Agardhsherbariet i Lund - av Ove Almborn, 1985

Agardhsherbariet i Lund - av Ove Almborn, 1985

Agardhsherbariet i Lund

av Ove Almborn

 

Herbarier, dvs samlingar av pressade växter uppklistrade på papper, har funnits åtminstone sedan 1500-talet. Bland de äldsta som bevarats kan nämnas den schweiziske örtaboksförfattaren Caspar Bauhins samling (c. 2400 ark) från 1590-talet på botaniska institutionen i Basel. Från samma tid eller något senare härstammar den tyske läkaren Joachim Bursers herbarium, ”Hortus siccus”, som omfattar c. 3200 ark. Det fanns ursprungligen på Sorö Akademi i Danmark men rövades jämte annat krigsbyte under Carl X Gustafs danska krig och överlämnades till universitetet i Uppsala. Det blev av stor betydelse för Linnés växtsystematiska studier, och många av arken är försedda med anteckningar av honom.

Det äldsta herbariet på Botaniska museet i Lund, ”Herbarium vivum”, har tillhört en av universitetets två första professorer i medicin, Christopher Rostius, också han av tysk härkomst. Det bär årtalet 1610 men växterna har samlats tidigare, sannolikt i Leiden på 1580-talet. De 392 arken (alla med namn men utan uppgift om fyndorter) är uppklistarde i en bok. Den har säkerligen använts av den unge Linné under det år (1727-1728), som han tillbragte i Lund.

Linnés lärare Kilian Stobaeus hade stora samlingar. ”Ett artigt museum af allahanda naturalier, såsom herbarier af inlagde och inklistrade örter”, som Linné skriver i sin självbiografi. Huvudparten av dessa samlingar finns nu på universitetets zoologiska och historiska museer. Växtsamlingen såldes på auktion och dess vidare öden är okända.

Den förste professorn i ”historia naturalis”, Eric Gustaf Lidbeck, som förestod universitetets naturaliekammare mt slutet av 1700-talet, hade föga intresse för herbarier. I ett memorial till konsistoriet år 1818 framhöll Johan Wilhelm Zetterstedt, som var ”botanices demonstrator”, närmast med ansvar för botaniska trädgården, att ”på naturaliekammaren finns ett antal växter, 298 st., men de är stympade, oriktigt bestämda, fastsatta på dåligt papper och kunna således icke få namn av herbarium.” (Citerat från Törje s. 108.)

Samma år fick emellertid universitetet sitt första verkliga herbarium, donerat av Lidbecks efterträdare Anders Jahan Retzius. Det var en betydande samling, c. 10000 ark, värdefull inte minst därför att den innehåller originalexemplaren (”typerna”) till de många för botaniken nya arter som Retzius beskrivit, ofta på material som han fått sig tillsänt från fjärran länder, såsom Indien och Kina. Av brist på bättre utrymme förvarades det länge på ett vindsrum på den dåvarande institutionsbyggnaden (”orangeriet”), där det var nästan oåtkomligt för forskning. Samma öde rönte en ännu större samling, c. 12000 ark, som tillhört provinsialläkaren Erik Acharius i Vadstena och som också innehöll många typexemplar. Biskop Faxe hade köpt den på auktion år 1843 och skänkt den till Lunds universitet. Dessa korta fakta ger en bild av de torftiga arbetsförhållanden, som var lundabotanisternas vardag i början på 1800-talet.

Dagens botanikstuderande kan gå till ett välförsett herbarium på Botaniska museet och i regel få riktiga namn på sina växter. Den möjligheten stod inte Carl Adolph Agardh till buds, när han år 1799 började studera botanik. Agardh samlade växter redan under skoltiden och studentåren. Sedan Linnés tid var det vanligt att en botanist hade ett herbarium av växter som han samlat själv eller förvärvat genom byte med kollegor, ofta i utlandet. Han behöll i regel sin samling livet ut. Efter hans död gick herbariet i arv eller testamenterades till någon botanisk institution.

 

Carl Adolph Agardhs samlingar

C.A. Agardhs samlingar följer i viss mån detta mönster. När han flyttade till Karlstad, där han utnämnts till biskop år 1835, tog han med sig stora delar av sitt herbarium dit, främst kärlväxterna. En del av dessa jämte praktiskt taget hela algherbariet stannade i Lund hos sonen Jacob Georg, som senare blev professor i botanik där. År 1878, strax före sin avgång, överlämnade J.G. Agardh sina och faderns herbarier (utom algsamlingarna) till Botaniska institutionen, sammanlagt c. 30000-40000 ark (Törje). De har lagts in bland andra växter i museets samlingar. Algherbarierna behöll han till sin död år 1901.

Av de växter som Agardh medförde till Karlstad skänkte han år 1841 till ”Elementarläroverket” där, ”ett herbarium rikt på utländska och sällsynta växter, såsom den underbara Nepenthes destillatoria” (citerat från Hård av Segerstad). Den nämnda växten är en ”kannväxt”, ett märkligt växtsläkte, hemmahörande främst i Indien och Sydostasien. Bladen är ombildade till ”kannor”, som med hjälp av enzym förtär insekter och andra smådjur. De var föga kända på Agardhs tid, allra minst deras speciella levnadssätt. Numera odlas de allmänt i de botaniska trädgårdarnas växthus, bl.a. i Lund.

Enligt en upprättad katalog bestod samlingen av 4297 arter i 7184 exemplar. ”Talrika exemplar har blivit namngivna utav många bland Europas största botansiter”. Denna oersättliga samling vårdades tyvärr inte på det sätt som den hade förtjänat. I en redogörelse från 1888 heter det (efter Hård av Segerstad): ”Agardhs herbarium är till stor del förstört av insekter”. Vid rökning och restaurering år 1890 gallrade man ut de skadade växterna, ungefär hälften av den ursprungliga samlingen. Hård av Segerstad, som var lektor i biologi i Karlstad, har lämnat en utförlig skildring av läroverkets växtsamlingar på 1920-talet. Den innehåller uppgifter om C.A. Agardhs växter, bl.a. tidiga insamlingar från Halland, Skåne och Småland åren 1803-1808 och omkring 260 ark som Agardh, åtföljd av sonen Jacob Georg, samlat år 1827 under en resa genom Mellaneuropa med Adriatiska havet som mål.

Agardh lämnade inte sina botaniska intressen, när han blev biskop. Hans herbarium innehöll åtskilliga arter från Värmland, och han lät också trycka mindre uppsatser i botaniska tidskrifter. Dessa växter fanns alltså i behåll år 1928. På 1950-talet överlämnade läroverket i Karlstad större delen av sina växtsamlingar till Lunds universitets botaniska museum. Den del som kom till Lund var i ganska dåligt skick. Den innehöll emellertid flera av de Agardhsväxter som nämnts av Hård av Segerstad, även en del alger.

Trots detta nytillskott har Botaniska museet i Lund ganska få kärlväxter samlade av C.A. Agardh. Den första avhandling, om släktet Carex (starr) i Skåne, han skrev som docent i Lund nämner en del fyndorter (i regel klassiska växtlokaler såsom ”Fogelsång” och ”Roslett”) men inga av dem finns representerade i Lundaherbariet. Från 1820-talet finns flera insamlingar, mest från Skåne, men även från Danmark. En återkommande fyndort är ”Flaskekroen” utanför Köpenhamn (en lokal som finns kvar än idag), där han, kanske med danska kolleger, firat något intressant växtfynd.

Agardh beskrev ett antal nya arter och former av kärlväxter, bl.a. två former av Ruppia maritima (hårnating). Typmaterial saknas i Lund. Detsamma gäller Gentiana lingulata, beskriven som art av Agardh men numera mest betraktad som varietet eller form av Gentiana amarella (ängsgentiana). Agardh beskrev flera utländska växter som nya arter, bl.a. i Roemer & Schultes´ upplaga av Linnés Systema vegetabilium. (Se Krok.) Typmaterialet till dessa finns kvar. Av tobakssläktet (Nicotiana) odlade man i Botaniska trädgården, som då låg på nuvarande universitetsplatsen, flera arter uppdragna ur frön från Nordamerika. På detta material beskrev Agardh fyra nya arter och två former. Typerna till dessa har förblivit i Lund. Agardh var professor i ”botanik och praktisk ekonomi”, och hans inlägg var ett försök att förse den skånska tobaksodlingen med nytt material. ”De uppdragne Tobakssorterne hafwa alla blifvit försökte till Röktobak. – Då jag sjelf ej förbrukar Tobak, kan mitt eget omdöme icke åberopas, men enligt en mängd kännares sammanstämmande utsago, icke blott i Skåne utan äfwen i Hufvudstaden, äro flera av de använda Tobakssorterna fullkomligen jemngoda med den förnämsta utländska Röktobak.” Agardhs lilla skrift återspeglar de merkantilistiska tankegångar som präglade Linnés och Lidbecks praktiska ekonomi: man skulle odla så många slags ”gagnväxter” som möjligt i Sverige och undvika onödig import.

Även om Agardh lämnat viktiga bidrag till de högre växternas systematik, faller dock hans största insatser inom algerna. Han anses med skäl som grundläggare av den moderna algforskningen. Många av de begrepp han införde och de släkten och arter han beskrev är aktuella än i dag. ”Hans nyskapande arbete har jämförts med Linnés systematisering av fanerogamerna” (Lindroth). Därför är det värdefullt att hans algsamling är bevarad i samma skick som när han överlämnade den till sonen Jacob Georg. Denne införlivade faderns algherbarium med sitt eget utan att ändra på dess ursprungliga montering och nomenklatur. J.G. Agardh förvarade samlingen i sin bostad. Efter hans död överfördes den i maj 1901 till Botaniska institutionen. I början förvarades den i gamla institutionsbyggnaden (numera kallad Agardhianum). På 1930-talet flyttades den till Botaniska museet, där den nu finns i föreläsningssalen på andra våningen. På 1970-talet ersattes de sex ursprungliga träskåpen med brandsäkra metallskåp.

 

Mäktig algsamling – mäktigt algherbarium

När J.G. Agardh förberedde sitt gåvobrev år 1885, gjorde han en förfrågan till universitetet, om det kunde beredas lämplig lokal för herbariet, så att det efter hans död kunde göras tillgängligt för framtida forskningar. Skrivelsen ger en koncis sammanfattning av herbariets värde och förtjänar att återges i sina väsentliga delar.

 

Herbariet förvaras i växtskåp av hos oss vanlig form och upptager 120 fack, däri dock icke inberäknade Laminariacéerna, som är upplagda i stort format och förvaras i särskilt skåp. Herbariets relativa rikedom torde bäst kunna bedömas därav, att de av mig under en följd av år utgivna arbetena över algerna, avsett att upptaga alla kända arter, är, med undantag av ett ringa fåtal som beskrivits efter figurer, utarbetat efter material ur eget herbarium. Så vitt jag kan sluta av andras arbeten, torde ingenstädes, icke ens i de stora museerna, förefinnas någon algsamling som med min är jämförlig i omfattning och rikedom på former.

Herbariet har dessutom några företräden, som till en del beror av det sätt varpå herbariet tillkommit. Första uppränningen därtill lades nämligen under den tid, då Algologien själv hade sina första egentliga bearbetare, Turner, Dillwyn och Borrer i England, Roth och Mertens i Tyskland, Lamouroux och Bory de St. Vincent i Frankrike, Clemente i Spanien, Bertoloi i Italien. – Med alla dessa och deras efterföljare stod C.A. Agardh i förbindelse och herbariet har ifrån hans tid originalexemplar av nästan alla dessa hans samtida. Ju ofullständigare den tidens ytliga beskrivningar var, desto värdefullare hava dessa originalexemplar sedan blivit, och hava i många fall varit oumbärliga för tolkningen av dåtidens uppfattning av arterna. Under den långa tid jag själv sysselsatt mig med algstudier har det av min Far anlagda herbariet vuxit i än större proportion och torde jämväl i vissa avseenden väsentligen hava förbättrats. Värdet av ett algherbarium måste nämligen bero icke blott av dess rikedom, utan jämväl på exemplarens beskaffenhet, dess preparering och själva valet av exemplar, så att de framställa arten både i dess olika utvecklingsstadier och i olika modifikationer som tillhöra dess formkrets. Det är vidare en mycket värdefull egenskap hos varje samling, att exemplaren icke blott är benämnda, utan jämväl så undersökta att man kan antaga bestämningarna vara riktiga. Och i alla dessa avseenden torde det ifrågavarande herbariet hava företräden framför många andra.

 

När herbariet överlämnades år 1901, räknades det och befanns innehålla 51244 exemplar. Alla exemplar numrerades med stämpel i samma ordning som de legat under J.G. Agardhs senare år. Omkring en tredjedel av samlingen torde härröra från C.A. Agardh. Denna del känns lätt igen på att exemplaren ligger lösa eller i små konvolut inom dubbelvikta grågröna omslag av rätt litet format. (c. 39x25 cm). Exemplaren är försedda med släkt- och artnamn och ibland (men långt ifrån alltid) med uppgift om fyndort. Denna är emellanåt begränsad till enbart ”Suecia”, ”Anglia” eller liknande. Intresset för växtgeografiska synpunkter var obetydligt vid 1800-talets början. På etiketterna till exemplar som Agardh fått från kolleger, ofta utländska, har han i regel tillfogat deras namn, t.ex. ”misit Dillwyn” (sänt av D.) eller ”e Roth” (från R.). Från 1820-talets slut fick den unge J.G. Agardh, som hade en prydlig handstil, ofta tjänstgöra som faderns sekreterare.

I J.G. Agardhs samling är exemplaren uppklistrade på vita ark av den typ som museet alltjämt använder (i regel 43x26 cm). Varje art ligger inom ett något större omslag, där släktnamn och artnamn är påtecknade med J.G. Agardhs karakteristiska stil. Tryckta etiketter (med t.ex. ”Flora Suecica” och insamlarens namn tryckt) började användas mera allmänt på 1870-talet och förekommer ibland på bytesmaterial, men J.G. Agardh använde aldrig sådana för eget bruk. Som nämnts införlivade han faderns algherbarium med sitt eget, så att C.A. Agardh-exemplaren i regel ligger inom omslag med J.G. Agardhs handstil och nomenklatur. De båda delarna kan betraktas som en enhet, ”Agardhsherbariet”.

Liksom Retzius-Acharius-herbariet anses detta som ett ”historiskt herbarium”, och förvaras separat. Intet nytt material tillföres och den ursprungliga ordningsföljden ändras inte. Om en senare botanist vill ändra på ett namn, så att det kommer att motsvara ”forskningens senaste ståndpunkt”, förses exemplaret med en ”bestämningslapp”, som upptar det nya namnet, namnet på den botanist som föreslagit det och i regel årtalet, då detta skett. Exemplaret förblir emellertid på sin plats och behåller sitt ursprungliga nummer.

 

Synpunkter på herbariesamlingens användbarhet

Algforskare, som använder herbariet, klagar ofta över att det saknar en utförlig katalog och ett genomfört system. Det finns ett kortregister, upprättat under senare år, över de släkten som är representerade med hänvisning till i vilket (vilka) skåp och i vilket (vilka) fack man kan finna det släkte man söker. En tryckt katalog, där varje exemplar citeras med nummer och text (helst översatt från latin till engelska; någonting liknande Savage´s katalog över Linnéherbariet i London) är ett gammalt önskemål. Ett par försök att sammanställa en sådan katalog har gjorts men har strandat på att en kompetent person saknas. Väl så viktigt som algkunskap är i detta fall också förtrogenhet med latin och med konsten att tolka handstilar. Att alla etiketter är avfattade på latin är helt i tidens stil. Det gäller också de större och mindre vetenskapliga arbeten som C.A. och J.G. Agardh gav ut inom algologien. C.A., som hade ett livligt temperament och var känd för att snabbt få saker ur händerna, hade en ”slarvig”, mycket svårtolkad handstil. J.G. gav sig däremot mera tid, och hans etiketter är relativt lättlästa. I sina skrifter formulerar han emellertid ganska invecklade meningar. Det bör tilläggas att de botanister som kan översätta en latinsk text är numera en ganska liten skara, även internationellt sett. Man möter ibland amerikanare som förvånas (= förargar sig) över att det någonsin funnits något annat kulturspråk än engelska. Även korta uttryck på etiketterna i herbariet är obegripliga för många. Vad är t.ex. ”Sinus Codanus” (= Kattegatt), ”Gades” (= Cadiz i Spanien) och ”Ins. Stoech.” (= Insulae Stoechades, dvs Iles d´Hyères i Medelhavet, S om Toulon i Frankrike)? Svar på sådana frågor finner man i regel hos Stearn.

Bristen på ett genomfört system i herbariet har en historisk bakgrund. C.A. Agardh utgav på 1810- och 1820-talen flera större arbeten om alger, först om de skandinaviska, sedan med syfte att beskriva hela världens algflora. Ett stort antal släkten och arter beskrevs här för första gången. En utförligare analys av dessa grundläggande verk har givts av Gunnar Eriksson. Agardh kom slutligen att urskilja sex huvudgrupper (ordningar):  1. Diatomeae (kiselalger),  2. Nostochineae (blågröna alger),  3. Confervoideae (bl.a. blågröna alger och kransalger),  4. Ulvaceae (större grönalger),  5. Florideae (rödalger) och  6. Fucoideae (brunalger). Detta system har betydande likheter med de ”moderna” algsystem som våra läroböcker erbjuder efter mer än halvtannat sekel. Namnen på Agardhs grupper återfinns dock inte i herbariet. ”Confervoideae”, som innehöll en rad mycket olikartade alger, övergavs tidigt av algforskarna. Det från Linné härstammande släktet Conferva återfinns dock i herbariet under sitt gamla namn. Det innehåller mest trådformiga grönalger som nu räknas till släktet Cladophora.

Att många encelliga alger undgick honom är begripligt med tanke på de primitiva mikroskop, som stod till buds vid 1800-talets början. Hans intresse för kiselalgerna grundlades mot slutet av 1820-talet, inte minst under den adriatiska resan år 1827, då han av hälsoskäl tillbringade en tid i ”Carlsbad”. Han utgav ett klassiskt arbete om dem, och typmaterialet för hans arter rådfrågas ofta av våra dagars specialister.

J.G. Agardh började tidigt studera alger under faderns ledning, och redan i tjugoårsåldern var han färdig att utge algologiska skrifter. Algerna förbleb hans huvudintresse, och han var vid seklets slut samtidens främste algsystematiker. Liksom fadern påbörjade han en brett upplagd beskrivning över alla kända alger. Del 1 (1848) behandlar brunalgerna. Delarna 2-4 som utkom i häften under femtio år (1851-1901) var helt ägnade åt rödalgerna. Ännu vid sin död (1901) vid 87 års ålder arbetade han på del 3:4, som utkom postumt. Arbetet förblev oavslutat. I andra skrifter behandlade han några släkten av grönalger men kom aldrig fram till en sammanfattande framställning. Hans stora livsverk förblev rödalgernas systematik, som han ägnade ett så gott som oavbrutet studium under nästan tre kvarts sekel. Många artrika alggrupper, främst mindre grönalger, kransalger, kiselalger och blågröna alger, kom emellertid att ligga utanför hans verksamhetsfält. Flera av dem bearbetades av Agardhs lärljunge C.F.O. Nordstedt, som var konservator vid Botaniska institutionen, internationellt uppskattad kännare av sötvattensalgernas systematik, senare med professors namn. Hans samlingar finns i institutionens allmänna herbarium. Hans arbeten byggde till stor del på egna insamlingar eller på material som han fått från andra algologer. Agardhsherbariet, som av nämnda skäl har ganska få ”mikroskopiska” arter, torde ha spelat en mindre roll i hans systematik.

 

Enastående värde för framtida forskare

Vid J.G. Agardhs död var alltså brunalgerna och rödalgerna rätt väl bearbetade, mätt med samtida mått. I herbariet är de ganska lätta att överblicka, eftersom han lade varje art som han accepterade inom ett särskilt omslag, där namnet på arten föregås av det nummer, som den bär i den skrift där han utförligast behandlat släktet. Flertalet grönalger, liksom kiselalger, blågröna alger och andra lägre alger, ligger däremot inom av J.G. påtecknade onumrerade omslag. Han har i många fall behållit faderns namn utan egna kommentarer. Dessa släkten och arter ligger ofta under ålderdomliga namn, som algforskningen sedan länge lämnat bakom sig. Många bestämningslappar av sentida forskare med kommentarer visar emellertid att C.A.:s samlingar, ofta typexemplar till av honom beskrivna arter, har ett bestående värde. Dessa delar av herbariet kan vara svårare att hitta i för den oinvigde. Har man C.A.:s skrifter i handen, brukar problemen lösa sig så småningom. Institutionens bibliotek har interfolierade exemplar av både C.A.:s och J.G.:s arbeten, med talrika anteckningar, ibland nya synpunkter föranledda av ”forskningens framsteg”. För att lösa systematiska problem behöver man alltså både herbariematerial och litteratur. Det kan tillfogas att biblioteket har en ganska fullständig samling av vad som skrivits om alger under 1800- och 1900-talen, främst genom donationer av J.G. Agardh, O. Nordstedt och H. Kylin.

Varken C.A. eller J.G. Agardh gjorde någon resa utanför Europa. De fick emellertid genom byte ett betydande material (ofta dubbletter av typer) från kolleger i alla delar av världen. Många botanister, som reste i föga kända trakter, samlade alger och skickade dem till Lund för att få riktiga namn. En betydande del av herbarier består av sådant material. Den mest vittbereste av de dåtida Lundabotanisterna var Sven Berggren, senare professor i Lund, som på 1860-talet hemförde stora samlingar, varibland många alger, från Spetsbergen och Grönland, senare också från Kalifornien och Nya Zeeland.

Som framgår av J.G. Agardhs ovan citerade skrivelse, var han väl medveten om att hans herbarium var av enastående värde för framtida forskare, särskilt med tanke på det stora antalet typexemplar. Professor N.E. Svedelius i Uppsala, en av 1900-talets främsta algforskare, framhöll att det ”otvivelaktigt är den viktigaste algsamling som finns i hela världen”. Många av de algforskare, som varje år besöker Lund för att ta del av herbariets skatter, har gett uttryck åt samma tankar: det är ett unikt arkiv, helt oumbärligt för algsystematisk forskning. Material från Agardhsherbariet citeras ofta o den algologiska litteraturen. När detta skrives (juli 1985) väntar vi ett tiotal algforskare från alla delar av världen. Flertalet skall studera rödalger, men en specialist på släktet Sargassum (brunalger) i Indiska Oceanen är också anmäld.

Botanisterna i Lund är stolta över att Agardhherbariet är en del av vår institution. Samtidigt får vi ofta erkänna för våra gäster att vi inte har tillräckliga resurser för att ge dem en fullgod service. Vi behöver en intendent som är kvalificerad att ansvara för Botaniska museets algsamlingar (jämte övriga kryptogamsamlingar) och att göra dem bättre tillgängliga för internationell forskning. En sådan önskan kan synas orealistisk i dessa besparingstider. Men det är till slut en fråga om att vårda en omistlig del av vårt kulturarv.

 

 

Noter

 

Afzelius, A. (utg.) 1823. Egenhändiga anteckningar af Carl Linnaeus om sig sielf med anteckningar och tillägg. Stockholm.

Törje, A. 1968. De botaniska institutionerna vid Lunds universitet. – Acta Univ. Lund. Sect. 1:6. Lund

Hård av Segerstad, F. 1928. C.A. Agardhs fanerogamherbarium. – Bihang Karlstads h.a. lärov. årsredog. 1927-1928. N:o 1. Karlstad.

Agardh, C.A. 1806. Dissertatio botanica, sistens Caricographiam Scanensem. Lund.

Roemer, J.J. & Schultes, J.A. 1817-1830. C. Linnaei Systema Vegetabilium, ed. 16. Stuttgart.

Krok, Th. O.B.N. 1925. Bibliotheca botanica Suecana. Uppsala

Agardh, C.A. 1819. Några ord om Tobaks Odlingens förbättring. Lund

Lindroth, S. 1968. Naturvetenskapen under 1800-talets första decennier. – Den svenska historein (utg. Carlsson, S. & Rosén, J.A. Stockholm.

Savage, S. 1945. A catalogue of the Linnaean Herbarium. London.

Staern, W.T. 1983. Botanical Latin, 3 uppl. London.

Eriksson, G. 1985. Agardh som botanist och naturfilosof. – Carl Adolph Agardh. En minnesskrift. Lund.

Agardh, C.A. 1824. Systema Algarum. Lund.

Agardh, C.A. 1830-1832. Conspectus criticus Diatomacearum. 1 – 4. Lund.

Agardh, J.G. 1848-1901. Species, genera et ordines Algarum. Lund.

Svedelius, N.E. 1917. Agardh, Carl Adolph. – Svenskt biogrfaiskt lexikon. Vol. 1. Stockholm.

 

Ove Almborns uppsats, kapitel ingår i boken ”Carl Adolph Agardh 1785-1859, en minnesbok”, 1985

Pss OBS - Underrubrikerna tillsatta av avskrivaren, JJ  dss