p class="MsoNormal">C.A. Agardh – En visionär i

romantikens tidevarv

av Bengt Wallerius

 

I mitten av 1700-talet slog sig en tobaksfabrikant Pedersen från Danmark ner i Laholm. Lockade av hans framgångar följde åren omkring 1770 två av hans systersöner, Hans och Jurgen, efter. De var söner till Mikael Aaagaard i Husum i Sönderjylland. De antecknades i de svenska kyrkoböckerna under namnet Agardh.

Jurgen Agardh bosatte sig i Båstad och blev en av dess framgångsrikaste och mest betrodda företagare, en lyckosam mångfrestare som det förefaller. Han gifte sig i början av 1770-talet med Christina Ollman och de fick tillsammans tio barn. Som den femte i denna barnaskara föddes den 23 januari 1785 sonen Carl Adolph. I likhet med sina syskon undervisades han i hemmet – bland husfolket nämns under dessa år även en barnens informator Andersson. Hans siste informator var magister Anders Kilgren från Fränninge. Det har sagts att Carl Adolph mycket tidigt visade intresse för växtvärlden – ”en blomma var ofta nog att sysselsätta honom långa stunder och draga honom bort från sina jemnårigas lekar”. Naturligtvis betydde det mycket för den framtida utvecklingen av detta intresse att familjen Jurgen Agardh var nära bekant med linnélärljungen Pehr Osbeck, som sedan 1760 satt som kyrkoherde i Hasslöv, någon mil från Båstad vid Hallandsåsens nordsluttning. Som en erinran om vad Osbeck en gång betytt för honom kan man se det trettiotal osbeckska växter, som ingick i Carl Adolph Agardhs efterlämnade herbarium.

Redan vid fjorton års ålder ansågs han mogen för universitetsstudier, och den 4 oktober 1799 skrevs han in som student vid Lunds universitet, f.ö. samma dag som Esaias Tegnér, som senare skulle bli hans vän genom alla år och skiften. Efter grundläggande studier disputerade han för graden 1805 under presidium av sin lärare i naturalhistorien Anders Jahan Retzius. Avhandlingen gällde ett centralt problem i den samtida naturvetenskapen, systematisk botanik. Han fick sin magisterexamen kort efteråt och på vintern 1807 blev han docent i matematik.

 

Informatorstjänst hos Engeström

Det året fick han en informatorstjänst, som skulle ge honom helt nya erfarenheter och utblickar. Lars von Engeström, politiker och diplomat, hade efter en mångårig tjänst vid beskickningarna i Warszawa, London och Berlin blivit minister i disponibilitet. Gustaf IV Adolf hade länge hyst misstro till honom, och säkert var det kunglig onåd som gjorde att han 1803 oväntat entledigades. Han hade 1807 bosatt sig i Lund, där han själv en gång studerat, och sökte nu en informator för sin son Stanislaus.

Den kungliga onåden var inte obefogad. Engeström hörde till oppositionen och blev också omedelbart efter statsvälvningen 1809 tagen i anspråk inom den provisoriska regeringen. Och när en ny författning trätt i kraft i juni 1809 blev han den första regeringens utrikes statsminister, och i det ämbetet stod han kvar ända till 1824. Under åren 1810-1824 fungerade han dessutom som kansler för Lunds universitet.

Konditionen betydde resor, nytt umgänge och nya bekantskaper. I juni 1809 fick Agardh följa familjen Engeström till Stockholm och kom i tid för att få bevittna när hertig Karl utropades till kung och hur trupperna svor tro- och huldhetsed. Han träffade åtskilliga av tidens namnkunniga män, som rörde sig i Engeströms hus. Hans tjänst kan inte ha varit särskilt betungande, eftersom han fick tiden att räcka till både för vetenskapligt arbete och för ett som det förefaller ganska sorglöst engagemang i den litterära fejd, som blossade upp månaderna efter statsvälvningen. Det viktigaste för honom var säkert att han kunde söka sig till Olof Swartz, en av tidens stora botanister och lärljunge till Linné, och att han fick tillfälle till botaniska exkursioner i Stockholms omgivningar. Men han blev också god vän med en krets av unga romantiker, Johan Chritoffer Askelöf, senare känd publicist, Lorenzo Hammarsköld och Claes Livijn, och tillsammans med dem bildade han sällskapet Pro Joco, som med löjet som vapen ville angripa misshagliga personer och åsikter och gå till offensiv mot Gamla Skolan, dvs den gustavianska tidens filosofiska och litterära ideal. Agardh var med i deras tidskriftsprojekt, först Polyfem 1809-12 och därefter det mer ambitiösa försöket med Lyceum 1810-1811, där så betydande män som Benjamin Höjer och Jöns Jacob Berzelius figurerade som utgivare tillsammans med Agardh och Hammarsköld.

Under sommaren 1810 blev Lars von Engeström kansler för Lunds universitet, och till hans första ämbetsåtgärder hörde att utnämna Agardh till e.o. botanices demonstrator och adjunkt i ekonomi.

 

Lund och Härberget

Agardh återvände nu till Lund och hans förbindelser med vännerna i Stockholm blev alltmer sporadiska. Deras tidskrift Lyceum kom emellertid ut med sitt första nummer denna sommar, och där hade Agardh medverkat med en artikel om Pestalozzi och hans pedagogik. Någon ytterligare medverkan ville han inte ställa i utsikt försåvitt det inte blev fråga om rent vetenskapliga uppsatser. Han lät också vännerna i Stockholm veta, att det fanns planer på att starta en tidskrift i Lund.

Någon tidskrift av det slag Agardh här hade sig blev det aldrig, däremot så småningom både tryckeri, förlag och tidning, allesammans mycket kortlivade. Bakom dessa planer skymtar vännerna i Lund, Esaias Tegnér, Christoffer Isak Heurlin, Per Henrik Ling, B.M. Bolméer och några andra, de som blev kärnan i den krets, som något senare kom att kallas Härberget. Det finns mycket som pekar på att dessa tidskriftsplaner från hösten 1810 inte bara avsåg att skaffa ett forum i en litterär brytningstid utan också ett språkrör för ett patriotiskt politiskt program.

Benämningen Härberget tycks ha kommit i bruk först 1813, när Heurlin och Bolméer flyttade in i den fastighet vid Lilla Torg i Lund, där tidigare ett gästgiveri varit inrymt. ”En samling yngre personer, frisinnade och friska till sin natur”, hade här en träffpunkt och råkades under otvungna former, skriver Heurlin i sin självbiografi. ”Agardh hörde också till vår krets, der han lyste med sitt snille, men trifdes ej länge bland oss hvarje gång”. ”Man kastade boll med idéer och infall som väl kunde förtjent att blifva allmännare bekanta”, berättar Tegnér i sina minnen, där han också säger, att Härberget ”hade alls ingen politisk syftning och i allmänhet inga stadgar, liksom ingen afgift. Öfver Litteratur talades allehanda, och i synnerhet öfver den akademiska styrelsen. Här knöt sig kärnan till åsigter och tänkesätt, som sedermera ej blefvo utan inflytande på Akademien”. Härbergisterna hade i hög grad sin kanslers öra. Engeström var en maktfullkomlig och patriarkalisk herre, som framgångsrikt sörjde för en upprustning av sitt universitet, och med honom hade Härberget de bästa förbindelser.

 

Carl Adolphs väg till professorsutnämning

”Redan som student”, berättar anatomen Anders Retzius i en minnesteckning över Agardh, ”var A. utmärkt bland den öfriga ungdomen för stadga i uppförande, allvar i lynnet och en inom sin samhällsklass högst ovanlig belefvenhet. Han deltog föga eller intet i den öfriga ungdomens nöjen och tidsfördrif, deremot visste han att draga nytta af umgänget med de utmärktaste bland universitetets dåvarande professorer, bland hvilka må nämnas Norberg, Retzius, Munthe, Tegman, Fremling m.fl. Han talade föga, hörde heldre de gamle vise tala, men förstod väl att bringa vigtiga ämnen till tals”.

De många breven till Lars von Engeström under åren efter 1810 ger en hel del upplysningar om hans utveckling som vetenskapsman, främst då som botanist, och hur hans omfattande internationella förbindelser inom detta område successivt upprättades. Engeström var och förblev hans beskyddare, och Agardh visste hur han skulle tala med sin kansler både i egna och andras angelägenheter.

Kort efter utnämningen till botanices demonstrator sökte Agardh adjunktstjänsten i ekonomi med begäran att slippa bli ålagd specimen. Han fick fakultetens förord och utnämningen kom i januari 1811. På hösten samma år gjorde han sig beredd att på ett mer avgörande sätt sörja för sin framtid vid universitetet. I första hand tänkte han sig då den lediga professuren i matematik, men blev tvungen att konstatera, att hans medtävlare var honom överlägsen. Men samtidigt påpekade han, att Anders Jahan Retzius av åldersskäl hade bett att få dra sig tillbaka, och i en sådan situation borde mycket kunna åstadkommas. ”Professor Retzius har successift i sin person förenat 3 professioner, för Naturhistorien, Kemien och ekonomien. Professor Fallén och Adjunkt Engeström stå wäl närmast de förra. Men om Botaniska Trädgårdens skötsel, och således äfwen Botanikens lärande wid Akademien förenades med Ekonomiska Professionen, tyckes det wara en werklig winst för båda wetenskaperne.”

Delningsförslaget föll i god jord. Agardh fick nu Retzius att själv presentera ett delningsförslag för kansler, och när det blev fråga om botaniken hette det: ”Att Demonstrator Agardh, som har både kunskaper, håg och drift, och hädanefter blir beständig Lundabo, är rätta mannen för denna wetenskapen, känner Eders Excellence nogsamt förut. Om honom blifwer ålagt, att derjemte läsa Oekonomien, är jag säker begge kommo i goda händer.”

Nu gick ärendet sin gilla gång. Engeström satte upp ett memorial, där han föreslog Agardh till professuren i ekonomi och botanik och framhöll, att denne genom sin ådagalagda skicklighet gjort sig på det mest fördelaktiga sätt känd ”icke allenast inom fädernes landet --- utan äfwen utom Riket, hwarom jag i underdånighet får åberopa et af den ryktbare Natural Historicus Wildenow i Berlin till mig aflåtet enskilt bref, deri han om hans insikter i Botaniken lemnat de mest hedrande witsord”. Och till memorialet var fogat ett intyg också av Olof Swartz, som Agardh själv lyckats skaffa fram – han befann sig nämligen i Stockholm just under de kritiska dagarna för att ordentligt kunna följa ärendet. Utnämningen kom den 9 september 1812 – allt hade utvecklats enligt ritningarna.

 

Någon månad senare gifte sig Agardh med Margareta Lindschough, som var dotter av handlanden i Lund Jakob Lindschoug och Botilda Winning. Det var en av stadens mer ansedda borgarfamiljer – ”huset fritt, gladt och trefligt”, skrev härbergisten Heurlin, som en tid varit informator där och funnit sig väl tillrätta.

Men några pengar till avlöning av den nya professuren fanns inte, den frågan fick lösas med provisoriska arrangemang. En vanlig utväg också inom den filosofiska fakulteten var att låta prästviga sig och söka sig en kyrkoherdetjänst i ett prebendepastorat. Agardh såg sig tvungen att välja denna lösning på sitt försörjningsproblem, men då gällde det att finna ett sätt att kringgå kraven på teologiska studier och vederbörliga examina. Också här tycks Engeström ha varit honom behjälplig genom att stödja hans anhållan att få presidera för en teologisk avhandling i stället för att avlägga några examina. Framställningen bifölls, han prästvigdes i mars 1816 och tillträdde senare under våren samma år tjänsten som kyrkoherde i S:t Peters Klosters och Nöbbelövs pastorat.

 

Algolog och praktisk ekonom

På det sättet kunde han för lång tid framåt trygga sin bärgning. Han behöll denna tjänst i 20 år eller till dess han 1836 flyttade som biskop till Karlstad, och han lär aldrig ha sett den annorlunda än som en födkrok. Hans åligganden som kyrkoherde – han blev redan i juni 1816 prost över egna församlingar – sköttes av komministrarna; hans egna insatser tangerar det minimala. Inte en enda predikan av hans hand finns bevarad från denna tid. Det hände emellertid att han besteg predikstolen, och vid ett sådant tillfälle uppger sig en åhörare blott ha fått ”temligen flack naturalism till lifs”.

Det var under de här åren han nådde sitt stora anseende som botanist och algolog. Eftersom han enligt uppgift utan svårighet skrev både latin, tyska, engelska och franska kunde han knyta förbindelser i stor skala också med utländska forskare. Hans efterlämnade brevsamling rymmer omfattande korrespondens med botanister inom och utom Sverige, ja över hela Europa. Hans arbeten väckte stor uppmärksamhet, han blev internationellt ryktbar för banbrytande insatser inom algforskningen – vid sidan av Esaias Tegnér blev han sitt universitets mest lysande representant. Välrenommerade tidskrifter ute i världen anmälde hans skrifter med lovord och erkännanden.

Men hans professur hade en annan sida, kanske inte mindre viktig än botaniken, och det var ekonomin, praktisk ekonomi – den officiella benämningen var Botanices et Oeconomiae Professor. I den dubbla rollen som botanist och ekonom ter han sig som företrädare för tankegångar, som behärskat svensk naturvetenskap i nära ett sekel. Naturvetenskap och ekonomi ägde ett samband, den förra var en förutsättning för den senare, det hade redan den store Linné konstaterat. Naturens tillgångar måste upptäckas och utforskas för att kunna utnyttjas i människans tjänst.

 

Riksdagsmannaskap

Uppenbarligen vann Agardh anseende också som ekonom, ty när prästerskapet i Lunds stift skulle utse ledamöter i den stats- och bankorevision, som 1817 skulle granska bl.a. förvaltningen i den just bankrutterade Malmö diskont, föll valet på honom. Och några veckor senare förnyade man förtroendet när man valde honom till ledamot av prästståndet vid den riksdag, som sammankallades på senhösten samma år. Här kom hans insats att nästan helt koncentreras på de vidlyftiga ekonomiska och finansiella problem denna riksdag hade att tas med, inte minst då den oerhört segdragna realisationsfrågan, som inte skulle få sin lösning förrän 1834-35 års riksdag.

Viktig för hans båda vetenskaper blev den resa han på vintern 1820-21 gjorde till Paris  -  året innan hade han f.ö. fungerat som universitetets rektor, ett uppdrag som på den tiden förvaltades under ettåriga mandatperioder. Botanisk vetenskap i Frankrike var av speciellt intresse för hans egen forskning; vad ekonomin angick tog han tillfället i akt att lyssna på den berömde Jean Baptiste Says föreläsningar. Say var ett betydelsefullt namn i den samtida ekonomiska debatten, det var framför allt genom hans skrifter som Adam Smiths och den klassiska nationalekonomiens läror nådde Sverige. Som ett resultat av detta möte med tidens nya nationalekonomiska åskådning skrev han omedelbart efter hemkomsten ner sina reflexioner, som emellertid först 1829 kom ut av trycket under titeln Granskning af Stats-Economiens Grundläror. De hade då utformats som fem dissertationer, för vilka bl.a. hans son Jacob Georg, som i sinom tid också blev en ryktbar botanist och en av faderns efterföljare som professor i astronomi, fungerade som respondenter.

Riksdagen 1823-24 blev strängt taget en fortsättning av sin föregångare, i varje fall när det gällde de ekonomiska och finansiella frågorna. Där engagerade sig Agardh med samma iver som vid sin första riksdag. Naturligtvis möter man honom också i andra ärenden, däremot påtagligt sällan när det gällde kyrkans intressen.

Av någon anledning blev han när riksdagsmannavalet denna gång ägde rum förbigången – valet hade varit förknippat med ganska infekterade kontroverser. Bakom detta anar man misshälligheter mellan Agardh och lundabiskopen Wilhelm Faxe , och dessa hade sin grund i motsättningar, som inte var av det övergående slaget. Faxe hade uppenbarligen arbetat energiskt för att förhindra Agardhs val, och när det under riksdagens gång uppstod en vakans, fortsatte han spelet för att förebygga ett fyllnadsval. På den punkten kom han till korta. Det blev ett fyllnadsval, och Agardh kunde inställa sig i ståndet när riksdagen pågått i fem månader. Ingen viktig tid hade emellertid försuttits, inga stora avgöranden hade träffats, och han kunde utan hinder angripa de ärenden, som låg honom om hjärtat, realisationsfrågan, förslagen om kronoskogarnas avvittring, om nytt tullsystem och om en utvidgad näringsfrihet.

 

Ledamot av snillekommittén

Undervisningsväsendet sådant det reglerades genom 1820 års skolordning kom också upp vid denna riksdag, närmast med anledning av den delvis mycket skarpa kritik det nya systemet drabbats av. Riksdagen diskuterade en genomgripande översyn, dock utan att komma till något beslut. Regeringen tog då saken i egna händer och tillsatte 1825 den berömda Comitén till öfverseende af Rikets allmänna undervisningsverk, som snart fick benämningen Snillekommittén. Där placerades under kronprins Oskars ordförandeskap eliten av vad Sverige i de åren hyste av storheter inom den andliga odlingen, det var en för svenskt bildnings- och kulturliv ytterst representativ församling, som slog sig ner vid sammanträdesbordet. Tillsammans med bl.a. Erik Gustaf Geijer, hans Järta, J.J. Berzelius, Esaias Tegnér och J.O. Wallin fick Agardh här tämligen oförmodat som det förefaller ett gammalt intresse för utbildningsfrågor återupplivat. Han engagerade sig energiskt i kommitténs arbete.

Kommittén sammanträdde under två perioder före slutjusteringen av betänkandet, dels på hösten 1826, dels på våren 1828. Agardh blev en mycket uppmärksammad och betydelsefull kommittéledamot, inte minst för att han var den, som ivrigast och grundligast kritiserade den rådande ordningen och presenterade de mest genomgripande reformförslagen. Ingen annan enskild ledamot fick så många av sina anföranden tryckta i det slutliga betänkandet; skall man döma av detta har han betytt långt mer än någon annan. Sedan är det en annan sak att hans ansträngningar till största delen var ganska resultatlösa. Han blev till slut tämligen ensam mot en stor konservativ och försiktig majoritet, vilket inte hindrar att hans tankar väckte livlig uppmärksamhet och på sikt blev betydelsefulla. Långt in i senare tid har Agardhs idéer stimulerat svensk skoldebatt. Hans anförande i skolkommissionen har upplevt nytryck och har fängslat undervisningshistoriker också i vår tid. ”Bland alla var Agardh utan all fråga den väldigaste, till striden den bäst beväpnade, ty han bar icke blott klassisk utan äfven modern och vetenskaplig rustning”, lyder ett omdöme av en samtida.

Inför riksdagen 1828-30 avböjde han riksdagsmannaskapet. Året innan, 1827, hade han företagit en forskningsresa till Adriatiska havets kust och Norditalien, och därvid hade hans hälsa fått en törn, som uppenbarligen oroade honom. Han sökte sig till Karlsbad, och där sammanträffade han med filosofen Schelling, och hälsokuren blev på det sättet hans ”lefnads intressantaste dagar”. Gemensamt fördjupade de sig i naturvetenskap och naturfilosofi – Schelling var en ”bra karl, enkel och anspråkslös till sitt väsen”.

 

Agardh – snillrik, sårbar, lätt i obalans

”Agardh är ett af de första snillen, ej allenast vid Academien utan äfven i Sverige. Han är klok som en Minister, belefvad som en hofman, lärd som det ägnar en academicus. Hans snille, smak och sköna organ göra honom till den vältaligaste vid Academien. – Han plockar gerna alla slags rosor, och är äfven sin Canzlers gunstling.”

Detta skrev Peter Wieselgren 1823 i ett brev om förhållandena vid Lunds universitet. Orden om ”alla slags rosor” syftar säkerligen på Agardhs vid det här laget välkända erotiska företagsamhet. Och alltjämt var han i hög grad persona grata hos sin kansler. Lars von Engeström hade varit en dugande och framgångsrik universitetskansler, som verkligen vårdat sig om sitt universitet, men under hans sista år blev det en uppluckring av begreppen, då hans patriarkaliska maktfullkomlighet slog ut i full blom. Åldern tog ut sin rätt, ”han går nu i barndom”, skrev Tegnér. Befordringslagarna sattes ur spel, kanslers förord i regeringen betydde mer än meriter och förslag. Det personliga förhållandet till Engeström blev för befordran och inkomster av avgörande betydelse. Därigenom underblåstes en kotteribildning, intriger och förtal började grassera och torde rätt mycket ha förgiftat stämningen vid universitetet. Härbergisterna kunde konsten att påverka Engeström, och deras agerande rörde sig långtifrån alltid i idéernas eller vetenskapens högre sfärer. De fann sin roll i myglet och sysslade mycket med sina löner eller med sina vänners befordran, andra jordbundna ting att förtiga. De utgjorde säkerligen i alla stridigheterna en maktfaktor av rang.

På hösten 1823 aktualiserades Tegnérs namn för den lediga biskopsstolen i Växjö. Härbergsvännen Christoffer Isak Heurlin, som sedan ett par år hade en tjänst som konsistorienotarie där, var starkt engagerad för saken och agiterade för Tegnér i stiftet. Agardh däremot kunde inte förlika sig med tanken att han skulle förlora vardagskontakterna med den som han utan tvivel betraktade som sin bäste vän, för att nu inte tala om hans välbehövliga stöd i konsistoriet. Han började för sin del en motkampanj, bearbetade sina försänkningar i stiftet och planerade bl.a. att tillbringa julen 1823 i en prästgåtd i Småland, allt i syfte att vinna anhängare för Tegnérs hårdaste konkurrent överhovpredikanten C.P. Hagberg, som f.ö. sedan sin lundatid stod Härberget nära. För egen del var Tegnér tilltalad av utsikterna att bli biskop, men han kom illa i kläm mellan sina vänners motstridiga intressen – hans bekymmer gällde att se till att de gamla härbergsbröderna inte ohjälpligt kom ihop sig. Tegnér fick sin biskopsstol följande år, men han blev kvar i Lund ytterligare i två år. Och på sommaren 1824 lämnade Engeström statsrådet och därmed även enligt praxis posten som kansler för Lunds universitet.

Detta var viktiga scenförändringar för Agardh, allra helst som det började bli uppenbart att han var en sårbar människa, som lätt kunde råka i obalans, och att förhållandena inom konsistoriet skulle kunna bli en allvarlig påfrestning för honom. Redan på våren 1823 hade Tegnér berättat att Agardh var ”krasslig till kropp och själ”, vilket mest berodde på att hans många ovänner i konsistoriet förbittrade hans tillvaro på alla upptänkliga sätt. Detta var medaljens baksida. Alltjämt var han sitt universitets klart lysande stjärna både i sin vetenskap och i sin förmåga att som talare trollbinda sina lyssnare. ”Redan hans son de voix var behaglig”, skriver P.G. Ahnfelt i sina Studentminnen. ”En mer välljudande organ har troligen aldrig klingat i Carolinas lärosalar. Under hans behandling blomstrade allt i glödande färgprakt. – Hans årliga 1 Majtal mins jag väl. De voro liksom den gryende vårens förstlingsoffer, doftande av allmodrens finaste lifslukt. Vår och ungdom, naturens och mensklighetens eviga föryngring, var ett thema som ingen förstod att variera bättre än Agardh.” Det var kanske så han vann studenternas hjärtan – uppenbarligen fann han hos dem den förståelse och sympati som han inte fann hos kollegorna. Vid hans avresa till riksdagen 1823 samlades studenterna och hyllade honom med sång, ”hvilket allt gick vederbörande afvundsjuka hundar hårdt i magen”, enligt Tegnér.

 

Agardh saknar Tegnér

Kanske fick han nu klä skott för tidigare ynnest och övertag, lättare att komma åt sedan han blivit ställd ensam. Åren omkring 1830 blev särdeles bekymmersamma. De många breven till tegnér i Växjö berättar om ständiga strider i konsistoriet, där han vid varje tillfälle tycks ha haft en mäktig majoritet emot sig. Han drabbades av en rad motgångar och bekymmer, som han med sin stingsliga och oroliga konstitution synes ha tolkat som resultatet av en systematisk förföljelse, iscensatt av alla hans motståndare och med förgreningar ända upp i regeringen. Han bestämde sig för att lämna Lund, han letade upp ett annat – och ekonomiskt förmånligare – pastorat där han kunde dra sig undan offentligheten, han ville att Berzelius skulle skaffa honom arbetsuppgifter vid Vetenskapsakademien och han hade också en längre utlandsvistelse i tankarna. Berzelius och framför allt Tegnér sökte på allt sätt hålla modet uppe på honom, men med klent resultat. Och rättvisligen bör också sägas, att de prövningar Agardh nu utsattes för också för en mindre ärelysten och obalanserad person kunnat bli plågsamma nog. Det lediga episkopatet i Kalmar – Tegnérs grannstift – lockade honom, han nådde förslagsrum vid biskopsvalet, men trots en intensiv bearbetning av alla instanser som kunde påverka utnämningen blev han förbigången. Ännu allvarligare blev hans misslyckande när det gällde befattningen som statssekreterare för ecklesiastikexpeditionen, där valet stod mellan honom och August von Hartmansdorff. Agardh engagerade sig livligt i Polens frihetskamp och fick då också studenterna med sig, vilket inte sågs med blida ögon på regeringshåll och också bidrog att ytterligare isolera honom i Lund. Han fick sårande påhopp i tidningspressen för vissa, sannolikt förhastade uttalanden i skolkommissionen och sist men inte minst angreps han av Crusenstolpe i Fäderneslandet i en rad rent äreröriga artiklar. Detta skärpte till ytterlighet hans krav att komma bort från Lund; vännernas försök att trösta och uppmuntra var utan verkan.

 

Inval i Svenska akademien

Nej, Lund var och förblev en omöjlig miljö för honom. ”Hwad jag här gör, blir alltid misstydt, förklarat för intrig, och sålunda hwad jag föreslår och begär förkastadt.” Det var i detta läge som Tegnér lättade något på förlåten och berättade om planerna att välja in honom i Svenska Akademien efter riksmarskalken Clas Fleming som dött i maj 1831. Dessa planer var möjligen inte i hamn ännu, men Tegnér utnyttjade dem nu i ett klart terapeutiskt syfte. Han hoppades också kunna hålla vännen kvar i Lund; det vore ju ganska olämpligt att exempelvis vistas utomlands, när ens namn var aktuellt för Svenska Akademien. I och för sig kunde ju gå för sig att bo i Stockholm, men viljan att flytta dit var enligt Tegnér ”på ren Svenska öfversatt” i Agardhs fall ej något annat än ett ”begär att så ofta som möjligt ömsa plats och Fruar”.

Och mycket riktigt inträffade också under de följande veckorna en vändning. Berzelius fick ett brev med lugnare tonfall – ”det är sannt, att allt sedan Tegnér afreste härifrån, har jag funnit mig här föga nöjd” – och kunde sakligt avböja hans begäran om en tjänst vid Vetenskapsakademien. ”Jag är emellertid wid godt courage; och efter det missnöje, som förut nedtryckte mig, är jag nu munter och stridslysten.” Det var tongångar, som gladde vännen i Växjö: ”Se nu börjar du skrifva någorlunda förnuftigt och jag hoppas att din underliga paroxysm är i det närmaste öfver. --- Det har aldrig varit min mening att du skulle cedera en fotsbredd.”

 

Tvisten med Berzelius

Valet till Svenska Akademien ägde rum den 18 juli 1831, och Agardh fick 15 av de avgivna rösterna. Geijer och Wallin hade talat för honom, och de andra hade följt efter.

Men dessa av förargelser så rikt lottade år var för Agardh också märkligt produktiva. Det var då bl.a. den stora läroboken i botanik kom ut, men även den skulle bli honom till bekymmer. Han råkade in i en häftig brevdispyt med Berzelius, som på författarens begäran granskat arbetet. Konfrontationen, som hör till de mer bemärkta i svensk lärdomshistoria gällde både vetenskapliga metodfrågor och hållning till stoffet såväl som Agardhs sätt att formulera sig. Hans ofta återkommande bildspråk, hans metaforer och de spekulativa utläggningarna irriterade Berzelius, som tyckte att han med dem valde genvägar förbi mer krävande preciseringar av problemen och logiskt hållbara bevisföringar. ”Du måste vårda bättre din stil. Construktionsfel, sådana som denna del innehåller, compromettera dig i den nya värdighet du vunnit som stilist.”

Som man kan vänta sig tog Agardh mycket illa vid sig av Berzelius kritik, men efter några brevturer blev de i alla fall åter vänner. På det hela taget fick också läroboken en gynnsam bedömning både av samtid och eftervärld. Den var ett pionjärarbete, som för första gången i Sverige presenterade den nya växtanatomiens och fysiologiens rön.

Statsskulden och inrättandet av sparbanker

På våren 1832 fick Agardh i sina händer en broschyr av Sveriges dåvarande sändebud i London, Magnus Björnstjerna. Den har titeln The Public Debt och beskrev det engelska statsskuldssystemet och den väldiga ekonomiska utveckling, som gått hand i hand med det. Han blev helt fångad av vad Björnstjerna hade att berätta, ställde om en översättning och skrev ett företal, som gjorde Björnstjernas arbete till en slagkraftig upplysnings- och propagandaskrift. Men dess budskap var politiskt sprängstoff, och Agardh fick en bitande hård men samtidigt högst elegant formulerad kritik av Hans Järta i Svenska Litteratur-Föreningens Tidning med början i september 1833. Det svar Agardh efter något år levererade, Ytterligare om statsskuld, visar honom från hans bästa sida som författare. Det är välbalanserat, sakligt och auktoritativt, disciplinerat i ordval och metaforer. Järta hörde inte av sig igen, det gjorde ingen annan heller.

Denna gång fanns inga hinder för Agardhs riksdagsmannaskap, och 1834-35 fick han åter möta de gamla segslitna finansiella frågorna. Han tog itu med representationsfrågan, den diskussion som i sinom tid ledde fram till tvåkammarsystemet 1866. För statsskuldssystemet rådde inom riksdagen överlag stor rädsla, den frågan måste få bida sin tid. Agardh skulle få driva sin upplysningsverksamhet praktiskt taget så länge han levde, även om han nu menade, att opinionen vid riksdagen i någon mån blivit uppmjukad genom hans broschyr Ytterligare om statsskuld.

På 1820-talet kom våra första sparbanker till. Göteborg gick i spetsen och öppnade sin 1820, därefter Stockholm och en rad städer i landsorten. Malmö fick efter några års förberedelser en sparbank 1824. Vid ett försök följande år att etablera en filial till denna i Lund var Agardh verksam, men det skulle dröja ända till 1833 innan tiden var mogen för ett verkligt initiativ i Lund. Då bildades Sparbanken i Lund med Agardh som en de drivande krafterna, och han fungerade som dess styrelseordförande så länge han var kvar i staden. Programförklaringen, som infördes i Lunds Weckoblad, är med största sannolikhet skriven av honom. Samtidigt var han inbegripen i förberedelsearbetet för en hypoteksförening i Skåne och skrev ett häfte, Om möjligheten af hypoteksinrättningar för provinserne och synnerligen för Skåne, där han ivrigt propagerade för denna i Sverige nya typ av kreditinstitut, vars funktionssätt han inte oväntat sammankopplade med det statsskuldssystem han just då förfäktade. Vid samma tid såg han också till att Lund fick ett brandstodsbolag.

 

Pampigt inträde i Akademien

Agardhs inträde i Svenska Akademien ägde rum den 22 augusti 1834, under pågående riksdag. Han blev den förste naturvetenskapsmannen som tog plats bland De Aderton – fler skulle småningom följa, Berzelius 1838, Elias Fries 1847. Tegnér hade valts till direktör, och han besvarade sin väns inträdestal med en dikt.

Att Agardh betraktade Tegnér som sin bäste vän anar man ofta. Omständigheterna skulle nu medföra att de fick allt mindre med varandra att göra och att deras tidvis så täta brevväxling glesnade. Men vänskapen bestod, och efter skaldens död skulle Agardh bevara honom i ett älskat minne. De två kompletterade varandra lyckosamt, det har talats om ett likatänkande, och utan tvivel har de varit överens i mycket, förvisso inte bara i universitetsintrigerna. Men i annat kunde de efter hand gå skilda vägar; samarbetet i skolkommissionen hade t.ex. inte alls blivit vad Agardh väntat. Deras meningsfrändskap hade i någon mån luckrats upp, deras tänkesätt och politiska temperament visade olikheter. Och med adress till den vän, vars reformiver när det gällde skolan han ej kunnat följa fick Tegnér nu tillfälle att förklara:

                      Ej allt är fordom som vi nu fördömme,

                      På mången grund som nu är plöjd och harfvad

                      Ha Mensklighetens bästa blommor växt.

 

Men vänskapen och förtroligheten var oanfrätt. Tegnér kände sin väns svagheter och hans sårbarhet, hans ömtålighet lika väl som hans förmåga att dra på sig kritik och förtal. Han fick med ett ord om den jämkningsanda, som gick genom världen,

                      Som bortskär höjderna och fyller djupen

                      Och icke tål att något menskobarn

                      Får bli ett hufvud högre än de andra.

 

De var nu båda i femtioåren – Tegnér var den av dem, som först nåddes av åldrandet – och Agardh stod inför en vändpunkt i sitt liv, som Tegnér inte utan oro iakttog. Att livet för honom och kanske för vännen i ljuset av deras gemensamma ungdomsdrömmar hotade att te sig som ett nederlag röjde sig i de vemodiga rader, där de tvås förtroliga visioner får en återklang:

                      O hoppets glans i lifvets Österland!

                      O gyllne drömmar under morgonrodnan!

                      Hvar är det hjerta som ej saknar Eder,

                      Hvar är det öga som ej friskar opp

                      Med stilla tårar Edra bleka rosor?

                      Hur många känslor som förvissnat sedan,

                      Hur många planer hvilka nu stå lik

                      Har Lundagården hängt sin skugga öfver!

                      På skilda vägar sökte vi vårt mål,

                      Men om det högsta drömde vi dock begge,

                      Vi stämde möte på Parnassens höjder

                      Och ej på Zions der vi halta nu

 

Lämnar Lund för biskopsstolen i Karlstad

Biskopsstolen i Karlstad blev ledig 1833 genom att biskopen J.J. Hedrén flyttade över till Linköping. Inom stiftet samlades intresset i en första omgång kring Tegnér, Geijer och J.O. Wallin, som i nu nämnd ordning uppfördes på förslaget. Alla tre avsade sig emellertid.

Redan i början av riksdagen fick Agardh en förfrågan av värmlandsrepresentanter i prästeståndet om han kunde tänka sig att acceptera episkopatet, om han kom på förslag. Han var smickrad av denna trevare, men vacklade länge i sitt beslut tydligen av hänsyn till sin familj. Under riksdagens gång förstod han också att hans offentliga ställning förbättrats och kände inte längre någon större önskan att lämna Lund. Han beslöt att avböja och gjorde försök att aktualisera andra namn, men sedan han vid valet den 2 juli 1834 fått första förslagsrummet tog saken småningom en annan vändning. Utnämningen kom den 21 mars 1835 och den 5 april blev han vigd till biskop i Slottskapellet.

Han förberedde sig med all omsorg för sitt nya ämbete, med entusiasm och förväntningar rustade han sig för att ”storma Biskopshimlen”, som Tegnér uttryckte saken. Äntligen fick han efter 20 år som präst ägna sig åt teologiska studier. Han fick börja från början och tog då bl.a. upp grekiska och hebreiska, som han ägnade sig åt med stort intresse.

Han tillträdde sitt nya ämbete den 1 maj 1836 och reste de sista dagarna i april till Karlstad över Göteborg, där han tillbringade en afton hos göteborgsbiskopen C F af Wingård. Och Wingård skyndade sig att rapportera till Tegnér: ”Han är lyckligtvis en high-church-man och värre hierark än jag. Jag resignerar nu från denna ära och åtnöjer mig att vara minorum gentium. Med sin liflighet har han kastat sig in i sina nya förhållanden och är fullt upp biskop.”

Men Agardhs korta herdabrev ger ingen deklaration hur han tänkte förvalta sitt ämbete, det talas mest om de plikter han nu hade att begrunda inför en uppgift, som innebar så mycket nytt för honom. Han hade inte sökt eller eftersträvat tjänsten, det var ämbetsbröderna i Karlstads stift som kallat honom, och därför ansåg han sig ha rätt att bli bedömd med skonsamhet.

Teologin blev nu under en tioårsperiod ett huvudintresse för honom. En rad skrifter i teologiska ämnen kom till; de allra flesta av dem återfinns dels i Samlade skrifter af theologiskt och religiöst innehåll, som i två band gavs ut efter hans död. Men trots ett säkerligen i allo ärligt uppsåt att bli sin landsända till nytta, blev hans ställning i stiftet aldrig stark. Han hade ofta svårt att komma överens med sitt domkapitel. Karakteristiken att han skulle ha varit strängt ortodox i kyrkliga frågor och fördömt de frikyrkliga riktningarna såväl som läseriet inom statskyrkan är såtillvida felaktig som hans uppträdande i dessa ting visade prov på tolerans och humanitet; uppenbarligen väjde han för allt som gav intryck av trosförföljelse. Påståendet att han som biskop näppeligen var på sin rätta på sin rätta plats kan väl synas äga sin riktighet – det finns prov på ännu hårdare omdömen – men det betyder inte att man kan peka på några allvarligare brister i hans ämbetsutövning, snarare antyder det väl, att han aldrig borde ha lämnat naturvetenskapen. Under sina sista levnadsår röjde han att han själv hade kommit till den insikten: ”Jag hade aldrig bort lämna min plats som professor: för den var jag ämnad. Jag förstod ej att värdera min lycka”.

Men som alltid visade han sin förmåga att samtidigt hålla många järn i elden. Politiken och utbildningsfrågorna släppte han inte för ett ögonblick, och 1939 presiderade han vid skandinaviska läkare- och naturforskarmötet i Göteborg som ersättare för Berzelius, som avböjt medverkan – alltjämt var han ett stort namn inom sin gamla vetenskap.

 

Utbildningsfrågor

Med biskopsämbetet följde uppdraget att fungera som eforus för stiftets läroverk och därmed fick Agardh ett experimentalfält, där han kunde pröva sina pedagogiska idéer. Redan efter några år slog han enligt sina principer samman lärdomsskolan och apologistskolan till ett gemensamt läroverk, och 1845 infördes ett system med ämnesläsning och fri flyttning, dock inte utan motstånd inom de berörda skolorna. Hans reformsträvanden från snillekommitténs dagar tycks emellertid ha fått viss vind i seglen, viktiga motståndare hade nyanserat sina invändningar och rent av bytt mening. Men tillfreds kunde han inte vara. Skolrevisionen 1843 gav honom anledning att reservera sig, och några år senare lämnade han till regeringen ett utlåtande med anledning av revisionens berättelse. Anknytningen till hans agerande i den stora skolkommissionen på 1820-talet förefaller klar, men argumenten har friskats upp av författarens nu ökade kännedom om skolväsendets sätt att fungera. Han talar om lärarutbildning, språkundervisning och skolorganisation och drar upp jämförelser med tyska förhållanden. Båda dessa inlagor har tryckts på nytt under senare år liksom ett riksdagsanförande från 1844, där han bl.a. pläderar för ett enhetligt läroverk både ur yrkesvals- och kostnadssynpunkt, men också ur en social aspekt: det var viktigt med gemensam skolgång för barn från skilda samhällsklasser. Han skrev 1844 anonymt en broschyr Försök till rättfärdigande af det nya skolsystemet, författade artiklar för dagspressen och för Carlstads Stiftstidningar. Även om 1849 års kungliga cirkulär tillvaratog åtskilligt av de agardhska idéerna, fick han i det långa loppet se det mesta av det han kämpade för skjutas åt sidan.

 

Rikspolitik och Värmlandsengagemang

Som biskop var Agardh självskriven i prästeståndet. Han koncentrerade sin uppmärksamhet i stort sett på samma frågor som tidigare – de ekonomiska och finansiella, representationen, skolan och utbildningen. Men när det gällde ekonomi och finanser var han alltjämt en misstänkt person, som de framsynta statslåneidéerna ingalunda gjorde mer förtroendeingivande. Han utestängdes länge från ”penningutskottet”, först på senhösten 1840, när riksdagen varit samlad i tio månader, kom han in i bankoutskottet, och situationen var likartad 1844. Han agerade emellertid flitigt också från mindre förmånligt utgångsläge i ståndet, där han skarpt kritiserade den ekonomiska politiken efter realisationen 1834. På hösten 1844 gav han där den ryktbara skildring av det ekonomiska läget, som gick under benämningen Den mörka taflan. Omstridd men långt före sin tid, väl orienterad om tekniska framsteg och om ekonomisk diskussion utanför Sverige sysselsatte han sig ivrigt med frågan om näringslivets utvecklingsmöjligheter, anläggandet av järnvägar och överhuvud utbygganden av kommunikationsväsendet.

För rikspolitiken glömde han emellertid inte de lokala intressena i Värmland. Han engagerade sig både i Wermlands enskilda bank, vid vars tillblivelse hans företrädare biskop Hedrén spelat en viktig roll, och i Karlstads sparbank. Dessutom var han hedersledamot i Värmlands hushållningssällskap.

Det må ha varit delade meningar i stiftet om honom som biskop och eforus; med sin både breda och djupa lärdom, sin världsvana och sin självsäkerhet blev han en dominerande personlighet, som höjde sig högt över omgivningen och ytterst måste ha varit ganska oåtkomlig för sina kritiker, både bland ämbetsbröder och lekmän. Fullt ut hierark och biskop, som Wingård skrev, dessutom framskjuten politiker i kunglig gunst med ställning som prästeståndets kanske vitalaste och stridbaraste ledamot med tonvikt på ekonomi och finansväsen var han en av tidens berömdheter. Den ställningen gav gott skydd för närgången skärskådan och svängrum för de övertramp, som ryktena tillvitade honom. Därför kom den ekonomiska olycka, som drabbade honom personligen, att illa skada hans auktoritet och anseende.

 

Katastrofen Stöpafors bruk

I februari 1841 hade han förvärvat en andel i Stöpafors bruk, beläget vid Övre Fryken några mil norr om Sunne. I olika etapper inköpte han ytterligare andelar, och 1848 stod han för 6/11, medan hans konsistorienotarie L.G. Sjöholm och ytterligare en delägare svarade för återstoden. Det är svårt att bedöma klokheten i detta köp. I det läge som rådde 1841 förefaller bruket dock ha visat godtagbar lönsamhet, som man några år senare sökte förbättra genom en ny masugn och utökad smidesrätt. Det byggdes också ett nytt sågverk och en ny mjölkvarn. Trots konkurrensen från koksjärnet höll sig priserna på det svenska stångjärnet länge på en någorlunda bärkraftig nivå, men konjunkturerna försämrades. Därmed accentuerades också de stora transportsvårigheter man ahde att tas med både när det gällde anskaffning av råvaran och frakten av den färdiga produkten till Göteborg. Men till detta kom som en avgörande faktor den ohederliga förvaltningen vid bruket; där yppades småningom helt häpnadsväckande förhållanden. Biskopen fördes i det längsta alldeles bakom ljuset. Han hade ju dessvärre av naturliga skäl föga insikt i hur ett järnbruk skulle skötas, och ämbetsgöromål i förening med all annan verksamhet han var engagerad i har stått i vägen för ett nödvändigt personligt deltagande i företagets skötsel. Avståndet mellan Stöpafors och Karlstad har väl också bidragit till att det kunde gå till som det gjorde bakom hans rygg. Det fördes uppenbarligen ett lustigt liv på Stöpafors, och det har antytts att historierna om de glada dagarna där inspirerat Selma Lagerlöf till skildringen av kavaljerernas dagsländeliv på Ekeby. Agardhs egen brist på vaksamhet och kontroll i förening med hans godtrogenhet, omvittnad av hans familj, har angivits som de egentliga skälen till den olycka, som drabbade honom. Och så som förhållandena utvecklades, blev det han som så gott som ensam fick bära förlusterna. Den 22 december 1848 blev han tvungen att hos Svea hovrätt, under vars jurisdiktion han stod i egenskap av biskop, begära sig i konkurs. Den skuld som nu föll på honom uppgick enligt beräkningar till 110 000 rdr rmt.

Kraschen blev naturligtvis ett fruktansvärt slag för den 64-årige biskopen – den hade som han skrev i en inlaga till hovrätten ”tillintetgjort en familjs lycka och en hel lefnads jordiska mål”.

Den väckte också stort uppseende, men de många sympatiyttringarna, bl a från kung Oscar, kunde inte göra mycket åt saken. När han säger sig ha blivit ”nedtryckt i den djupaste misströstan” bör man ta honom på orden – detta var det värsta som kunde drabba honom. Och plötsligt fick belackarna en rik källa att ösa ur.

 

Ruinerad - men still going strong

Anders Fryxell, författaren till berättelser ur svenska historien och prost i Sunne, som var en av Agardhs trogna vänner, berättar i ett brev till Bernhard von Beskow vid jultiden 1848, att han varit tvungen att åderlåta ”sin kassa för att tillstoppa samvetslösa människors mun. – Av blygd och förtvivlan teg han i det längsta, varigenom saken förvärrades. --- Vår hederlige Oldevig (landshövdingen i Karlstad) bröt slutligen tystnaden, besökte och talade med honom och nu söker man på allt sätt hjälpa honom”. Ett försök i stiftet att få dess präster att gå i borgen för sin biskop misslyckades, endast 12 kyrkoherdar lär ha kunnat påräknas för en sådanräddningsaktion. Enligt en annan uppgift har Agardh själv avböjt detta bistånd.

I avvaktan på hovrättens dom i frågan om brottsligt förfarande avstängdes han från tjänstgöring, och först när ett frikännande kom på våren 1850 kunde han återinträda i ämbetet. Det är under denna tid han visar sin själsstyrka och andliga vigör. Ett halvår efter kraschen kunde han skriva till Beskow, Svenska Akademiens sekreterare, att han ”åter fått lust till lifvet”. Och det var hans gamla vetenskaper, som hjälpte honom ur alla misströstan. ”De ha dragit mig till sig med en kraft, så att jag öfvergifver allt annat. De är alltid en tillflykt i olyckan”. Redan före katastrofen hade han återupptagit sina matematiska studier, och dessa fick till resultat en rad skrifter på svenska och franska, av vilka några kan beräknas ha kommit till under denna tid av påtvingad tjänstefrihet.

”Troligen är han ruinerad för hela sin lifstid, äfven om han lefde i 15 à 20 år”, skrev Fryxell. För Agardh har uppenbarligen två ting tett sig tvingande nödvändiga, dels ett med uppbjudande av alla krafter komma ur den förnedrande konkursen, dels att i görligaste mån sörja för familjens ekonomi, om han skulle falla ifrån. Han trädde åter fram med anspråk både på stiftsledningen och på en plats i centrum för den ekonomiskt politiska debatten i Sverige. Några fler riksdagar blev det dock inte för honom. Riksdagsordningen hade som villkor för riksdagsmannaskap att man ej befann sig under cession. Ståndsprotokollen anger emellertid taktfullt, att han erhållit Kungl. Maj:ts nådiga tillåtelse ”att från riksdagsgöromålen sig avhålla”. Han fick ge sig till tåls med att hans brorson Mortimer Agardh, professor i astronomi i Lund och riksdagsman, såg till att hans tankar om ekonomi och finanser inte sjönk i bakgrunden; själv utvecklade han under 1850-talet en helt imponerande aktivitet som författare. Han fick genom beslut av borgenärerna behålla hälften av sina löneinkomster och inkomsterna från biskopsprebendet Ekenäs.

 

Agardhs statsekonomiska statistik

Fryxell fick rätt, den tid som återstod för honom förslog ej att reparera skadan. När han avled den 28 januari 1859 resterade 43 500 rdr rmt, vilket ju i och för sig var en aktningsvärd reducering. Eftersom han vid sin bortgång hade flera betydande projekt under arbete är det inte uteslutet att han sett målet inom räckhåll, förutsatt att han fått ännu några år av obruten arbetsförmåga.

Konkursen sökte han göra till en episod, som omvärlden snarast skulle lära sig glömma. För hans del gick det väl inte särskilt fort, men till slut kunde han skriva: ”Klara elf flyter nu lika lugn och glänsande i återskenet af mitt eget sinnes frid, som före de förskräckliga dagar, som prövade min själs sista krafter”. Han tog sig med full styrka tillbaka in i rampljuset, i första ögonblicket visserligen under pseudonym, med ett förslag till representationsförfattning grundad på Sveriges kommunalförfattningar, som kom ut 1851. I februari 1852 kunde Fryxell berätta, att han under en veckas ”marknadsrummel” i Karlstad besökt sin biskop och då fått stycken ur ett kommande större arbete upplästa för sig. Agardh hade varit på gott humör och givit prov på ”konvulsivkraften af sitt snille”. Det var manuskriptet till första häftet av hans stora arbete, Försök till en statsekonomisk statistik öfver Sverige, som nu presenterades. Dess inledande avsnitt hette Öfversigt af svenska folkets öden, och det underställdes nu en erfaren historigrafs prövning. Fryxell var imponerad, men långt ifrån överens med Agardh i alla stycken, bl.a. har deras respektive Karl XII-uppfattningar avgjort gått isär. Men det hindrade inte ett förtroendefullt meningsutbyte. Fryxell fick läsa skilda avsnitt i korrektur, innan häftet i september 1852 kom ut.

Fryxell kommenterade denna första del av Statistiken i två brev. Det ena gick till Bernhard von Beskow. Fryxell är nog mindre imponerad av skriften än av dess författare – ”kanske den snillrikaste, quickaste han hop-diktat”. ”De outredda och outredliga folkvandringarnas töckenhöljda rörelser; detta var just ett fält för hans skaplynne. Han är på sätt och vis vår tids Olof Rudbeck: bådas första och största styrka var naturvetenskapen; båda voro sin tids förnämsta polyhistorer; båda börja på sednare tider svärma i patriotisk ifver på Svenska historiens gebiet”. Det andra brevet var avsett för författaren och är i långa stycken likalydande, men Agardh fick också läsa, att ”båda ifra för nat. kunskapernas ifrigare studerande; båda hysa i Sveriges äldre historia åsigter, som äro i hög grad egna och originella, i lika hög grad ländande till Sverges och svenska folkets ära; dertill ofta lika vågade som quickt funna och snillrikt framställda”. Och trots att det säkert låg en hel del underfundig kritik i formuleringarna – jämförelsen med Rudebeck kunde knappast vara odelat hedrande för en historiker på 1850-talet – blev Agardh högst belåten. Rudbeck var hans stora föredöme, hans hjälte. Han hade två idealgestalter i den svenska historien, den andre var Emanuel Swedenborg.

Försök till en statsekonomisk statistik öfver Sverige är Agardhs magnum opus, hans politiska testamente med visionära utblickar mot framtiden och förslag till reformer, samtidigt som det för årtionden framåt blev en vederhäftig och användbar källa när det gällde uppgifter om landets geografiska, ekonomiska och sociala förhållanden. Låt vara att den historiska inledningen nog får ses som ett förlorat slag – han fick onådig kritik för den, den visar honom för en enda gångs skull som dilettant – företaget som helhet är storartat. Det inlemmar Agardh i en svensk tradition med rötter till Olaus Magnus och Olof Rudbeck och till stormaktstidens samvetsgranna inventering av Sverige och dess tillgångar. Linné och hans lärljungar hade fortsatt i snarlik anda. ”Tendensen af min skrift är att teckna ett stort och mägtigt Sverige, ett ideal, jemte vägen som det skall gå för att hinna dit”. Tanken att han med hjälp av detta stora arbete verksamt skulle kunna kurera sin och familjens ekonomi har säkert också varit en drivfjäder, allra helst som borgenärerna inte var intresserade av hans honorarinkomster. Nu gick dessa under Agardhs livstid oavkortade till de tre döttrarna. Av upplagan blev 2 500 exemplar spridda, varav ca 300 i Värmland. Nettoinkomsten har i sin helhet beräknats till 6 839 rdr rmt. Men väl så angeläget var det säkert att han med detta arbete kunde finna en meningsfull ersättning för de dagspolitiska aktiviteter, som han för återstoden av sitt liv blev avstängd från. Statistiken blev hans mäktiga inlägg i tidens viktiga frågor, det sociala eländet, vars rot enligt hans mening till största delen stod att finna i en okunnig och föråldrad penning- kredit- och skattepolitik, näringslivet och kommunikationsfrågan, utbildningen, kvinnans rätt och mycket annat, som han fann sig föranlåten att behandla. Läsaren borde från början varsebli den patriotiska anda, som genomsyrade hans bok, den var skriven ”med sympathetiskt bläck, hvars skrift endast blir läsbar vid eld. Den, som ej läser den vid elden af kärleken till fäderneslandet, må lemna den oläst”.

Agardh samarbetade med statistikern C.E. Ljungberg, som f.ö. några år förut givit ut en Allmän statistik. Ljungberg fick efter Agardhs död ensam avsluta verket genom en sista och fjärde del, som kom ut 1863 och som han ensam stod för. Men dessförinnan hade Agardh själv svarat för huvudparten av de två första delarna och första häftet av den tredje delen, inalles 1 695 sidor.

 

På förslag som biskop i Lund

I vad mån Agardh verkligen funnit sig tillrätta i Karlstad och fogat sig i tanken att hans karriär nu var avslutad, vet man inte mycket om; efter 1848 måste han under alla omständigheter ha betraktat all strävan efter förflyttning eller befordran som utsiktslös. Inga tecken tyder på att han vantrivts i Karlstad. Men när biskop Faxe i Lund dog 1854 och biskopsstolen där blev ledig, bör det ha varit en glädje för honom att han trots sina 69 år inte helt glömdes bort i det följande biskopsvalet. Han kom inte på förslag, han fick bara 52 röster, medan den stora majoriteten hade inriktat sig på Henrik Reuterdahl, som också blev utnämnd. Men tanken blev på något sätt väckt, och när Reuterdahl två år senare förflyttades till Uppsala som ärkebiskop, blev situationen en annan. Agardh, nu 71 år gammal, nådde vid detta andra biskopsval förslagsrum med 123 röster. Första förslagsrummet tillföll Johan henrik Thomander, som fick 139 röster. Thomander var då domprost i Göteborg.

Detta var onekligen andra förutsättningar, och hoppet tändes hos honom att han nu på sin ålders höst skulle kunna bli återbördad ”till den plats, där min lefnads lyckligaste dagar förflutit, bland gamla vänner, bland ungdomen, som jag alltid älskat, i en ort, där man är i den närmaste beröring med hela det europeiska kulturlifvet”. En sådan förflyttning skulle han anse som ”den högsta jordiska lycka”. Naturligtvis kunde han inte nu vara overksam utan bearbetade alla instanser, som kunde ha inflytande på beslutet. Han skrev rättframt till sin gamle vederdeloman Reuterdahl, men det hade han lika lite glädje av som någonsin annars, och sökte på olika sätt komma åt kanaler till kungen och statsrådet. Men Stockholmspressen ingrep till förmån för Thomander; Aftonbladet tillät sig ett osmakligt personangrepp och påpekade, att Agardh nu var mellan 70 och 80 år, och gjorde gällande, att han knappast visat förmåga att föregå folket med goda exempel och ett oförargligt leverne. Hade verkligen de, frågade tidningen, som röstat på Agardh följt sitt samvetes bud och inte bara lystrat till det rykte som sagt att om bara Agardh fick rum på förslaget skulle han bli utnämnd. Det hade förekommit måltider och andra former av påtryckningar för att man skulle ta Agardh i stället för den förarglige Thomander; en månad före valet hade det hållits en storartad sexa i Malmö.

Skåneprästerna försvarade sig, Agardh var representant för det moderat kyrkliga partiet, varken krasst konservativ eller ultraliberal. Det var en man av det slaget lundastiftet just då behövde.

Artikeln i Aftonbladet kunde återfinnas också i Göteborgs handels- och Sjöfartstidning – S.A. Hedlund hörde ingalunda till Agardhs beundrare – men nu med tillägget att prästerskapet i Göteborgs stift, som också stod inför ett biskopsval, helt borde avstå från att rösta på Thomander, så att denne inte också blev aktuell för Göteborgs stift. Då kunde Agardhs utnämning inte hindras.

Snällposten i Malmö och Nya Wermlandstidningen i Karlstad gick till motanfall och framhöll energiskt Agardhs förtjänster. Vad nu än tidningsskriverierna åstadkommit, så gick utnämningsärendet i Thomanders favör. Agardh kunde vid det laget inte vara oförberedd på utgången, hans förväntningar hade successivt dämpats. Aftonbladsartikeln hade emellertid väckt förbittring i Värmland, och detta kom väl också att ge en särskild vikt åt den hyllning man i Karlstad ägnade Agardh den 15 maj 1855, då hans 20-årsjubileum som biskop firades. En subskriberad middag på Frimurarlogen i Karlstad samlade ett hundratal deltagare med landshövdingen och länets övriga notabiliteter i spetsen. Skolungdomen uppvaktade och det utdelades för tillfället skrivna skaldestycken. Hedersbevisningen eller opinionsfesten, som den också kallades, gick den gamle biskopen djupt till sinnes, allra helst som det också uttrycktes en förhoppning, att Lund inte skulle lyckas dra honom från Karlstad: ”Då Södern Dig igen begär, vi svara Du är vår!”

 

Ödmans ordteckning av den gamle Agardh

De sista åren sänker sig tystnaden alltmer omkring honom, han klagade över ”sitt bortglömda och ensamma lif”. Men han arbetade oförtrutet vidare, försvarade sin skolreform, skrev utlåtande om förslaget till ny katekes, började utgivningen av sina samlade skrifter och gav sig in på ett helt nytt ämnesområde, geografin. Häftet med översikten av Sveriges land i Statistiken hade tydligen givit mersmak. Han tryckte tillsammans med C.E. Dahlman 1857 Inledningen till Sveriges fysiska geografi och en Ankologisk och fysisk karta över Sverige. I hans efterlämnade papper finns mer eller mindre fullständigt utarbetade manuskript till en rad geografiska arbeten, några är bara utkast eller fragment. Där förekommer titlar som Sveriges jordbildning, Sveriges bergarter, Sveriges naturförmåner och Sveriges klimat. Detta och åtskilligt annat han skrev nådde aldrig tryckpressarna.

Åren tog ut sin rätt, håret grånade, ansiktet blev grovhyat och vanställdes tidvis av utslag. Nästan urtidsmässigt framträder han i den bild Pelle Ödman ger av honom i sina ungdomsminnen. När han visade sig i katedern vid terminsavslutningarna ”stodo vi nedanför med ögon och hjärtan vidgade av hög festlig stämning och stirrade på honom, och därför ha också få ansikten från den gamla Karlstadstiden så inpräglat sig i mitt minne som biskop Agardhs. Också såg han så märkvärdig ut, att hans bild skulle under alla förhållanden ha präglat sig i minnet. Och märkvärdigast av allt, tyckte jag, var – hans hår. Jag minns, hur jag undrade över, att det aldrig var kammat utan hängde i en vidt utstående krans av stripiga grå testar rundt kring hans huvud och ned i hans panna över ögonen, alldeles som grå lav på en gammal gran. Detta i förening med hans grova och vårtiga hy gav hans ansikte på det hela en viss säregen antikvarisk, jag ville nästan säga fossil prägel. Men i det där underliga gamla ansiktet, omedelbart under den nedhängande lavkransen, glänste fram ett par stora mörka ögon, som med ett sällsamt, nästan dystert allvar och ett halvt drömmande uttryck blickade ut över oss, utan att egentligen fixera oss. De tycktes alldeles fulla av tankar och snarare skåda mot något fjärran mål, än ned på oss pojkar i skolsalen. Och över munnen, över de tunna, bleka läpparna, låg därtill ett visst bestämt, energiskt drag, som ytterligare skärptes av en egen satirisk tillsats kring de skarpt tecknade mungiporna. Detta ansikte var fult, och dock – det var på samma gång vackert, ja fängslande; jag förstår nu, vad jag icke förstod då, att det var snillets eld som framlyste ur dessa underliga djupa ögon och fängslade oss”.

 

Carl Adolph dör 74 år gammal

I oktober 1858 dog hans andre son, Ragnar, som var kungl. sekreterare i Stockholm. När man vet vad familjen betydde för honom, – ”ingen make , ingen fader kunde hafva för de sina ett varmare hjerta”, skrev Anders Retzius – måste detta ha drabbat honom som ett mycket svårt slag. I början av december blev han själv sjuk, men repade sig. På nyårsdagen 1859 skrev han i ett brev att han fått kritik och genmälen med anledning av vad han skrivit i Statistiken om skogsskötsel och skogspolitik, vilket dock inte gav honom särskilt stora bekymmer. ”Jag har nu börjat ett nytt häfte. Det afhandlar för mig det intressantaste, men tillika det svåraste ämne, jag ännu behandlat; det angår skatteväsendet och dess teori. Jag borde, för att kunna skaffa mig materialier, resa till hufvudstaden. Men vintern är så kall, mitt hufvud är så kalt och min kropp så frusen, att jag ej vågar mig ut förr än sommaren; och jag har ej tid att vänta, man skyndar på mig, de 74 åren skynda också på mig.”

Statistiken tycks alltså i verkligheten ha blivit ett oavslutat arbete. På ett kalas i biskopsgården mot slutet av januari ådrog han sig en förkylning, som förvärrades. Den 28 januari 1859 kl 2 om morgonen dog han, 74 år och 4 dagar gammal.

Jordfästningen ägde rum i Karlstads domkyrka på kvällen den 4 februari. Därefter fördes kistan till Lund för gravsättning.

Ceremonin i Lund blev ett stort skådespel med alla de slag av hedersbetygelser den tiden kunde prestera. Kistan fördes med extratåg från Malmö hamn till Lund, där processionen från stationen till Östra kyrkogården inleddes av Södra skånska infanteriregementets musikkår. Efter likvagnen kom i tur och ordning Akademiska föreningens fana, akademistaten anförd av prokansler Thomander, Skånska nationens fana, likföljet från Malmö, Värmlands nations fana, Skånska hypoteksföreningens, Skånska brandförsäkringsinrättningens och Lunds sparbanks direktioner och tjänstemän, Göteborgs nations fana, Lunds magistrat och borgerskap, övriga nationers fanor samt studentkåren. Låt vara att det låg i tiden att göra begravningar till pompösa begivenheter, detta lär ha varit en sorgefest av sällan skådade dimensioner.

Bengt Wallerius

 

 

Kapitlet ingår i boken ”Carl Adolph Agardh 1785-1859, en minnesbok”, 1985

Pss OBS - Underrubrikerna tillsatta av avskrivaren, JJ  dss