Carl Adolph Agardh och botaniken

Om Tegnér var den främste humanisten vid universitetet, var Carl Adolph Agardh vid samma tid den främsta naturvetenskapliga begåvningen.

Agardh kom till Lund bara fjorton år gammal. Under sin uppväxt hade han genom en kyrkoherde av tidens linneanska typ fått sitt botaniska intresse väckt. I Lund blev Anders Jahan Retzius hans lärare. När Retzius avgick, klövs professuren i naturalhistoria i tre. Agardh fick år 1812 den professur som omfattade botanik och praktisk ekonomi; samtidigt blev han Botaniska trädgårdens föreståndare. Av studentkåren var han högt uppburen, bland annat i egenskap av Skånska nationens inspektor.

I bevarade dagböcker kan man följa hans utveckling åt romantikens håll. Han läste tidigt Jean Paul, Swedenborg och Schellings Einleitung zu dem Entwurf eines Systems der Naturphilosophie. Schellings bok tycktes honom av så stor vikt att han lät trycka den på tyska i Lund, där han startat ett eget tryckeri och bokhandelsföretag. Det är också Schellings grundsyn som bestämt hans uppfattning av skapelsen, bakom vilken han anar ”en tanke, ett oändligt förstånd, som ordnat naturen till ett helt”. För romantikens synsätt rådde ingen motsättning mellan naturvetenskap och kristen tro. Naturen ses som en Gudomens uppenbarelse: ”man skall läsa på växternas blad, liksom på bladen i en högre bok den Högstes verk och hans tankar”, skriver Agardh. Han tolkar naturen som en harmonisk, sammanhängande skala som rymmer olika grader av fullkomning. Också inom växtriket finns en hierarki stigande mot allt högre former, från svampar och alger upp mot fanerogamerna.

Agardh är samtidigt empiriker. Han vill börja med att studera de lägsta formerna i växternas rike i syfte att ordna dem till en enhet. Inom botaniken blev algerna hans specialområde. Med sitt arbete Systema algarum, lade han grunden till en forskningsgren, algeologin, som länge varit en lundensisk specialitet.

Sina herbarier skänkte han till den botaniska institutionen; samlingarna har utökats av nya forskargenerationer. Själv företog han flera forskningsresor, den viktigaste i sällskap med sin unge son, i sinom tid botanikprofessor och algforskare också han. Resmålet var Adriatiska havet. Där fann Agardh en algflora av rikare sammansättning än vad någon tidigare hade beskrivit. På hemvägen träffade han samman med Schelling själv. I dennes sällskap trodde han sig i ett mikroskop kunna iaktta, hur en alg förvandlades till ett levande djur: ett tecken på naturens obrutna kedja. Till Schelling dedicerade han sin Lärobok i botanik, som också översattes till tyska.

Agardh var ett av de mångsidiga men problematiska genier som romantikens epok var rik på. Hans omfattande intressesfär ledde till en splittring, som begränsade verkan av hans företag. Han gjorde vägande inlägg i tidens debatt om universitetens roll och uppgifter i egenskap av medlem i uppfostringskommittén av år 1825. Han bekämpade den utilistiska syn på vetenskapen som den föregående tiden hävdat; vetenskapen skulle utövas fritt, oberoende av alla yttre intressen, oberoende av resultatens större eller mindre användbarhet. Det är samma höga tanke om vetenskapen som han mött i samtida tysk universitetsfilosofi – han kände också Fichte personligen – och som fanns manifesterad i Berlinuniversitetets program och organisation.

Mot det gammalmodiga disputationsväsendet och examenssystemet var han kritisk. Med Tegnér – som ibland stod på Agardhs sida i de pedagogiska debatterna, ibland fronderade – diskuterade han bland annat prästutbildningen: Agardh ville lägga den utanför universiteten, liksom annan praktisk ämbetsmannautbildning. I ett brev skriver han: ”Examen vid akademien förstör akademierna och förstör gymnasierna och förstör ämbetsmannabildningen och examne är en läxa. Min Gud! Är man då vid akademien för att läsa läxor? Är man ej där för att tänka, forska och granska eller rättare för att lära sig det?” I den modernisering av universiteten som han krävde ville han inte avstå från den klassiska bildningen. Men han kämpade för att de naturvetenskapliga ämnena skulle anses likvärdiga med de humanistiska.

Den professur Agardh innehade omfattade utom botaniken också praktisk ekonomi. Han skrev en Granskning av statsekonomiens grundläror och behandlade frågor om statsskulden och penningväsendet.

Agardh var bland mycket annat den drivande kraften bakom tillkomsten av den specifikt lundensiska inrättning som heter Akademiska Föreningen, en organisation, där både studenter och lärae ingår. Tillsammans med ett antal jämnåriga akademiker bildade han ett bolag, som år 1830 inköpte en fastighet öster om Lundagård; den blev Akademiska Föreningens första hem.

Själv lämnade Agardh Lund 1835 för att tillträda episkopatet i Karlstad. Han fick plats i Svenska Akademien, där han i en dikt hälsades av Tegnér som erinrade honom om de avundsvärda tider i det förflutna som de tillbragt vid akademien i Lund. Det är i ett brev av Tegnér till Lilliebjörn, som vi möter den ofta citerade karakteristiken av hans forne professorskollega: ”Det är utan fråga ett av landets briljantaste huvuden: skarpsinnigt, fantasirikt, ofta paradoxt.”

Han räknas som en av universitetets genom tiderna främsta lärare, berömd också för sin framställningskonst. I sina föreläsningar behandlade han allmän och speciell botanik men också den nya vetenskapsgrenen växtfysiologi. Till skillnad från Tegnér, som fick beundrare och poetiska epigoner men knappast någon elev av rang inom sitt vetenskapsområde, fick Agardh lärjungar som fortsatte som forskare i hans ämne.

En av dem var Elias Fries. Liksom Agardh själv representerar Fries den för tiden typiska föreningen av empiri och romantisk naturspekulation. En av Fries lärofäder var en tysk naturfilosof av Schellings skola, Lorentz Oken, ansedd som en spekulativ föregångare till den nutida utvecklingsläran. På det stora naturforskarmötet i Berlin 1828 träffade Elias Fries personligen samman med denne fantasifulle naturforskare. Okens idéer om en plan för skapelsen följer Elias Fries i inledningen till sitt viktigaste växtsystematiska arbete Systema mycologicum med tryckorterna Lund och Greifswald. Här sammanfattar han för en internationell publik sina forskningar om svamparna.

… … …

… … …

… … …

Naturvetenskapligt paradigmskifte

Uppbrottet från de romantiska, idealistiskt spekulativa forskningstraditionerna sker i Lund under 1800-talets andra hälft tidigast och mest eftertryckligt inom naturvetenskaperna. De vetenskapsteoretiska grundvalarna för positivismen hade lagts av män som Auguste Comte och John Stuart Mill. I sin lärobok i logik hade Mill givit en klassisk utformning av positivismens kunskapsteori:

”Vi ha ingen kunskap om något annat än om fenomenen, och vår kunskap om fenomenen är relativ, inte absolut. Vi känner inte det innersta väsendet hos något faktum utan blott dess relationer till andra fakta i tidsföljdens eller likhetens form. Allt som vi vet om fenomenen begränsar sig till kunskapen om deras lagar.”

Med de strikt empiriska och experimentella metoderna rycker naturvetenskap och medicin fram; de blir riktningsgivande även för andra discipliner. Tidigast avtecknar sig förändringen inom botaniken och zoologin, där Darwins lära om utvecklingen radikalt förändrar perspektiven. Konkret illustreras paradigmskiftet, vid det tillfälle då Fredrik Wilhelm Areschough år 1879 erhöll den professur som före honom innehafts av Jacob Georg Agardh. Denne hade i faderns spår gjort sin främsta insats inom algsystematiken, hade beskrivit ett stort antal nya arter och ordnat dem gruppvis, systematiskt och morfologiskt; han vann på detta område internationellt erkännande. Men hans natursyn var, liksom faderns, idealistisk, näatn platonsk. ”Varje organism måste anses bildad efter en viss typ, en viss plan, framställa så att säga någon idé” – så formulerade han sin grundsyn i skriften Växtsystemets metodologi. Arten ansåg han till sitt väsen vara konstant – som en parallell kan man erinra om, hur de samtida filosoferande historikerna betraktade nationen eller religionen som ideella entiteter av liknande slag. Tilläggas skall, att Agardh tänkte sig möjligheten av en utveckling av formerna, men endast inom artgränserna.

När Charles Darwin år 1859 publicerat sin bok om arternas ursprung, On the origin of Species, skickade han exemplar av boken till samtida europeiska vetenskapsmän, som kunde tänkas ha intresse för hans teorier. På så sätt hamnade en volym med Darwins egenhändiga dedikation på Jacob Georg Agardhs bord. Mot Darwins tankar på en utveckling ställde sig Agardh helt avvisande.

Hans efterträdare, Fredrik Wilhelm Areschough, var däremot en av de få svenska naturforskare som fascinerades av Darwins utvecklingslära redan när den först lades fram. Som systematiker forskade han i släktet Rubus. ”Jag har valt detta släkte huvudsakligen för att anställa en proba på Darwinska läran, till vilken jag mer och mer ansluter mig”, skrev han i ett brev 1867.

… … …

… … …

… … ..

Sid 85-88 resp sid 138-39 ur boken Lärdomens Lund – Lunds universitets historia 1666-2004, av Carl Fehrman, Håkan Westling & Göran Blomqvist, 2004