Utdrag ur boken Att förändra världen – men med måtta, av Sven-Erik Liedman, 1991.

Undertiteln är Det svenska 1800-talet speglat i C A Agardhs och C J Boströms liv och verk.

Sid 21-32

1. Agardh

Som en gammal härjad faun träder Carl Adolph Agardh fram i den mest levande framställning av hans mänskliga yttre som finns bevarad. Hans hår var ”alldeles som grå lav på en gammal gran”, okammat, stripigt och grått. Hyn var vårtig och grov. Men de stora dystra ögonen lyste av ett slags främmande glans.

Denne underlige gubbe omgavs av en aura av oåtkomlighet och upphöjdhet. För skolpojkarna i Karlstads läroverk framstod han som märkvärdigare än både kung och general. De begrep inte mycket av de sköna, besynnerliga tal han höll vid skolavslutningarna. Aldrig kunde han tänkas säga ett enskilt ord till någon av dem. Den distans han höll även till deras lärare var olympisk.

Pelle Ödmans minnesbild är underbar i sin åskådlighet. Men den etsande skärpan får inte förleda oss att tro att den föreställer blott den åldrade människan Agardh. Agardh finns där, förvisso, med hår och hy och ögon. Men in i bilden har också mängt sig föreställningen om det sällsamma geniet som Ödman är stolt över att en gång ha sett. ”Det var snillets eld som framlyste ur dessa underliga djupa ögon.” Ännu tydligare framträder konturerna av biskopen, den höge ämbetsmannen, överhetens överhet. Att vara biskop innebar på 1850-talet stor makt och ovansklig ära.

Agardhs liv var till det yttre inte särskilt växlingsrikt. Det hade tre anhalter: Båstad – Lund – Karlstad. Växlingarna, spänningarna, motsägelserna låg på annat plan.

Han var borgarbarn. Fadern heter Jurgen eller Georg och kom från Danmark. Jurgen Agardh var köpman och skapade sig i lilla Båstad i Skånes nordvästra hörn en efter dåtidens förhållanden avsevärd förmögenhet. Bouppteckningen efter honom – han dog 1809 – visar honom som en mångsidig och framgångsrik företagare. Han ägde jord, mycket jord. Det mesta arrenderade han ut, men en av gårdarna drev han själv, var alltså deltidsbonde. Men framförallt var han handelsman. Som sådan dominerade han orten. Han var också skeppsredare och ombesörjde en rejäl export och import. I Båstad var han överallt verksam. Hans förnämliga hus (som ännu finns kvar) myllrade av preciösa ting, däribland en ospecificerad samling böcker. Dessutom ägde han kanoner.

Det var nämligen han som, personligen, organiserade Båstads militära försvar. Sonen Carl Adolph har med stolthet berättat därom i sitt stora ålderdomsverk Försök till en Statsekonomisk Statistik öfver Sverige. Under rysk-svenska kriget 1788 gick ryska flottan till attack mot köpingen (vilken för sina gamla stadsprivilegiers skull också kallades stadsfläcken). Jurgen Agardh samlade ihop vad han och andra skeppsägare hade tillgängligt av skeppskanoner. Carl Adolph påstår sig dunkelt minnas hur kulorna ven och hur han själv, 3-åring, forslades bort i säkerhet.

Jurgen Agardh var således en energisk och beskäftig person. Hans fru, som hette Agneta Christina och var född Ollman, har bl a lämnat efter sig en svit brev till sonen Carl Adolph. Hon var en i hög grad litterat kvinna. Hennes farbror var prost i Bårslöv några mil söder om Båstad. Carl Adolph var inte den förste i släkten som gick den lärda banan.

Barnen Agardh fick alla sin tidiga undervisning av informatorer. Hemundervisning av inhyrda studenter eller gymnasister var sedan länge den vanliga bildningsgången inom adeln. Det burgnare borgerskapet hade övertagit traditionen. Några av Carl Adolphs lärare är kända till namnet. Av betydelse för hans inriktning ska också enligt hans egen uppgift den gamle Pehr Osbeck, Linnélärjungen och ostindiefararen, som var kyrkoherde i grannförsamlingen Hasslöv, ha varit. Osbeck var en stor botanist.

Carl Adolph Agardh kom som student till Lund när han bara var fjorton år gammal, 1799. Det var tidigt men inte exceptionellt tidigt. Studentexamen var en tämligen tom formalitet på den tiden. Ännu hade universitetet varken styrka eller status nog att höja kraven för inskrivning.

Till skillnad från de flesta andra studenter behövde han inte splittra sin tid på informatorsuppdrag. Fadern kunde ge honom det underhåll han behövde. Så kallar han honom också en av sina tydligen alltför få ”välgörare” i ett brev från 1812.

De båda andra välgörare som han där nämner var dels brevets adressat, Anders Jahan Retzius, dels Lars von Engeström. Dessa båda spelade förvisso en avgörande roll för Agardhs livsinriktning och karriär.

Retzius var professor i en halv fakultet av ämnen, botanik, ekonomi, zoologi, kemi, en mångfald som till lika delar berodde på hans egen mångsidighet och universitetets fattigdom. Det var han som ryckte upp den sen länge förfallna naturvetenskapen i Lund. Han skaffade sig en skara duktiga lärjungar bland vilka Agardh blev den främste.

Agardhs studier gick som den synes smärtfritt förbi; han hade det väl förspänt. Fullt i överensstämmelse med gällande krav disputerade han både ”för övnings skull” (pro exercitio) och ”för graden” (pro gradu), ena gången i ett fysiologiskt ämne, andra gången inom växtsystematiken på en avhandling där olika försök att upprätta ett naturligt system i stället för Linnés konstlade sexualsystem bestås en kritisk granskning. Den senare avhandlingen, som alltså gällde magistergraden, författades med all sannolikhet av Retzius. Även detta var fullt i överensstämmelse med akademisk tradition. Ännu spelade det ingen roll vem som skrivit en avhandling, huvudsaken var att den uppfyllde gängse vetenskapliga normer och att den blivande magistern kunde försvara dess teser.

Strax före disputationen pro gradu hade han avlagt den likaledes obligatoriska kandidatexamen, som innehöll prov i fakultetens samtliga ämnen. Hans betyg var goda men inte så goda att de räckte till första eller andra platsen – primus eller ultimus – vid magisterpromotionen i juni månad 1805. En akademisk karriär låg dock inom räckhåll. En docentur var första etappen på den vägen. Docenten hade ingen lön utan drog sig likt en något förnämare informator fram på privatlektioner för studenter som skulle gnuggas inför tentamen eller examen.

Inom Retzius´ vidsträckta ämnesfält var docentkvoten fylld, och Agardh sökte lyckan inom matematiken i stället. Däri låg ingenting besynnerligt. Med ett gott kandidatbetyg och en kompletterande mindre avhandling var man kvalificerad. Agardh blev docent i matematik men var uppenbarligen ingen stor matematiker för det.

Hans framtid syntes fortfarande osäker vid det luspanka universitetet. Men lyckan var honom bevågen. Den förkroppsligade sig i Lars von Engeströms gestalt. Engeström hade redan en politisk och diplomatisk karriär i den stora stilen bakom sig. Han hade fallit i onåd under Gustaf IV Adolf och dragit sig tillbaka till Lund. Där behövde hans son Lars Stanislaus en informator. Valet föll på den lovande docenten Agardh. Året var 1808.

Det hedrande uppdraget visade sig ännu värdefullare efter statskuppen 1809. Engeström blev åter en stor man, utrikes statsminister och kansler för Lunds universitet. Plötsligt öppnades världen för unge Carl Adolph. Sin reslystnad hade han redan tidigare gett uttryck åt. Nu måste han följa familjen Engeström till Stockholm. Där gjorde han sig snart hemmastadd. Det blir storstadsfolk av honom. En av hans hängivna beundrare, Peter Wieselgren, nykterhetsmannen, anför som en av hans märkvärdiga egenskaper att han var ”belefvad som en hofman”. Men han rörde sig inte bara i de fina kretsarna. Han lärde känna den duktige botanisten Olof Swartz, med vilken han allt framgent kom att stå i livlig kontakt. Han gjorde också en rad vittra bekantskaper – J C Askelöf, Claes Livijn, Lorenzo Hammarsköld och några till, kort sagt den grupp som brukar kallas Stockholmsromantikerna. Med dessa nya vänner kom han att inleda en rad vittsyftande publicistiska projekt men visade sig något mer distanserad till de nya romantiska strömningarna än de.

Informatorsuppdraget förde honom också till mer exotiska orter än Stockholm. År 1810 fick han i uppgift att följa sin adept Stanislaus på en resa till dennes mödernegods i Polen. Resan gick över Köpenhamn, Hamburg och Berlin. Carl Adolph trivdes i stora världen. Han gjorde många nya bekantskaper som var nyttiga för hans framtida karriär som botanist. Botanisterna utgör ”en orden”, skrev han entusiastiskt från Hamburg. ”Hwar än en Botanicus finnes, träffar man en wän och broder”, travesterade han Bengt Lidner. I Berlin stannade han med sin skyddsling i nia dagar. Där bekantade han sig med de ”märkwärdigaste lärde” men fick också skåda den preussiske ministern Carl von Altenstein, vars insatser för undervisningens och forskningens förkovran han redan med gillande noterade.

Dessa resebrev, som är ställda till uppdragsgivaren och gynnaren Lars von Engeström, visar att Agardh först och främst ville te sig som botanist. Kanske var han särskilt noga med att här framhäva sin preferenser i den riktningen. Han fikade nämligen efter en tjänst som botanices demonstrator i Lund. Engeström var som universitetskansler rätt person att vända sig till i en sådan angelägenhet. Agardhs utnämning kom prompt i augusti 1810. Några månader senare steg han ytterligare i graderna och blev adjunkt i ekonomi. År 1812 var det dags för Anders Jahan Retzius att dra sig tillbaka, och hans väldiga ämneskomplex sprängdes i tre delar. Engeström tilldelade, så gott som enväldigt, Agardh en professur i botanik och praktisk ekonomi.

Men åter till den första stora utlandsresan 1810. Det fanns bekantskaper i Berlin som Agardh inte nämner i breven till Engeström och det kanske av klok beräkning. Om t ex Fichte säger han ingenting. Johann Gottlieb Fichte var inte bara en av tidens ledande filosofer utan också en man med äventyrliga idéer, beskylld för ateism och annat som kunde störa samhällsordningen. Engeström visade sig ofta på sin vakt mot sådana idémakare. Men Agardh uppsökte Fichte på sin första dag i Berlin och skrev stolt om mötet i ett brev till Lorenzo Hammarsköld. Till det yttre är mannen ingenting märkvärdigt: ”liten, korpulent man, cendré, rödbrusig, stor näsa”. Men samtalet med honom rör ett stort ämne, ”tidens ande”. Det är i rätt ögonblick Agardh för ett sådant samtal med just Fichte. Fichte har några år tidigare gett ut sina berömda Reden an die deutsche Nation som blivit själva symbolen för den tyska kraftsamlingen mot Napoleon. Nu sitter han i Berlin som innehavare av den centrala professuren i filosofi vid det nya och snart epokgörande universitetet där. Han måste ha en del att säga om ”tidens anda”. Från annan källa vet vi dock att samspråket hos Fichte även gäller något mer handfasta ting än detta. Schelling, hans argaste och kanske redan övermäktige konkurrent om det filosofiska inflytandet i Nordeuropa, avhandlas. Äntligen har Fichte upptäckt att den schellingska filosofin inte alls är en blek efterapning av hans egen. Agardh får veta att Schellings väg utmynnar i ren mysticism. Även den store svenske filosofen Benjamin Höijer får sig en släng av sleven; han är alltför svårbegriplig. Friedrich Schlegel, mannen som skapar själva epokbeteckningen ”romantik” och som länge befinner sig nära centrum i denna av honom döpta romantiska rörelse, avfärdas som högst obetydlig.

Källan, varur dessa upplysningar kan hämtas, kallas Autopsia. Tillsammans med en något tidigare Journal utgör den ett slags intellektuell dagbok över läsefrukter, tankar och erfarenheter från åren 1807-11. Här får vi tydligare än någon annan annanstans följa hans möte med tidens strömningar, framför allt romantiken. Men vi blir också till fullo på det klara över att vår huvudperson redan är lika mångsidig och på sätt och vis motsägelsefull som senare. Idéhistoria i dess enklaste skepnad innebär etikettklistring. Boström, vår andra dramatis persona, lämpar sig som filosof ypperligt för en sådan etikettklistring. Han är idealist och rationalist. Agardh slinker ur alla kategoriburar. Han är romantisk naturfilosof, skulle man vilja säga för att få honom på plats. Redan dagböckerna visar honom djupt upptagen och gripen av romantiska tankegångar. Men plötsligt säger han något som tyder på helt andra inspirationskällor.

Han nöjer sig inte med böckerna. Han är en skarp iakttagare, och han förblir en det praktiska livets man, alltså en god son till Jurgen Agardh. Vi får följa honom några oktoberdagar 1808 på en resa i Skåne tillsammans med en son till den store malmököpmannen Frans Suell; och utbytet är inte bara att denne välutbildade och bereste unge Suell ger honom upplysningar om Fourcroy och Berthollet, vilka sägs vara de mest filosofiska kemisterna i Frankrike, liksom om Biot och Cuvier, deras motsvarigheter inom respektive fysiken och naturhistorien. Agardh visas också sakkunnigt omkring i de suellska egendomarna: klädesfabriken, sockerfabriken osv. Det är erfarenheter som han drar nytta av bl a för en liten dissertation i praktisk ekonomi.

Sina praktiska intressen omsätter han emellertid inte bara i skrifter utan också i egen företagsamhet. När han efter stockholmsvistelsen återkommer till Lund är han den drivande kraften bakom ett nytt förlag och tryckeri, Bolaget Agardh & Comp. En av hans närmaste lundavänner, Cristopher Isaak Heurlin, den blivande politikern som slutar sina dagar som biskop i Växjö, berättar om de yttre omständigheterna kring företaget i sin i just dessa stycken som det synes tillförlitliga självbiografi. Agardh och Heurlin inropar på en konkursauktion i Köpenhamn vid påsktiden 1811 ett helt nytt tryckeri. En febril verksamhet tar sin början. Smått och stort ges ut. Ett fiasko bli det kolossala verseposet Gylfe av P H Ling, göten och gymnasten, och så även en utgåva av Tacitus´ skrifter och ett stort men aldrig fullbordat svensk-latinskt lexikon. Till storsatsningarna, som ger eko ända ut i Europa, hör en utgåva av Schellings samlade skrifter – på tyska! Men inte heller det projektet fullbordas. Agardh drar sig ur företaget, som sen strax går i stöpet.

Enligt Heurlin är anledningen till Agardhs reträtt att han gift sig med den rika mamsell Lindskough och att han inte vill äventyra de pengar hon fört till boet. Margareta Lindskough var ett lämpligt parti för Agardh. Pappan var en förmögen lundahandlare, därtill en smula boksynt och vän med åtskilliga professorer vid universitetet. Åter denna kombination av solid borgerlighet och lärdomsintresse!

Innan Agardh lämnar förlag och tryckeri hinner han ge ut en bok som låg hans hjärta nära: en översättning av Heinrich Pestalozzis Elementarbücher. Hans entusiasm för Pestalozzi, mannen som kan sägas utgöra en förbindelselänk mellan Rousseau och Fichte, framskymtar överallt. Så räknar han det till den unge Suells märkvärdigaste egenskaper att denne skådat Pestalozzi på avstånd!

Pestalozzi kommer att förbli hans ledsagare livet ut. Hans intresse för skola, utbildning, bildning kommer aldrig att svalna.

Men botaniken är ännu hans huvudangelägenhet. Han etablerar sig snabbt som den ledande experten på alger, ”algernas Linné”. Här visar han sig vara en utmärkt iakttagare och en skicklig systematiker. Det internationella kontaktnätet som han redan byggt upp under resor till Danmark och Tyskland vidgas och förgrenas genom en vidlyftig korrespondens och småningom ytterligare resor. Agardh är – vilket sällan framgår av det myckna som skrivits om honom – en i hög grad internationellt orienterad forskare. En ovanlig förmåga att tala och skriva inte bara latin och tyska utan också franska och t o m engelska betyder här mycket.

Med de flesta korrespondenter står han på vänskaplig eller åtminstone högaktningsfullt uppskattande fot. I Lund, i hans närmiljö, gäller annat: där är vän eller motståndare, knappast något däremellan. För ingen tycks han riktigt likgiltig, och själv förhåller han sig inte heller likgiltig. Vittnesbörden om honom från lundabekanta andas antingen sympati eller antipati, sällan en blandning av båda. Vänner och beundrare talar om hans snille, hans mångsidiga briljans; de som inte gillar honom förgrymmas över hans kyla, hans arrogans och hans fallenhet för intriger. ”Agardh är ett af de första snillen” i hela Sverige, säger den ene full av beundran; javäl, en stjärna, erkänner den andre, men som stjärnor har för sed – ”mera lysande än värmande”.

Så är Agardh i Lund också en typisk partiman, i akademiska sammanhang snart rent av en partiledare. Lundaskvallret talar om de stora bataljerna i konsistorium mellan de liberala ”agardhisterna” och de konservativa ”gardisterna”.

De övriga agardhisterna var framför allt vännerna i det s k Herberge, som etablerades någon gång efter 1810 och som spelade stor och mångomtalad roll i Lunds akademiska och kulturella liv. Här fanns först och främst Esaias Tegnér, Agardhs vän under många år, men också Christopher Isac Heurlin. Herberget var mer en vänskapskrets än en klubb, även om någon inspiration för sammanslutningen säkert kommit från berömda klubbar i samtiden, Jakobinerklubben framför allt. Men det var för sent att bli jakobin på 10-talet. I stället beundrade man Napoleon. Kejsarens segrar avfirades, nederlagen väckte förstämning. Med all sannolikhet delade Agardh vurmen för Napoleon. Han var en central figur i herberget, även om han enligt Heurlin inte hade tålamod nog att stanna länge på sammankomsterna.

Agardh hade ett livslångt intresse för pedagogiska frågor, men själv var han ingen stor pedagog. Som universitetslärare hade han föga lycka: ingen lärjunge skulle någonsin kalla sig agardhian. Bekant är den ovänskap som växte fram mellan honom och den främste av hans elever, botanisten Elias Fries. Turerna i detta drama har redan blivit i detalj klarlagda. Här ska bara tilläggas att missämjan nog också fick näring i ideologiska skiljaktigheter. Agardh och Fries tillhörde olika politiska läger. I åsikter om stat och samhälle, universitet och skola tillhörde Fries de försiktigt gammalmodiga. Sådan skulle han förbli också under sina många uppsalaår.

Agardh kunde gripas av förföljelseidéer. Det finns inslag av dem i relationen till Fries. Ännu tydligare framträder de när det gällde den tredje store lundabiologen från tidigt 1800-tal, Sven Nilsson.

Ofta fann Agardh lundamiljön trång och kvävande. Akademins trögrörlighet gjorde honom rastlös och olustig. Hans djärva förslag till reformer och nydaningar möttes av loja hänvisningar till formella petitesser eller trygg vana.

Men större verksamhetsfält öppnade sig åtminstone periodvis för den otålige. Politiken var ett sådant fält. Agardh representerade universitetet vid riksdagen 1817-18. Det var en krisriksdag. Rikets finanser befann sig i total oordning. Agardh gav sig med lust och energi in i den ekonomiskpolitiska debatten. I ryggen hade han snarare sin faktiska förtrogenhet med borgerliga realiteter än den bräckliga auktoritet som professorsstolens etikett ”praktisk ekonomi” gav. Men här som i botaniken förenade han djärv och svindlande teori med sinne för det jordnära. Vi behöver knappast påpeka att även hans idéer och förslag inom ekonomisk politik blev kontroversiella.

Som riksdagsman fann han sig väl tillrätta. Han kandiderade de flesta gånger det kallades till riksdag och blev för det mesta vald. Senare, som biskop, var han självskriven i prästeståndet.

Stockholmsresorna – som i hästskjuts de sextio milen från Lund var en affär på flera dagar – tröttade honom inte. Nej, han reste gärna ännu längre. 1820-21 var han i Paris och utvecklade och fördjupade sina redan mångfaldiga relationer till franska naturvetare. Han satte sig också in i ekonomisk teori som aldrig tidigare. I Paris föreläste Jean-Baptiste Say, en av de ledande klassiska eller liberala nationalekonomerna, och bland hans åhörare befann sig Agardh. Det var efter denna resa som Agardh etablerade sig som ekonomisk teoretiker i stor stil. Han var nu på nivå med den internationella utvecklingen inom två helt olika vetenskapliga områden. Men det fanns en skillnad. Som algolog riktade han sig till en internationell publik – han skrev på latin – medan han som ekonom enbart vände sig till sina landsmän.

Längre fram på 20-talet ryckte de pedagogiska teorierna och skolpolitiken åter in i centrum av Agardhs uppmärksamhet. Han var en av medlemmarna i den mångomtalade s k Snillekommittén (som egentligen hette Comitén till öfverseende af Rikets allmänna undervisningsverk) och var en av de aktivaste där och den i särklass radikalaste. I sin kamp för att stärka naturvetenskapernas ställning i alla skolformer fann han en bundsförvant i Berzelius, den store kemisten, som också ingick i gruppen av snillen. Han hoppades också få Tegnér på sin sida men blev besviken. Tegnér närmade sig efter hand alltmer den skolkonservativa gruppen i kommittén, bestående av Geijer, Hans Järta med flera.

Agardh och Berzelius var alltså utredningens förlorare. Deras gemensamma strid hade åtminstone gjort dem till nära vänner. De inbördes breven från slutet av 20-talet och början av 30-talet är mycket öppenhjärtiga och upplysande. Agardhs vantrivsel i Lund nådde nya höjder, och han sökte med alla medel komma bort från staden – vartsomhelst, bara inte Lund. Berzelius försökte lugna och trösta. ”Min bästa Agardh, Du är sjuk”, utbrister han. Han ber Agardh betänka att dennes position egentligen är avundsvärd, ja ”den brilliantaste till hvilken någon Vetenskapsidkare i Sverige kan uparbeta sig”. Tegnér, som får ta del av samma slags klagolåt, är resolutare. Han säger vännen rent ut att dennes önskan att bosätta sig någon annanstans, t ex i Stockholm, bottnar i ett ”begär att så ofta som möjligt ömsa plats och Fruar”.

Agardhs lust att ömsa kvinnor – ett drag, som föga överraskande främst lockat litteraturhistoriker till allvarliga forskningsinsatser – är ytterligare ett tecken på hans oförmåga att någonsin slå sig till ro. Han förblev livet ut gift med sin solida borgarhustru men unnade sig tydligen åtskilliga erotiska eskapader under åren. Ryktena förstorade; de bekräftade bilden av det romantiska snillet, nyckfullt, ansvarslöst och himlastormande. Beundrarna beundrade företagsamheten; Agardh ”plockade gerna alla slags rosor”, flämtar Peter Wieselgren i sin hänförda karakteristik. Motståndarna fann ännu ett argument mot den oefterrättlige.

Sedan Tegnér vid mitten av 20-talet blivit biskop i Växjö tätnade ensamheten kring Agardh. När det visade sig att vännen i skolfrågorna, som var hjärtesak för Agardh, var på väg in i en grinig konservatism, tilltog missmodet. I de ständigt pågående konflikterna med kollegerna vid universitetet fick han ta emot hårda törnar. I rikspolitiken blev han alltmera kontroversiell.

Men nya stora projekt gav honom nya krafter. Under en lång Europaresa år 1827, vilken förde honom ända till Medelhavet och slutligen till kurorten Karlsbad, gjorde han filosofen Schellings personliga bekantskap. Med Schelling tillbringade han vad han strax efteråt betecknade som de intressantaste dagarna i sitt liv. Schelling gav honom mod att sammanfatta sina idéer om naturen – resultatet blev den stora, märkliga och i samtiden djupt kontroversiella Lärobok i Botanik. Den representerade något nytt i Agardhs författarskap redan däri att han där för första gången skrev om naturen på svenska. Detta var fullt i överensstämmelse med de idéer om folkspråkens betydelse som han utvecklat under arbetet i Snillekommittén. Med sin Lärobok ville han bidra till att skapa en svensk ”bildad allmänhet”, vars redan existerande franska motsvarighet han så mycket beundrade. Denna franska allmänhet hade han f ö just frestat med några smärre botaniska skrifter på franska. Hans Lärobok utkom i tysk översättning, förändrad på ett signifikant sätt varom det framdeles kommer att bli en hel del tal.

Denna febrila verksamhet på det botaniska författarskapets område ter sig som en början till ett nytt vitalt skede men representerar i stället en slutpunkt. Under det tidiga 30-talet blir hans planer på en klerikal framtid allt fastare. Det är en period när snillen i Sverige hedras med biskopsstolar; hans tankar i den riktningen är inte så märkliga som en oförstående eftervärld kan föreställa sig. Att vara biskop innebär inte bara ett gott levebröd utan också hög samhällsställning och stort inflytande. Karlstads stift leker honom i hågen; men än en gång tycks han bli besviken. Det är tre andra snillen – Tegnér, Geijer, Wallin – som kommer på förslag. Men alla tre tackar nej, och vid nästa omröstning bland prästerna i Karlstads stift hamnar Agardh främst. Han blir utnämnd 1835, tillträdet 1836.

Den prästerliga banan var visserligen inte fullständigt obekant för honom. Han hade låtit prästviga sig och blivit prebendekyrkoherde i Sankt Peters Kloster i Lund redan 1816. Men det innebar ingen tillvaro som präst; det var bara ett arrangemang, utfört med Lars von Engeströms hjälp, för en bättre bärgning. Den magra professorslönen drygades ut med goda tunnor säd från åkrarna utanför Lund. Agardhs intresse för kristendom och kyrka synes minimalt under alla år fram till biskopsutnämningen.

I och med den sker en märkvärdig förändring. Plötsligt är Agardh stor kyrkoman och prelat. ”Han är lyckligtvis en high-churchman och värre hierark än jag”, skriver göteborgsbiskopen af Wingård i Göteborg häpet till Tegnér. Agardh börjar lära sig hebreiska med stor inlevelse och debuterar några år senare som bibelöversättare. Hans teologiska författarskap blir med ens stort och rikhaltigt.

Radikala nymodigheter på teologins fält skrämmer honom. Han tycker lika illa om Henrik Schartau som om läsarna; och den unghegelianska radikalism, som banar sig väg till Sverige på 1840-talet och som vill reformera religionen från grunden, får i honom en av sina oresonligaste motståndare. När han nu reser ner till bl a Berlin och Karlsbad är det inte för botanikens utan för den tyska teologins skull. Han tillhör av allt att döma det celebra sällskap som hör Schelling föreläsa om uppenbarelsen (och mot Hegel) i Berlin. Men Schelling är inte längre i hans smak.

Det är inte bara teologins högtsvävande teser som upptar Agardhs tid. Det svenska samhället ägnar han en minst lika stor uppmärksamhet och omsorg som tidigare. Men nu är han biskop. Det blir mer fågelperspektiv än förr. Småfolket krymper för hans blick och blir samtidigt objekt för hans episkopala omsorg. Dock blir han aldrig en typisk 1800-talskonservativ. Det finns stråk av liberalism, fläckvis rentav radikalism i hans åskådning även under de mest upphöjda biskopsåren.

Sina praktiska verksamheter från förr släpper han inte heller. I Karlstad liksom i Lund grundar han banker och tar initiativ till diverse allmännyttiga föreningar och sällskap. Allt från brandväsen till prästers nykterhet ägnar han sina omsorger (det sista är förståeligt; Gösta Berling tillhör hans underlydande).

Men i centrum för hans nitälskan står skolan. Hans karlstadsår sammanfaller med en stor omvandlingsperiod i svenskt skolväsen. Folkskolan institutionaliseras. En utbildning av folkskollärare tar form. Lärdomsskolan är i stöpsleven. Universiteten får efter decenniers diskussion äntligen 1852 en ny och för Uppsala och Lund gemensam stadga. Överallt är Agardh verksam. Han debatterar och organiserar. Som biskop har han ett avgörande inflytande över skolorganisationen i stiftet. Hans reformer där är genomgripande och omstridda. Karlstad blir hans pedagogiska experimentalfält.

Han etablerar sig också som företagsägare i modern kapitalistisk stil genom att köpa andelar i Stöpafors bruk. Mycket tyder på att han gör det bl a för att vara ett föredöme för sina präster – det tillhör hans teser att varje modern människa kan göra sig till kapitalist. Men hans egna försök i den riktningen blir hans livs olycka. Stöpafors missköts av en oskicklig och oärlig förvaltare, och tiderna är svåra för järnhanteringen. Bruket går omkull, Agardh tvingas begära sig i konkurs strax före jul 1848. Hans skuld är den i tidens penningvärde svindlande summan 110 000 riksdaler. Det är en sällspord skandal: en hög ämbetsman får inte inlåta sig på sådana riskabla affärer. Agardh suspenderas och frågan om eventuell brottslighet utreds. Men han frias och återinsätts i ämbetet är 1850.

Han är nu en man i den ålder då man i våra dagar går i pension. Men han är inte bara i full tjänst. För att reparera sin skuld och framför allt för att säkra sina ogifta döttrars framtid kastar han sig in i ett rikhaltigare författarskap än någonsin. Hans magnum opus, det underbart egensinniga Försök till en Statsekonomisk Statistik börjar utkomma häftesvis år 1852. (Vissa häften av rent statistisk karaktär författas av den 35 år yngre statistikern Carl Edvard Ljungberg, som efter Agardhs död för hela projektet i hamn). Redan strax förekonkursen hade Agardh gett ut några smärre skrifter av matematisk innehåll, och nu producerar han snabbt fler – en av dem ges ut av Georg Scheutz, hans jämnårige, som han säkert träffat som student i Lund. Agardh skriver också tidningsartiklar i mängd, i Wermlands-Tidningen men också i Snellposten i Malmö, vars grundare Bernhard Cronholm är hans vän och förtrogne. Cronholm drar 1856 igång en kampanj för att få Agardh till biskop i Lund. Agardh är själv eld och lågor inför utsikten att återvända till ursprungsprovinsen och därmed också få del av lundaepiskopatets fetare inkomster. Men motkampanjer mot hans kandidatur startar omedelbart, bl a i Aftonbladet. Johan Henrik Thomander, hans motståndare ända från lundaåren, får fler röster i valet än han och blir utnämnd. Agardh resignerar. Han tackar Cronholm för stödet och tillfogar att lundaäventyret ”under en kort tid gaf ett icke ringa intresse åt mitt här bortglömda och ensamma lif”.

Agardh kämpar tappert vidare med sina biskopsplikter, sitt författarskap och sina skulder. Under de sista åren kan han rentav uttrycka en viss trivsel vid tillvaron. För de flesta är ålderdomen glädjelös, skriver han till Cronholm. Men hans egen lott är avundsvärd – han har goda vänner och en utmärkt hälsa. Vad mer kan han begära?

När han skriver detta har han ett drygt år kvar att leva. Det är från denna period som Pelle Ödmans minnesbild av den vårtige och okammade biskopen med den brinnande blicken härstammar. Sådan har han alltså blivit, vår Agardh, kanske till sist lugnad efter ett liv av slitningar mellan solid företagsam borgerlighet, höga romantiska tankar, prästerlig traditionalism, och drömmar om en ny skola som skapar en ny människa.

Han dör i januari 1858 – det tycks vara en banal förkylning som ger honom dödsstöten. Han är verksam in i det sista med nya häften av sitt stora Försök till en Statsekonomisk Statistik öfver Sverige. ”Jag har ej tid att vänta, man skyndar på mig, de 74 åren skyndar också på mig”, skriver han strax före slutet. Han når inte sitt mål, skuldfriheten efter konkursen, innan döden hinner fatt honom. Men han är på god väg.

Hans dödsår är året då Darwins Origin kommer av trycket, liksom Mills On Liberty och Marx´ Zur Kritik det politischen Ökonomie. Ryktet om dessa böcker hade nog inte i brådrasket nått honom där uppe i Värmland, trots att han var en av Sveriges främsta biologer och ekonomer någonsin och en av dess originellaste politiska tänkare. Darwin, Mill och Marx hör hemma i en tid senare än hans.