma andetag mössornas moraliska överlägsenhet. Som personer stod de högre, säger han men tillägger skyndsamt att ”detta hörer till den högre regionen”, medan den historiebeskrivning han här är sysselsatt med bara behandlar ”folkets öden och karakter”, vari tydligen inte moralen inbegrips.

Plötsligt öppnar sig alltså en avgrund som skiljer människolivets högre region från dess lägre. Samhällets kropp och själ, som nyss i ekonomin syntes så innerligt förenade, glider hjälplöst isär. Agardhs ideologi, som tack vare den organiska individualismen tycktes kunna förena det annars oförenliga, brister till sist sönder när den på samma gång ska rymma det högandliga och det trögt materiella.

Det är dags att kasta en blick på den högre regionens Agardh i full mundering: som herr teologen och biskopen.

 

 

Agardh och Gud

 

När Agardh dedicerade sin Lärobok till Schelling presenterade han sig som ”kroppens” – den empiriska naturforskningens – man. Det var otvetydigt den roll han genomgående tilldelade sig själv ända intill den dag han blev biskop.

Religiösa frågor i egentlig mening omtalar han i utomordentligt liten utsträckning före den stora nyorienteringen på 1830-talet. Han kan säga i sina naturfilosofiska betraktelser att den högsta åsikten alltid är ”en tro”; men detta är snarast en kunskapsteoretisk tes jämförbar med hans återkommande försäkringar att naturfilosofin har släktskap med poesin. Det är alltså inte omedelbart tron i religiös mening som han har i åtanke.

Det finns dock en tidig och mycket intressant anteckning om kristendomen i hans Journal. Den är daterad Jordberga 7 september 1807 och handlar om swedenborgianismen. Han har läst några skrifter om Nya kyrkans läror och därtill en översättning av några Swedenborgskrifter. Det finns alla skäl att tro att hans intresse väckts av romantikerna; bland dem sågs ofta svärmaren från Sverige som en föregångare. Men det är inte riktigt romantikens Swedenborg som Agardh till sist stannar inför i sin anteckning. Tvärtom är det det rationalistiska inslaget i kristendomstolkningen som fägnar den blivande biskopen. Detta är den ”förnuftigaste förklaring af Christen Religion”, utbrister han men garderar sig genast genom att ovanför raden infoga ”med alla dess förunderligheter”. Dess begrepp om Gud är ”wida ädlare och wärdigare än den wanliga Christna Församlingens”, samtidigt som den ständigt stöter bort betraktaren med en mängd dåraktiga teser.

Det vore fel att göra stor affär av dessa tidiga och blygsamma notiser. Betydelselösa är de dock inte, av två anledningar. För det första är de symptom på att Agardh tidigt beflitade sig om att infoga en kristendom av någorlunda rationellt snitt i sin världsbild. För det andra visar de att han var förtrogen med Swedenborg innan han kom i kontakt med swedenborgianismnes främste företrädare i svenska kyrkan, Achatius Kahl, mannen som sedan så länge och så envetet skulle stå vid hans sida, stödja hans kandidatur till biskopsstolen i Lund och omsider skriva förordet till hans postuma Samlade skrifter af blandat innehåll (1863). Tyvärr är nästan hela korrespondensen mellan Kahl och Agardh förkommen. Vad Kahl säger i sitt förord om Agardhs egenskaper vittnar dock om god insyn i den döde vännens tänkande. Kahl förklarar att Agardh strävade efter att undvika såväl den teologiska rationalismens förtorkning som supranaturalismens brist på tankemässig styrsel. Om den ena stod att finna inte minst hos tidens filosofer – Kahl har väl framför allt de av Agardh så avskydda hegelianska kristendomsuttolkarna i åtanke – så utvecklades den andra i pietismen eller ”läseriet”, vars frammarsch i landet fyllde Karlstadsbiskopen med ännu större förbittring. Det är svårt att veta om Kahl uttrycker tankegångar som den döde vännen på tu man hand delgett honom när han med swedenborgiansk övertygelse förklarar att både den ena och den andra avvikelsen är lätt övervunnen i dag, när både själens odödlighet och andevärldens existens kan anses vetenskapligt säkerställda. Sannolikt är det bara Kahl och inte Agardh som talar här. Sådana tankar kan nämligen inte återfinnas i Agardhs egna teologiska skrifter eller i hans bevarade allmänna uttalanden om religionen. Även om det är rimligt att tro att swedenborgianismen bevarade hans sympati, är nästan allt han som biskop och teolog säger om religionen präglat av kraven på bekännelsetrogen renlärighet; och för dessa krav spelar vetenskapliga bevis för andevärldens existens ingen som helst roll. Här framstår tvärtom trons föremål som bortom denna världens vetande.

Agardhs dominerande teologiska omsorg präglar det mesta som han skrivit om religionen alltsedan den blev hans yrke. Han beflitar sig om att etablera en bastant gränslinje mellan tron och världens klokskap. Redan hans och Magnus Bruzelius´ gemensamma skrift från 1836 om prästutbildningen uttrycker den tanken. Deras förslag kan i själva verket ses från två sidor. Det går ut på att själva den praktiska skolningen av präster helt ska skiljas från universiteten. Å ena sidan återfinner vi häri en typisk agardhsk föreställning – inspirerad av Berlinuniversitetets ideal sådana de i just denna fråga utvecklats allra påtagligast av Friedrich Schleiermacher – att befria universiteten från varje yrkesutbildande funktion och göra dem till anstalter där vetenskapen kan utvecklas utan yttre nyttohänsyn. Å andra sidan är den skarpa boskillnaden ägnad att befria kyrkans teologi från allt inflytande från filosofi och av filosofin präglas universitetsteologi. Den teologiska fakultet som är ansluten till prästutbildningen ”nedsjunker /…/ från Theologisk Facultet till Prestseminarium”. Men kyrkans lära hotas samtidigt, ty ”den Akademiska Theologien är icke Kyrkans Theologi”. Den förra måste vara obunden i sitt sanningssökande. Den senare är däremot positiv: den förutsätter tron, närmare bestämt svenska kyrkans tro.

När biskop Agardh fortsättningsvis utvecklar sin teologi har han den senare tesen i beständig åtanke. Det är kyrkans teologi han utlägger. Han söker fixera den rätta läran. Han går till verket med sedvanlig energi och läraktighet. När han satt i Snillekommittén placerade han hebreiskan längst ner på listan över skolämnenas relativa betydelse. Nu studerar han själv hebreiska! Efter några år är han redo pröva sina krafter som bibelöversättare; han vågar ta upp tävlan med sin ärkefiende Thomander och räds inte ens för Genesis.

Men ännu större är hans dogmatiska iver. Han påbörjar t. ex. en större avhandling om Henrik Schartau i akt och mening att påvisa att dennes lära inte är i luthersk utan i 1600-talsortodoxins anda. Det är därför olyckligt att lundakomministern nu börjar få lärljungar inom kyrkan; det kan utvecklas till det värsta av allt, nämligen en sekt.

Varför är det då så farligt med sekter? Agardh är inte originell bland svenska prelater när han lika mycket eller mer betonar de inomvärldsliga som de utomvärldsliga konsekvenserna av oenighet i läran. En enda gemensam bekännelse skapar enhet och ordning i samhället. Den skänker sinnena frid. Därför är också förändringar, påbjudna av ledande kyrkomän, riskabla. När Agardh som biskop formulerar sitt 70 sidor långa remissvar på ett förslag till en ny katekes varnar han emfatiskt för varje onödig förändring som kan leda till splittring inom kyrkan. Den föreslagna reformen gäller inte bara felaktigheter i den gamla katekesen utan också sådant som enligt utredningen skulle kunna uttryckas bättre. Ändringar av det slaget är riskabla! Ett subjektivt moment insmyger sig i reformverksamheten.

Det hör till saken att den katekes, som Agardh med sådan hetta försvarar, är den Lindblomska, som präglas av upplysningstidens (och närmare bestämt Samuel Ödmanns) teologiska neologism. Ska vi tolka hans arga reaktion så, att draget av rationalism i hans kristendomssyn trots allt bestod? Eller beror den på att han som teolog och kyrkoman är beredd att benhårt försvara varje kyrkans ordning som råkar vara bestående, oavsett om det är en katekes i upplysningsanda eller dopritualens exorcism?

Det skulle förvåna mig om ett entydigt svar skulle ligga inom räckhåll. Å ena sidan synes han beredd att närhelst det finns anledning försvara det bestående inom kyrkan. Å andra sidan kan han visst uttrycka sin speciella uppskattning av upplysningsteologin t. ex. sådan den företräds av Samuel Ödmann, vilken han kallar ”en af de störste skriftforskare Sverige någonsin haft”.

Det finns också andra omständigheter att ta hänsyn till. Till dem hör Agardhs notoriskt känsliga förhållande till andra kyrkomän. Agardhs gamle fiende från Lund, Johan Henrik Thomander, spelade en allt viktigare roll i den kyrkliga reformverksamheten. Thomander arbetade för konventikelplakatets avskaffande, mindre hierarkiska förhållanden inom kyrkan, växande lekmannainflytande och annat som Agardh kom att vända sig emot. Thomander var inte svag för upplysningsteologi!

Men hur radikalt skiljer sig egentligen teologen Agardh från botanisten eller ekonomen? Har tar färg av den kyrkliga omgivningen; han blir kyrkoman. Men i botaniken har han både sin ”tro” eller ”poesi” och sin empiriska prosa; ekonomin grundar han på en stats- och samhällssyn som han uttrycker på den romantiska botanikens språk men där vissa upplysningstänkare blir hans förebilder. Agardh blir inte en ny människa när han hänger på sig biskopskorset.

Adlersparre såg honom som reformvän på de flesta områden men en benhård konservativ i kyrkans frågor. Det är en viktig poäng. Hur vi än etiketterar Agardhs uppfattningar inom ekonomi, politik eller skolväsen är det oomtvistligt att han inte tvekar att föreslå de mest totala reformer när de allmänna principer han hyllar kräver det. Så resonerar aldrig Agardh om kyrkan. Men måste det betyda att han där var anhängare av en helt annan ideologi? Kan det inte ha berott på att han tilldelade kyrkan rollen att vara just bestående, alltså att representera kontinuiteten i samhället?

Skillnaden mellan honom och Thomander är i så fall skillnaden mellan en för vilken kyrkan bara utgör en del av den värld han har inom synhåll och en för vilken kyrkan i sig kommer att inbegripa så gott som allt. Agardh var en reformator i stora stilen, men kyrkan (exklusive skolan!) var det som inte skulle reformeras. Thomanders reformsträvanden gällde kyrkan. Man kan säga att kyrkan och teologin trots allt spelade mindre roll för Agardh. Förvisso arbetade han hårt för att bli kyrkoman under sin tidigare biskopstid. Men han kan på ålderns krön författa en så i allt väsentlig skrift som Försök till en Statsekonomisk Statistik öfver Sverige. Där syns sällan biskopen.

Agardhs förhållande till sin egen prästroll är inte harmoniskt. Aldrig så mycket biskop ägnade han sig åt privata affärer – med katastrofala resultat. Men när han brevledes gratulerar Holmström till ärkebiskopsstolen talar han varmt för att ”en Prest måste wara Pater och icke werldsman”. Dagens präster intrigerar med varandra och lever inte upp till sin nödvändiga roll som föredömen. Det är därför, menar han, som prästernas anseende avtar, och däri ligger i sin tur orsaken till att läseriet breder ut sig.

Resonemanget är viktigt och säger mycket om Agardhs uppfattning. Statskyrkan bevara sin position så länge den och dess företrädare väcker aktning. Förlorar den sin auktoritet, breder sekterna ut sig.

Läseriets snabba frammarsch väcker Agardhs bestörtning. Dess pietistiska innerlighet och subjektivism är honom vederstyggliga; men lika mycket stör det honom att läsarna ifrågasätter ämbete och auktoritet, ja ifrågasätter hela den bestående kyrkan. Agardh planerar en stridsskrift och frågar sin vän Snällpostens grundare Bernhard Cronholm i Malö om denne vill ge ut skriften ifråga utan författarnamn. Av allt att döma förblir verket oavslutat.

I sitt ämbete är Agardh på jakt efter varje avvikelse. Allt slags vantro och vidskepelse har han att ta itu med. Ibland kan hans nit bli smått rörande. Låt mig ta ett enda litet exempel.

Av Nya Wermlands-Tidningen av den 24 september 1851 framgick att diverse oförklarliga fenomen hade inträffat i ett torp i Hult nära Karlstad. Torpet beboddes av ett gammalt par och deras tonåriga sondotter. Uppenbarligen var spöken i farten. Detta fann biskopen vara riskabelt för den rena tron och företog omedelbart en inspektionsresa. Han var f. ö. inte fullständigt obekant med okända krafter; den animala magnetismen hade en gång sysselsatt honom på den tiden han stod Nees von Esenbeck nära. Han gör en snabb och auktoritativ inspektion, anställer förhör och kommer fram till att flickan ligger bakom det hela. Hon erkänner, han skriver rapport. Varje närvaro av av kyrkan icke godkända krafter på torpet i Hult kan avskrivas.

 

 

Agardh och bildningen

 

Som kyrkoman företräder Agardh obetingat institutions, hierarki, auktoritet. Men som kyrkoman är han också skolman och propagerar den totala ståndscirkulationen. Det finns som vi sett ingen inre motsägelse mellan ståndpunkterna – men de samsas sällan inom samma program, och det väckte också både förvåning och motstånd i Karlstads stift att biskopen, så säker i läran, framträdde som nydanare av Karlstads gymnasium.

Någon sällsynt gång kan Agardh själv direkt ta upp frågan om människors jämlikhet och samhällets klassklyftor. Det sker framför allt i ett ”Tal vid åttonde årsmötet i Sällskapet för befordran av nyttig folkläsning”. Där börjar han med en stor bekännelse till behovet av ”de stora folkklassernas upplysning” och fortsätter med att betona den likhet som alla människor har inför Gud. Men, fortsätter han – och han tycks tveka på ett för honom ytterst ovanligt sätt – denna likhet utgör ”såsom verklighet /…/ ännu ett olöst problem”. I verkligheten är människor nämligen olika ”i natur, i anlag, i dygd, i egendom, i samhällsplats”.

Han fortsätter:

 

De försök, som blifvit gjorda, - i forntiden af Eseerne och äfven af en del Christne, - i sednare tid af S:t Simonister, Communister och Fourierister, - att förlika dessa båda motsatta förhållanden, hafva icke lyckats, och genom de ytterligheter, hvartill de förts, snarare aflägsnat oss ifrån, än närmat oss till målet. Egentligen utgör denna likhet ett ideal, såsom allt uti Christendomen, hvilken sjelf är idealisk, och oändlig i sin uppgift, i sina fordringar och i sitt mål, hvilket visas oss på jorden endast på ett afstånd, som har sin yttersta punkt i himmelen. Vi se detta mål, vi äro manade att närma oss dertill, men på otaliga vägar. Vi hinna det icke på jorden; men det är i christlig mening hunnet, när vi blott gå fram deremot och icke tillbaka derifrån.

 

Det är ett utomordentligt intressant citat, och det avslöjar att inte ens Agardh som biskop kan sättas på formel. Här står han dock i sin fulla biskopliga värdighet och talar om reell jämlikhet mellan människor som ett mål som vi visserligen aldrig kan nå men dock närma oss. Och nu är det inte fråga om bara de lika möjligheternas utan de reella förhållandenas jämlikhet!

Det är visserligen sant att detta yttrande lätt uppvägs av hundra som förutsätter de bestående klasskillnadernas förnuftighet. Men orden visar att Agardh inte på någon område kan sägas framträda som en entydig konservativ. Det kränger och vränger alltid av inre motsägelser i vad han än skriver eller gör.

Kanske kan man säga att han alltid har närmare till radikala ståndpunkter så snart bildning eller utbildning är på tapeten; det är som han där alltid bar sin egen livshistoria med sig, medan han i rent biskopliga angelägenheter – som inför katekesen – mer entydigt låter sig bestämmas av den samhällsposition som han erövrat och låter sig hänföras av.

I allt vad Agardh har att säga om bildning och skolor finns ett drag av öppenhet, reformlusta, ja kanske folklighet. Han vill öppna vägar för alla; han vill att alla ska bli upplysta på det att hela riket ska lysa. Här är han obetingat upplysningsman!

Få i Sverige använder ordet ”bildning” så ofta och så gärna som han. Det är ett tämligen nytt ord i sitt sammanhang – det kommer från Tyskland där det präglas under sent 1700-tal av bl. a. Kant och Herder och där det når full blomstring under det tidiga 1800-talet hos Wilhelm von Humboldt, Fichte, Hegel och många andra. Ordet är långtifrån entydigt. Å ena sidan är ”bildning” namnet på hela det historiska skeendet, ja till sist kanske hela världsalltets utveckling – å andra sidan åsyftar det den enskildes formande genom erfarenhet och kunskap. Denna dubbeltydighet blir under tidigt 1800-tal lätt att fördra eftersom individens utveckling i denna tradition så gärna ses i analogi med hela släktens. Även den enskildes bildning kan bestämmas i två riktningar: å ena sidan objektivt – det finns en mall för den som ska kunna kallas ”bildad” – å andra sidan subjektivt – bildningen är en process som hela tiden styrs inifrån, var och en kan bli geni på sina egna villkor. Även denna dubbeltydighet går att hantera så länge dialektiken mellan subjektivt och objektivt hålls levande.

Agardh har nästan alltid individens utveckling i åtanke när han talar om bildning. Historiefilosofiska perspektiv i den stora stilen är sällsynta hos honom; han utvecklar som vi sett på ett rätt fragmentariskt och föga konsistent sätt vissa framstegsidéer. Han visar också en tendens att betona bildningens objektiva sida mer än den subjektiva.

Det finns en dikotomi i grunden för alla hans reflexioner om bildningens väsen. Slagkraftigt utvecklar han den i sitt ”Slutanförande” i Snillekommitténs betänkande. Han skiljer där mellan två olika sätt att uppfatta ett vetenskapsområde. Det ena kallar han populärt eller encyklopediskt, det andra ”scientifikt”. Det förra är inte kritiskt utan historiskt, dvs. där prövas eller ifrågasätts inte kunskapernas halt utan vetandet betraktas som givet i den form specialisterna levererat det. Bildningen gäller det populära vetandet, medan det är lärdomen som har hand om det scientifika eller kritiska. Bildningen är därmed excentrisk, den omfattar så många områden som möjligt; lärdomen är däremot koncentrisk. Lärdom och bildning kan kombineras på olika sätt. Den som äger bildning utan lärdom är en världsman, den som äger lärdom utan bildning en pedant. Målet är en kombination av de båda; så bör den gode ämbetsmannen vara lärd inom det som tillhör hans yrke och bildad i allt annat.

Den högre utbildningen med sitt examenspluggande erbjuder sorgliga utsikter till att ett sådant ideal skulle kunna förverkligas. Den s. k. bildade klassen är inte allmänt bildad, på sin höjd besitter den estetisk bildning. I Sverige har nämligen alltsedan slutet av 1700-talet de sköna konsterna favoriserats på bekostnad av vad Agardh kort och gott och i god överensstämmelse med sina engelska vänner i den nygrundade British Association för the Advancement of Science kallar vetenskap. I Betänkande frågar han sig emfatiskt varför de stanser som diktades av Byron eller Milton ska anses så mycket skönare än den värld som Gud själv diktade (som så ofta annars påpekar han här att det grekiska ord som ligger till grund för ordet poesi, ´poiein´, överhuvud betyder skapa eller frambringa; naturen är alltså Guds poem, och det är naturforskaren som – i god naturfilosofisk anda – söker tolka detta poem).

Det tillhör, som vi minns, Agardhs önskedrömmar att det i Sverige ska utvecklas en bildad allmänhet som kan utgöra publik för populära naturvetenskapliga skrifter av typ Lärobok i Botanik. Ännu sedan han blivit biskop i Karlstad men genom de nyinstiftade Skandinaviska naturforskarmötena – vid vilka han från början spelar en roll som galjonsfigur – kommer i förnyad kontakt med andra naturforskare, leker han med tanken att mötena ska ställa sig bakom en tidskrift som har till uppgift att sprida vetenskaplig bildning bland de bildade klasserna.

Vad Agardh kallar den ”allmänna bildningen” är alltså en encyklopedisk företeelse. Bildad är den som kan litet om mycket. Ibland talar han speciellt om ”högre allmän bildning”, och därifrån skiljer han den ”medborgerliga allmänna bildning” som genom folkskolan ska komma alla samhällsmedlemmar till del. Allmänbildningen känner alltså också sin klassindelning. Men även den lägre allmänbildningen bör ha sina encyklopediska drag: det gäller att vidga perspektiven för alla och envar.

Lars Niléhn har i sina studier av Agardhs pedagogiska idéer på ett skarpsinnigt sätt sökt visa att Agardh – trots sin förhållandevis låga värdering av de klassiska studierna – i stort sett haft samma syn på den formella bildningens överlägsna betydelse som sina åsiktsmotståndare på klassikersidan; ty den förmögenhetspsykologi, som låg till grund för idéerna om formell bildning, kunde Agardh inte undfly. Det förefaller som om resonemanget skulle hålla streck så länge det gäller den speciella yrkesutbildningen – ty det är varje elevs individuella anlag som ska avgöra valet av yrke. Det gäller däremot inte om det som Agardh faktiskt kallar bildning och som ska delas av alla (eller närmare bestämt av alla inom samma samhällsklass). Där spelar alltså de särskilda anlagen ingen roll värd att notera. Det hör då till saken, att hans huvudargumentation för naturvetenskapen gäller dess allmänna bildningsvärde.

Agardh låter också förstå att naturvetenskaperna har en särskilt folklig prägel. Vilken bonde som helst kan utan föregående lärda studier ge sig i kast med dem. Den insikten har lett Agardh till att i det nya folkskoleseminariet i Karlstad, befolkat av olärda men kunskapstörstande bondpojkar, introducera rundliga naturvetenskapliga kurser. Framgången är stor, betygar han.

 

 

Agardh: Kropp eller själ, poesi eller vetenskap?

 

I tyska handskriftskataloger kan man möta en kort slagkraftig karakteristik av Agardh: ”schwedischer Universalgelerhrer”. Det är för sin sällsamma mångsidighets skull som Agardh främst gått till eftervärlden. Han var inte bara bildad: han var lärd i den mening han själv gav ordet på åtskilliga områden. Den läsare som ska följa honom i hans sista stora och allra märkligaste verk, hans Försök till Statsekonomisk Statistik öfver Sverige, blir bjuden på en hisnande färd mellan kunskapsområdena och framställningssätten. Ofta är det svårt att avgöra om författaren är lärd eller bildad på det fält han för ögonblicket har inom synhåll; överallt uttrycker han sig med samma nästan gossaktiga iver. Först dukar han upp sin egen Sveriges historia, där näringar och vetenskaper spelar roller som på den tiden sällan tillskrevs dem. Därefter presenteras en geografi med originella utgångspunkter: han introducerar den nya disciplinen ankologin eller läran om dalarna. Sverige är nämligen ett land av dalar. Så småningom får medförfattaren C. E. Ljungberg komma till tals i ett häfte statistik över Sveriges ekonomiska förhållanden; och denna sifferladdade text ligger till grund för Agardhs följande ekonomisk-teoretiska framställning, som bl. a. rymmer vad som uppges vara den första egentliga ”Theorien för att lands penningsystem såsom ett helt” och en rad strängt normativa avsnitt om hur Sveriges finanser bör vara inrättade.

I den stilen fortsätter det, över ämne efter ämne, snabbt, nästan andlöst – som en jakt efter en ständigt undflyende Sanning.

Denna rastlösa mångsidighet är inte ett tidstypiskt drag. Den vetenskapliga specialiseringen hade inte gått tillnärmelsevis så långt på Agardhs tid som i dag – men den fanns där, som ett resolut hinder för många gränsöverskridanden. Agardh levde förvisso i en tid då filosofiska system, som i sig skulle innefatta och tolka allt vetande, hörde till ordningen för dagen. Han var inte opåverkad av dem; i långa stycken satte han sin lit till dem. Men vi misstar oss kapitalt om vi tror att han rör sig mellan kunskapsområden som en Schelling eller en Oken gör det. Han utger sig inte för att utveckla någon filosofi; filosofiska teser kan vägleda honom eller utgöra resultat av hans undersökningar. Men i sin verksamhet är han empiriker och inte filosof; aldrig finner man honom dra slutsatser från ett område till ett helt annat, aldrig deducerar han från någon allmän tes till ett område inom vars erfarenhetsvärld han är främling.

Det är en annan fråga i vilken utsträckning filosofi – i synnerhet romantisk spekulativ filosofi – präglar den empiriska kunskap han framlägger i sina arbeten. Där kan man lugnt säga att spekulationen spelar en viktig, stundtals avgörande roll. Men Agardh, denne oförtröttlige student, är aldrig en skolas lärjunge. De impulser han mottagit är otaliga och skiftande. De sammanhang till vilka han söker ackommodera sig är många.

Jag började med att likna Agardh vid en kameleont. Därefter sökte jag ändå finna ett grundläggande mönster som förenade hans insatser på olika områden; det var den organiska individualismen. Men vi kan inte stanna vid dessa båda allmänna synpunkter. Var vi än sökt oss fram i de agardhska skrifterna har vi trängts mellan motsatserna och motsägelserna i hans tänkande. Han är dualist: han älskar – verkligen i romantisk anda – att röra sig med parbegrepp. Vi har mött åtskilliga och kan bokföra några av de viktigare i två spalter, för enkelhetens skull benämnda A och B:

 

A                                                            B

utomvärldslig                                           inomvärldslig

tro                                                          vetande

poesi                                                      vetenskap

högre                                                      lägre

själ                                                         kropp

moralisk                                                  materiell

försyn                                                     <nödvändighet>

förtroende                                               penningkredit

                                                                                   och så vidare.

 

De olika orden i vardera spalten har naturligtvis varken samma innebörd eller omfång; de står däremot i likartad relation till motsvarande ord i den andra spalten.

Agardh kan inte naglas fast som anhängare av den ena eller andra spaltens begrepp. Han söker de ”högre” synpunkten i det lägre men föraktar den som låter nöja sig med det högre, det luftigare, det hinsides. Han talar för vetenskapernas empiriska kropp gentemot de rena filosoferna men framhåller dess ideella själ för skeptikerna och materialisterna. Han framhåller moralens och det moraliska avgörandets betydelse för statsekonomerna men skyndar fram med krasst ekonomiska synpunkter i moralisternas diskussion.

Det är inte svårt att finna inre konflikter i vad Agardh skrivit. Han kan framhålla de kapitalstarka rentiärernas ekonomiska betydelse men strax därefter fördöma en sysslolös ekonomisk överklass; han framhåller hur själsdödande den moderna arbetsdelningen är men prisar den moderna industriella och ekonomiska utvecklingen; när han utbrustit att den personliga friheten är det högsta, dröjer det inte länge förrän han inskärper att de arbetsskygga måste tvingas till nyttigt arbete. Han kan hävda att framsteg betyder ökad reell jämlikhet men påstår att människors olikhet i anlag är notorisk och att klasskillnader hör till en god samhällsorganism.

Därför är det inte märkvärdigt att Agardh hänförts till så många olika skolor och riktningar. Själv är han ingenstans och överallt. Hans identitet finner vi i själva rörelsen, i förändringen, i jagandet efter nya kunskaper, nya perspektiv, nya lösningar. Det är som om varje fack vore för litet för honom, denne orolige ande från Båstad i nordvästra Skåne.