Artikeln publicerades i skriften Bjärebygden, år 1948

Carl Adolf Agardh

1.

Från föräldrahemmet i Båstad till det egna hemmet i Lund.

Under frihetstiden invandrade från Danmark en tobaksspinnargesäll Pedersen till Sverige och slog sig ned i Laholm. Här anlade han först en tobaksfabrik och sedan även andra fabriker, tjänade pengar och bidrog väsentligt till stadens höjning i välstånd och trivsel. Det var en behaglig tid för herrar fabrikörer. Det maktägande partiet ”Hattarna” hade gjort till sitt mål att göra Sverige till ett storartat industriland. De, som ville anlägga fabriker, fingo lån av staten, skänktes fri byggnadsplats och fritt byggnadsvirke, fingo skattefrihet för sig och sina arbetare, fingo premier både för tillverkningen av varorna och för försäljningen av dem. Ja, man kunde till och med få hjälp till forlöner, då varorna fördes till andra orter att försäljas. Den fattige gesällen Pedersen förstod att begagna ett så lysande tillfälle och blev på kort tid den rike och högt aktade fabrikör Pettersson. Lockade av hans framgång komma två hans systersöner över till Sverige. De voro söner till Mikael Aagaard, som bodde i Husum i Sönderjylland, och hette Hans och Jurgen. Den förre slog sig ned i Hälsingborg och den senare i Båstad. Båda läto sig inskrivas i kyrkböckerna härstädes med namnet Agardh, men för att smickra rike morbror i Laholm antog Hans också namnet Pettersson och hette alltså Hans Agardh Pettersson. Det visade sig vara en god idé, ty när morbror Pettersson dog, befanns han ha testamenterat sin förmögenhet till Hans. Hans Agardh Pettersson blev genom sin frikostighet högt uppskattad av höga vederbörande, erhöll titeln hovråd, och hans son, revisionssekreterare Karl Nikolaus Agardh Pettersson, blev 1809 adlad till ”av Agardh” men dog barnlös 1816, och därmed utslocknade den adliga ätten ”av Agardh”.

Även Jurgen Agardh hade storartad framgång i sin verksamhet. Han var en både på förståndets och karaktärens vägnar synnerligen väl utrustad man, satte upp en handelsbod vid östra infarten till Båstad och gjorde sig på den en förmögenhet. Han blev också skeppsredare – hade en tid sexton skepp av vilka några förliste, men andra kommo lyckligt hem efter sina långfärder, en tilldragelse som alltid medförde stor fest i det Agardhska hemmet.

Från Båstad utskeppades spannmål, trä och tjära och infördes salt, tyger, socker, tobak m.m. Under missväxtåren 1780-1783 infördes mycken spannmål av Agardhs fartyg, och bönderna, som utarmats, lämnade silverskedar och kopparkärl som betalning. Liksom sin morbror i Laholm anlade även Jurgen fabriker och gjorde som denne sitt samhälle stora tjänster. Särskilt bemärkta blevo hans försvarsåtgärder till skydd 1788, då Båstad hotades av ett ryskt anfall från sjön.

I sin stora verksamhet hade Jurgen ett gott stöd i sin maka Christina Ollman, som uppfostrats hos sin farbror prosten Ollman i Bårslöv. Jurgens hustru var en ovanligt dugande kvinna, lika skicklig i hushållsgöromålen som i arbetet vid skrivbordet. Hon skrev intressanta brev och även skaldestycken av ej ringa värde, hade ett klart förstånd och bar även olyckan med en beundransvärd ståndaktighet. Den Ollmanska släkten härstammade från Onsala i norra Halland. I början av 1700-talet blev en Ollman häradsskrivare i Båstad, och hans son, som var befallningsman i Båstad, var fru Agardhs fader. Från den Ollmanska sidan kommer det ”svarta inslaget” – den sydländskt mörka hår- och hudfärgen – in i den Agardhska släkten. En något oklar familjetradition förtäljer om en spansk sjökapten, vars dotter eller syster skulle ha blivit gift med en Ollman. Jurgens sondotterson, skalden Gustav Fröding, antyder, att det också skulle finnas negerblod i släkten, men det är nog bara ett skämtsamt infall.

Fru Christina Agardh skänkte sin make två söner och fyra döttrar. Äldste sonen, Carl Adolf – den blivande professorn, biskopen och ledamoten av svenska akademien – föddes den 23 januari 1785. Den andre sonen, Jöns Fredrik, övertog efter faderns död dennes affärs-verksamhet, men hans son John Mortimer blev professor i Lund. Det blev även Carl Adolfs son, och Jurgen hade alltså en son och två sonsöner, som blevo professorer och en sondotterson, som blev Sveriges störste lyriske skald. Därjämte hade han en brorson, som blev adlad. Sannerligen är det ofta lyckobringande att hörsamma kallelsen: ”Gå ut från ditt land och din faders hus till ett annat land”!

I det Agardhska hemmet funnos ej blott merkantila och litteröra intressen utan även religiösa. Den religiösa väckelse, vars upphovsman var den tyske greven Nikolaus Ludvig von Zinsendorf och som under namnen hernhutismen eller brödraförsamlingen spred sig sig över världen, kom tidigt till Båstad genom kyrkoherde Samuel Arsenius. Denne, som föddes i Båstad 1720, verkade som präst i sin födelseförsamling i 9 år, blev sedan kyrkoherde i Riseberga och åstadkom där en stor religiös väckelse. Samuel Arsenius höll varje morgon och afton offentlig andaktsstund i prästgården. Över 200 personer blevo ”väckta” i Riseberga och medlemmar av brödraförsamlingen. ”Fördragsamhet, gemensamhetskänsla och frälsningsvisshet” var i korthet sagt de utmärkande dygderna inom brödraförsamlingen. Sedan Samuel Arsenius avflyttat från Båstad, blev skeppsredare Magnus Schonberg ledare för bröderna. Flera av sektens predikanter läto skriva sig i Båstad och bodde hos Schonberg. Bland dem kan nämnas Green, Hazelius och Stolpe. En älskare av Båstad läser med viss rörelse i predikantens rapport till moderförsamlingen i Hernhut: ”Nu vilar jag ut i den ljuvliga orten Båstad”.

Under sista världskriget voro några politiska flyktingar samlade i Stockholm. Under ett samkväm kom man att tala om vad man skulle önska sig, när det blev fred. En av dem sade då: ”Jag önskar få vila några veckor i den ljuvliga orten Båstad”.

Tyvärr urartade i Carl Adolfs barndom brödraförsamlingens gudstjänst. Man försatte sig i ett religiöst känslorus och Carl Adolf fick en stark avsky för allt sektväsende.

Genom sin förste informator och under besök i Hasslövs prästgård fick Jurgens äldste son ett stort intresse för botaniken. Kyrkoherde i Hasslöv var vid denna tid en av Linnés främsta lärljungar, Per Osbeck, vars naturstudium i Afrika och Asien gjort honom europeiskt ryktbar och tillförsäkrat honom plats i främsta ledet bland samtida naturforskare och ledamotskap av Vetenskapsakademien i Stockholm, av Vetenskapssocieten i Uppsala, av Kejserliga akademien i Petersburg.

Carl Adolfs siste informator var magister Anders Kilgren, prästson från Fränninge. Att denne var en utmärkt lärare och hans elev en begåvad lärljunge framgår därav, att eleven endast 14 år gammal inskrevs som student vid Lunds universitet. Det skedde den 5 oktober 1799. Dagen innan blev Esaias Tegnér student i Lund, och samma år inskrevs vid Uppsala universitet Erik Gustav Geijer och Johan Olof Wallin. Det var lättare att bli student vid denna tid än för närvarande. Kyrkoherden i Malmö A. P. Gullander avlade sin studentexamen vid – tio års ålder 1789. Hans lärdomsutrustning då bestod – enligt hans anteckningar av katekes och biblisk historia, teserna i Wöldekes dogmatik, några definitioner i Plennings latinska dogmatik, varjämte han kunde översätta några ”fältherrar” i Cornelius Nepos, hade lärt ett litet utkast i allmän historia, lite geografi och kunde i matematik dra ut kvadrat- och kubikrötter. Rekordet i fråga om avlagd studentexamen vid tidig ålder torde ägas av Carl Christian Eberstein, som tog sin studentexamen vid en ålder av – åtta år. Denne rekordman dog som kyrkoherde i Västra Karup.

Studenterna skulle vid denna tid efter avlagd examen i Konsistorium svära studenteden. Vi höra på vår unge vän från Båstad: ”Jag, Carl Adolf Agardh, lovar heligt, att jag ända till livets slut vill framhärda i en sann tro, sådan den är uppenbarad i den Heliga skrift samt i korthet uttryckt i kyrkans symbola: den apostoliska den nisaensk-athanasianska och i den oförändrade Augsburgska bekännelsen samt i Uppsala mötes beslut. Så sant mig Gud hjälpe”.

Erik Gustaf Geijer skrev efter edens avläggande i ett brev till föräldrarna, daterat den 13 oktober 1799: ”Tyvärr svor jag då på saker, som jag ej känner och således ej kan hålla. Det är grymt och okristligt att låta en yngling börja sina akademiska studier med en mened.”

Studenterna vid denna tid hade en särskild dräkt att uppträda i vid högtidliga tillfällen. Att uppträda i kappa och värja var ett av deras privilegier. Dock fick inte värjan bäras förrän vid uppnådda 15 års ålder. Vidare hade de i Lund sin egen park, Lundagård, vid denna tid omgiven av höga murar. Endast studenterna och deras lärare hade till träde till parken, vari universitetsbyggnaderna voro uppförda.

Den unge Carl Adolfs studiehåg drogs först till matematiken, och han blev 1807 vid 22 års ålder docent i detta ämne. Samma år utger han tillsammans med sin vän Magnus Bruzelius en fransk språklära. Agardhs lysande begåvning var nu allmänt känd inte blott av professorerna utan även av universitetets styresman. Universitetskansler var vid 1800-talets början greve C. A. Trolle-Wachtmeister men 1810 efterträddes han av Lars von Engeström. Denne utsåg 1807 Agardh till informator åt sin son, och då han 1809 ingick i regeringen som utrikes statsminister och flyttade till Stockholm, följde Agardh med.

Den von Engeströmska släkten härstammar från Bjäre härad, ty stamfadern var klockare i Ängelholm och hette Åke Jönsson. En son till honom blev kronofogde, och dennes barn antog namnet Engeström. En son av en senare generation blev biskop i Lund och upphöjdes i adligt stånd 1751. Hans fyra söner: Jakob, Gustaf, Johan och Lars blevo alla betydande män i staten. Lars von Engeström hade varit Sveriges sändebud i Wien, Warschawa och London. Han hade genom sin diplomatiska skicklighet åstadkommit ett förbund mellan Polen och Preussen 1790, och tack vare honom rådde ett synnerligen gott förhållande mellan dessa stater och Sverige. I Polen hade han genom sitt giftermål därstädes kommit i besittning av stora lantegendomar. De stolta och maktlystna bröderna voro fientligt stämda till Gustaf den tredje, sedan denne gjort sig enväldig och hade deltagit i sammansvärjningen mot honom. Särskilt var den äldste svårt komprometterad, då bevis framlades, att han ägt kännedom om det tillämnade attentatet mot kungen. Både Jakob och Johan fängslades, och Jakob dömdes till livstids fängelse och förlust av sitt adliga stånd, men domen ändrades senare till tre års fängelse. Mot Johan kunde ej fällande bevis framläggas, men han suspenderades från sin statstjänst på ett år. Även Lars von Engeström föll i onåd, lämnade Sverige och gick i preussisk statstjänst. Han blev emellertid snart tagen till nåder igen, hemkallades av Karl den trettonde samt utnämndes först till kanslipresident och sedan till utrikes statsminister.

Den tid Agardh vistades i Lars von Engeströms hem i Stockholm och på hans slott i Polen hade stor betydelse för den unge docenten. I detta hem, där de politiska trådarna löpte samman, där statssaker debatterades med sändebud från hela Europa, där väcktes hos Agardh sinnet för offentliga angelägenheter, håg för studerandet av statslivets förhållanden och en vidgad syn på politiska och ekonomiska angelägenheter. Bland de vänner, som Agardh umgicks med under vistelsen i Stockholm, må nämnas skalden Leopold, konstnären Sergel, kemisten Berzelius och professorn Olof Schwartz. Det var denne sistnämnde, som vände Agardhs håg ånyo till botaniken. Han slutade sin plats som informator och blev 1810 utnämnd till demonstrator i botanik och 1812 till professor i botanik och ekonomi. Samma år utnämndes Esaias Tegnér till professor i grekiska. Med dessa utnämningar ingick Lunds universitet i sin ärorikaste period. Redan 1811 hade Agardh blivit en av Tegnérs intimaste vänner. Han hade vid vårterminens slut följt med Tegnér till Värmland och tillbragt sommaren tillsammans med vännen på Rämen. Man har all anledning förmoda, att de båda vännerna under denna resa hälsade på i det Agardhska hemmet i Båstad.

Återkommen från Rämen till Lund började Agardh sin verksamhet som vägrödjare för en ny tid. Han bildar tillsammans med vännerna Brag och Heurlin ett bolag för tryckandet och utgivandet av litterära och vetenskapliga arbeten. Bolaget hette Agardh och Comp. På det nya förlaget utgav Agardh Pestalozzis skrifter i svensk översättning av Agardh själv och Bruzelius ”Gymnastik för svenska ungdomen”, ”Nordiska sånger”, ”Gylfe” av Lind m. m. Agardh grundade också en ny tidning ”Lunds Allehanda”, som skulle bliva mer litterär än ”Lunds Veckoblad”.

I det första numret, som utkom 1813, var Tegnérs dikt ”Prästvigningen” införd. Emellertid var Lund med sina 3.000 invånare och sina 300 studenter en dålig kundkrets och professorerna för mycket upptagna av sällskapslivets fröjder för att ha tid att författa vetenskapliga artiklar. Både tryckeriet, förlaget och tidningen måste nedläggas. Det blev givetvis stora förluster för de tre bolagsherrarna.

Hade Lunds universitets ekonomiska ställning under greve Lars von Engeströms kanslerstyrelse varit lika förmånlig som vetenskapernas tillstånd då var blomstrande, så hade denna tid i dubbelt avseende kunnat kallas universitetets gyllne ålder. Biskopsson och akademisk medborgare från Lund intresserade sig v. Engeström varmt för den vetenskapliga institution, vid vilken han fått sin lärda uppfostran. Hans kärlek för Lund och dess universitet delades av två andra skåningar i statsrådet, excellenserna Rosenblad och Lagerbring. Även statssekreteraren Anders Kullberg – adlad 1818 till ”av Kullberg” – var skåning. Anders av Kullbergs far var kyrkoherde i Västra Karup. Trots dessa mäktiga gynnare av Lunds universitet var dess ekonomiska ställning vid denna tid urusel. Detta gjorde det akademiska livet för mången till ett lysande elände. För att kunna uppehålla livet läto professorerna i regel prästviga sig, varefter de fingo pastorat. De nyutnämnda professorerna Agardh och Tegnér prästvigdes 1812 och Agardh blev kyrkoherde i Sankt Peters Klosterkyrka. Professorerna predikade sällan i sina kyrkor utan läto andra slöta de pastorat. Som tilldelats dem. Agardhs mångårige medhjälpare härvidlag var Thomander. Då Tegnér skrivit sin första predikan, skickade han en brevlapp till den förut omnämnde Gullander, som då var präst i Lund.

På brevlappen stod denna något opassande vers:

Jag vet min Bror, att Du är djup, men min predikan är det icke. Kom hit uppå en morgonsup, varpå en flaska öl vi dricke. Predikokonsten är mig svår, ty min talang är ej Gullanders. Kom hit och lär mig Fadervår, ty annars går det rent till fanders. T-r

Samma år, som Agardh blev professor, gifte han sig med Margaretha Charlotta Lind schoug, dotter till den rike och aktade handlanden Lindschoug i Lund. Denne byggde åt sin svärson ett hus vid Paradisgatan. Denna byggnad är nu flyttad till ”Kulturen” men benämnes där Thomanderska huset, därför att inventarier från det Thomanderska hemmet blvit placerade däri.

Vi hava nu följt båstadspojken från hans föräldrarhem i Båstad till det egna hemmet i Lund och hoppas återkomma senare med en skildring av hans fortsatta liv och verksamhet. För att ge läsaren lust att förnya bekantskapen med honom vill jag avsluta denna del med några omdömen, som kända och välkända personer fällt om honom. Det är Petter Wieselgren och professor Ewert Wrangel, som talar.

”Den, som sett och hört Agardh, då han föreläste eller talade till ungdomen, den glömmer honom aldrig. Hela hans sätt hade något imponerande, hans växt var smärt, hans gång bestämd, hans ögon blixtrande. Hans uttal var så vackert, att man skulle kunna tro honom vara född i ett landskap, där det svenska språket talades i dess största renhet.”

”Agardh var ett mångsidigt snille, som vår odlings historia har ytterst få att uppvisa. Han var ej blott som så många andra svenska begåvningar en genial försökare utan även en genomträngande forskare med de rikaste uppslag och resultat. Lika initiativrik var han på det praktiska området. Han är den egentlige grundaren av Skånska hypoteksföreningen, Lunds Sparbank, Städernas allmänna brandstodsförening, Akademiska föreningen i Lund m. m. Han blev en ledare för de liberala i Lund och bibehöll även som biskop sina frisinnade idéer. I Agardh hade Tegnér den förstående och verksamme vapendragaren och den kraftige ledaren. Som vetenskapsman stod Agardh vida högre än Tegnér. Den förre framträdde mer och mer som Sveriges största universalsnille, genialisk i allt: i botanik, matematik, samhälls- och ekonomilära, i teologi och pedagogik.”

Tegnér skrev flera hyllningsdikter till Agardhs ära. Tyvärr tillåter inte utrymmet att här återge desamma.

Erik Pamp

Ps - ovanstående artikel är illustrerad med tre foton: 1:a över Carl Adolf Agardh * 23 januari 1785 † 28 januari 1858 - efter en pastellmålning av P. Lindberg (Lunds universitet); 2:a över Agardhsgården i Båstad; 3:e över s k Thomanderska huset i Lund (Kulturen) - ds