Artikeln är skriven av signatur JEM och var införd i NST, någon gång år 1957

Den 8 augusti 1788 gjorde ryssen ett landstigningsförsök i Båstad

”Båstad, en mycket betydlig Köping samt vacker Kyrko-By, Marknadsplats och stort Fiskeläge. Har bekväm hamn. Inv. 554 personer. Öfver 100 hus.”

Så skrev Erik Tuneld, den bekante geografen om ”stadsfläcken Båstad” en gång under 1700-talets senare hälft. I torningången till köpingens gamla vackra tempel hänger en kopia av ett kungligt brev (originalet finns i Landsarkivet i Lund), som är daterat 21 aug. 1788 och undertecknat av medlemmar av den tillförordnade regeringen – Gustaf III vistades vid denna tid hos sin upproriska armé i Finland. Brevet är en tackskrivelse, vari Båstads innebyggare fick beröm för ”mannamod och behjärtenhet”. Detta beröm gäller båstadsbornas uppförande på den dag, som väl måste räknas som den största i den f.d. danska stadens historia: den 8 aug. 1788. Om Båstads storlek och betydelse vid denna tid får amn upplysning i det inledande citatet ovan.

”Förspelet” till Båstads historiska dag

Först något om ”förspelet” till Båstads historiska dag.

Gustaf III hade störtat Sverige in i ett illa förberett krig mot Ryssland, vilket också drog in vårt land i krig mot Danmark, som var Rysslands bundsförvant.

Slaget vid Hogland borde slutat med svensk seger, men en virrig order från kungen – och ammunitionsbrist! – ledde till s.k. ”oavgjord” drabbning. Materialbrist – och den i krigssammanhang så vanliga svenska sorglösheten! – gjorde att moskoviterna, som annars var de värst tilltygade, blev först färdiga att segla ut igen. Därmed var segern deras. I början av augusti lade sig en rysk eskader utanför Sveaborg och ”sydde in” den svenska flottan, som fick hålla sig stilla ända fram till senhösten.

Moskoviterna använde sin tid väl. De gjorde strandhugg på flera ställen av finländska kusten och blev snart besvärliga också i Skåne. En rysseskader hade nämligen stationerats vid Köpenhamns redd och den uppbringade svenska handelsfartyg, inte bara i och i närheten av Öresund utan också längre norröver, ända uppe i Laholmsbukten. Köpenhamnsryssarnas värsta illdåd var angreppet på Råå fiskeläge, som plundrades och brändes. Illdådet väckte avsky t.o.m. i Danmark. Den danske kronprinsen klandrade den ryske befälhavaren för hans handlingssätt och danska damer igångsatte en insamlingsaktion till förmån för de husvilla rååfiskarna. Ryssarna tycks ha använt Köpenhamns redd som bas för sina operationer kring Skånes kuster redan före den danska krigsförklaringen, som avlämnades så sent som 19 aug.

Båstads mäktigaste man vid denna tid

var Jurgen Agardh. Han var son till en kvartermästare och tillhörde en dansk eller holsteinsk släkt. Han hade tillsammans med en broder kommit till Sverige som ung. Närmast hade bröderna kommit till Laholm, där de hade en släkting. Småningom hade de dragit söderut och Jurgen hade hamnat i Båstad, där han öppnat handelsbod i huset nr 100, som förresten finns kvar än i dag, om än som moderniserat. ”Agardhsgatan” heter nu gatan detta hus ligger vid och Agardhsgården, som huset numera kallas, har gatunumret 8. Här hölls stort hushåll och 20-talet personer var vanligen skrivna där. I tjoget inberäknades vid denna tid två herrar ”magistrar”, informatorerna Kihlgren och Andersson. De vistades i gården för att undervisa barnen där. Lille Carl Adolf var vid denna tid bara tre år gammal, så han fick väl slippa ”plugget” t. v. Längre fram i tiden skulle han komma att göra aktningsvärda framsteg som ”plugghäst”. Han valde botaniken till älsklingsbarn åt sin studiehåg, som det sägs inspirerad av vad han fick se och höra hos Linnés lärjunge, den lärde prosten Osbeck i Hasslöv, som han ofta besökte i sällskap med sina informatorer. I tidens fullbordan blev han professor i Lund och senare biskop i Karlstad samt ledamot av Svenska Akademien. Han hade en dotterson – Gustaf Fröding – som lär ha varit en grubblande gentleman, vilken bland andra meriter också ådrog sig ett åtal för att han enligt myndighetsmening skulle ha skrivit oanständig vers!

Men den dag då historiens genier sina vingslag kring stadsfläcken Båstad, lekte kanske den blivande bispen i sanden nere vid havet, eller kanske han tog sig en tupplur i paulunen i barnkammaren. Pappa Jurgen vakade emellertid och vaktade. Han hade liksom de andra båstadsborna hört talas om ryssfaran och för kort tid sedan hade han fått höra om Råås olycksöde. Visserligen ansågs väl inte faran alldeles överhängande för Båstads del, men en liten strandvakt om 16 husarer hade dock förlagts till Lilla Båstad, ute mot Kattvikshållet till. Pappa Jurgen hade mycket att stå i med och det kanske gjorde sitt för att bortjaga orostankar. Den stora affären gav honom mycket arbete men hade också gjort honom till enrik man. Kanske hade han redan vid denna tid börjat anlägga fabriker och säkerligen hade han begynt sina stora import- och exportaffärer, som han förresten drev med egen rederirörelse av stor omfattning. En tid hade han 16 skepp i denna rörelse.

Jurgen Agardh hade alltså skepp som gungade på havet, men om det var något av hans fartyg, som blev taget av moskoviterna eller på annat sätt råkade i kontakt med dem, är obekant. I varje fall blev ett par skutor från Båstad eller båstadstrakten antastade av två kraftigt beväpnade ryska kaparkuttrar, under en färd från Höganäs, norrut. Det ena fartyget kapades, men det andra lyckades klara sig undan fienden.

”Storlarm” i Båstad

Nu blev det ”storlarm” i Båstad. Meddelandet om ryssfaran kom på kvällen. Tidigt på morgonen började de båda ryssfartygens kanoner beskjuta samhället. Men båstadsborna hade inte varit overksamma sedan de fått varningen och de fortsatte att verka även sedan kanonkulorna började dimpa ner här och var i gator och gränder. De hade också den stora fördelen att ha fyra eller fem modiga och duktiga ledare. Agardh är redan omnämnd, de båda ”magistrarna” i hans hus likaså. Informatorn Andersson tycks ha spelat en framträdande roll i försvarsförberedelserna. Det var han som stöpte kulorna till försvarets artilleri. Hans arbetsgivare – Agardh – ställde krut och andra för försvaret behövliga förnödenheter till förfogande och under tiden sökte sig åldring, kvinnor och barn ut ur samhället och flydde till Hallandsås vildmarker eller uppåt Halland, förande med sig det värdefullaste av lösegendomen. Kreaturen drevs till skogs för att ryssarna inte skulle komma åt dem vid den landstigning man väntade. Man sände bud om hjälp utåt landsbygden och snart kom åtskilliga karlar från den omkringliggande bygden in till fiskeläget för att deltaga i försvaret. De var nog ganska många, men de var förfärligt illa beväpnade. Somliga lär inte haft andra vapen än liar eller vedyxor.

Anföraren för den lilla ryttaravdelningen i Lilla Båstad red fram till samhället, när han fick höra om det ryska ”besöket”. Framkommen fick han genast en riktig uppfattning om situationens allvar och red tillbaka till Lilla Båstad med vådlig hastighet, avslutade ritten med att låta hästen hoppa över grinden och ropade redan på avstånd till sina män, att de skulle sadla hästarna och rida fram till Båstad. Dessa 16 ryttare kom givetvis att bilda kärntruppen i försvaret. Anföraren – som tycks ha varit en både slug och modig karl – lät sina män rida ned till stranden och fram och tillbaka där, rida utom synhåll och komma fram igen, allt för att ge moskoviterna ett intryck av att truppen var mångfalt större än den i verkligheten var. Han visste att de ryska officerarna bespejade stranden genom sina kikare. Bland båstadbornas ledare vid detta historiska tillfälle kan i övrigt nämnas kapten J. P. Engellau, lotsinspektoren Wennerberg och kronofogden Sandberg.

Båstadskanonerna

Det har i sammanhanget ofta talats om de kanoner, som användes av försvararna. Om de var två eller fyra, om de redan före ryssanfallet förvarades i kyrktornet eller först efteråt förvarades där, om de i hast hämtades från annan plats (Laholm har – troligen felaktigt – nämnts i sammanhanget) osv. Kanonernas antal var nog fyra. Att siffran två ibland nämnts, beror på en uppgift i kungabrevet, och uppgiften där stöder sig på vad landshövding Wrangel uppgett i sitt brev till konungen. Landshövdingen har väl i sin tur råkat bli felaktigt informerad. Han var ju inte i Båstad när ryssarna gick till anfall. Uppgiften att båstadsborna skulle ha försvarat sig med två nickehakar, måste vara felaktig. Dessa pjäser är nämligen slätborrade mynningsladdarkanoner och den vanliga kalibern är 2 till 2½ tum. Sådana kanoner skulle inte ha varit till stor nytta i försvaret.

Nåja, båstadskanonerna må ha funnits i samhället tidigare eller blivit hämtade dit; det spelar ingen större roll. Sant är emellertid att de släpades ned till stranden och uppställdes inom de skansar, som försvararna i hast kastade upp, samt att allt tyder på att de fick stor betydelse för stridens utgång. Efteråt förvarades kanonerna i kyrktornet, tills de för en del år sedan plockades ner och blev placerade vid Strandpromenaden.

Striden mellan de ryska kaparna och Båstads försvarare pågick säkerligen inte mer än en dag: den 8 aug. 1788. En uppgift i en publikation härom året, att striden varade i tre dygn, måste vara felaktig. Moskoviterna dundrade på med sitt artilleri timme efter timme och efteråt hittade man i gränderna åtskilliga kanonkulor, somliga av ända till 15 marks vikt. Det talas inte om något dödsoffer, men de materiella skadorna måste väl ändå ha blivit rätt avsevärda, även om landshövdingbrevet inte nämner något därom.

Man har av någon anledning funnit lämpligt att sätta ett järnband som förstärkning på sydvästra hörnet av Båstads kyrkas torn. Likaså syns det som en ensam gråsten blivit inmurad på tornets nordsida. Mången anser detta är lagningar efter träffar från de ryska kaparfartygens kanoner. Det är väl också troligt att det förhåller sig så, men något avgörande bevis finns inte i denna sak.

Ett misslyckat landstigningsförsök

Efter den grundliga artelleriförberedelsen, som tycks ha pågått under större delen av dagen, fann moskoviterna tiden mogen för landstigning. Nu skulle det rövas och brännas! En barkass sattes i sjön och bemannades. En rödklädd officer tog befälet och sedan bar det i väg. De ryska fartygen låg för övrigt ganska nära stranden; de var ju inte så stora. Det förefaller som om de legat för ankar under bombardemanget och därför är det rätt märkligt att de inte lyckades ställa till med värre förödelse än vad som tycks ha skett. Om de fick skador av de kulor magister Andersson stöpte för deras räkning må vara osagt. Så illa åtgångna kan de väl inte gärna ha blivit. Då hade de nog i tid lättat ankar och gått längre ut på bukten.

Båstads försvarare visade nu prov på en kallblodighet, som blev avgörande för stridens utgång. De släppte ryssarna nära intill stranden innan de sköt. Salvan fick en förödande verkan och flera angripare stupade, bl. a. den rödklädde officeren. De överlevande fick brått att vända barkassen och ro tillbaka till moderfartyget. Sedan dröjde det inte länge innan de båda kaparkuttrarna lättade ankar och gav sig i väg.

En ”stenrevel”, ett litet skär neråt Hemmeslövshållet, som kallas ”Ryska bryggan”, har ibland – på mycket lösa grunder – satts i samband med ryssarnas tilltänkta visit i Båstad. Troligtvis har revet fått sitt namn i annat sammanhang och genom någon tillfällighet har väl namnet blivit ”ryskt”!

Två tjänstemän – ovannämnda kronofogde och lotsinspektor – skyndade sig att skriva till landshövding Wrangel i Kristianstad och meddela om ryssangreppet och det lyckade försvaret, säkerligen icke av blygsamhet förglömmande att nämna egna förtjänster. Landshövdingen skrev då till ”konungen” (den tillförordnade regeringen) och det anses sannolikt att han bifogade lotsinspektorens brev, ty det har aldrig återfunnits i länsstyrelsens arkiv. Troligen har väl landshövdingen fått lotsinspektorens brev före kronofogdens och skrivit efter det förstnämndas utsago. I brevet till kungen prisar landshövdingen lotsinspektoren Wennerberg! Det kan löna sig att hålla sig framme! Jurgen Agardhs insats för Båstads försvar nämnes inte i något av dessa brev. Ändå var han säkerligen en av de ledande männen. Men han var inte tjänsteman och behövde inte svanssvänga för överhetspersoner för befordran och höjd lön. Kapten J. P. Engellau, som av traditionen tilldelats en framträdande roll i båstadsförsvaret, är inte heller nämnd i de bevarade skrivelserna. Man kan således – inte utan att förarga sig en smula, men inte heller utan att med ett smil ha igenkänt ”den eviga människan” i alla dess oföränderlighet – konstatera, att det efter det lyckligt avvärjda ryssanfallet bland de ledande försvararna uppkom ett intrigspel, där det för envar gällde att bevisa, att just han kämpat duktigare än alla andra! Men för ”tjusarkungen” och hans anhängare måtte det ha varit ljuvt att konstatera, att sådan trohet fanns i nordvästra hörnet av det som svensk provins bara 130 år gamla Skåne. Det måtte ha känts som en balsam på det färska och smärtsamma Anjalasåret av den 13 augusti! Futtiga fem dygn mellan bevisandet av den djupaste trohet och det mest nattsvarta förräderi.

Landshövding Wrangel fick senare meddelande om att sex ryska kaparskepp kryssade mellan ön Hven och Köpenhamn. Han fruktade för en landstigning i Torekov, där det fanns en god hamn. Därför lät hanhos Överkommendantskapet i Malmö rekvirera ”nödiga kanoner” till hjälp åt Torekovs och Båstads invånare. Men än mera tycks den gode landshövdingen ha fruktat för östkustens säkerhet, ty det framgår av hans skrivelse, att han sänt starkare truppstyrkor till Åhus, Landön och Yngsjö – men det kanske berodde på, att det är betydligt kortare avstånd mellan dessa platser och Kristianstad, än mellan Båstad-Torekov och länets residensstad!

JEM

Två illustrationer finns till texten: dels ”Agardhsgården i Båstad, där man förmodligen stöpte kulor för försvaret och där krigsråd mellan försvararnas ledare antagligen hölls.” – dels ”Kyrkan i Båstad”