De botaniska institutionerna vid Lunds universitet - av Axel Törje, 1968

De botaniska institutionerna vid Lunds universitet - av Axel Törje, 1968

Ur boken:  De botaniska institutionerna vid Lunds universitet

av Axel Törje, 1968

 

sid 36-67

 

Från naturalhistoria till botanik

 

Den professur Retzius var innehavare av omfattade när nog en hel fakultet. Den blev vid hans avgång uppdelad på tre lärostolar varav en benämndes ”botanik och praktisk ekonomi”. Därmed fick Lunds universitet sin första professur i så gott som enbart botanik, ty den andra delen, praktisk ekonomi, kom i skymundan och blev senare helt utesluten. Till innehavare av den nya lärarebefattningen utnämndes den 9 september 1812 Carl Adolph Agardh.

Agadh hade dessförinnan (1810) antagits till extraordinarie demonstrator vid botaniska trädgården. Kanslern, Lars von Engeström, hade under sin vistelse i Lund blivit övertygad om, att retzius vid sin tilltagande ålder och fortfarande trägna göromål var i behov av en driftig och pålitlig medhjälpare i synnerhet vid den förfallna botaniska trädgårdens iordningställande. Han hade därvid stannat för Agardh, som för sina grundliga insikter uti de till naturalhistorien hörande ämnena blivit honom varmt anbefalld bland andra av professor K. L. Willdenow i Berlin. Professorsutnämningen hade föregåtts av ytterligare utlåtanden, varav ett av professorn och föreståndaren för Bergianska trädgården Olof Swartz. Detta var av följande lydelse: ”Att Botanices Demonstratorn och Philosophiae Doctorn Herr Carl Agardh har gjort sig mycket förtjänt, så väl av Fäderneslandets Natural-Historia, som av den Botaniska Vetenskapen i allmänhet genom fleråriga forskningar i de därtill hörande delar, och varav den av Honom vid Lunds Academie utgivna ´Dispositio Algarum´ är ett ojävaktigt bevis, såsom innehållande över 60 växtarter, tillförne icke uptagna i Svenska Floran, och som blivit med sällsynt flit utredda, vilket är en borgen för den vinning Vetenskapen, till Rikets heder, framgent har att vänta av Herr Demonstratorn…”. Utlåtandet är daterat den 31 augusti 1812.

Detta brev från Swartz till kanslern anses vara det första sakkunnigutlåtandet i svensk universitetshistoria, men det hade inte tillkommit på uppdrag av kanslern. Det var Agardh själv, som inspirerat Swartz till att i rätta ögonblicket avlämna utlåtandet.

Emellertid fick Retzius, när han lämnade sin professur, rättighet att så länge hans hälsa det tillät behålla vården över botaniska trädgården. Först 1818 – han var då sjuk – inlämnar han till konsistoriet en skrivelse, vari han avsäger sig det nämnda föreståndareskapet.

Det var med saknad Retzius lämnade denna för honom så kära sysselsättning, som han innehaft i 46 år eller alltsedan han år 1772 kom till Lund. En tröst för honom var dock att han kunde överlämna trädgården till en så nitisk och förtjänt efterträdare som Agardh.

I detta sammanhang företogs en inventering i botaniska trädgården, men tyvärr synes protokollet härom vara förkommet. Handlingarna i övrigt är också tämligen tystlåtna om vad som skedde i trädgården vid denna tid. En och annan detalj finns bevarad och en av dem skall vi nämna emedan den belyser trädgårdens fattiga villkor och att Agardh kunde ingripa med kraft när så erfordrades. Det gällde trädgårdsgesällen vars lön var så usel att han fick lita till allmosor. Agardh påtalar med skärpa detta för universitetet ovärdiga förhållande. Gesällen fick sin lön fördubblad.

När professuren efter Retzius uppdelades behölls benämningen naturalhistoria för den ena – den ändrades långt senare till enbart professur i zoologi. Gränsen mellan den och den i botanik var vag och synes ha givit upphov till meningsskiljaktigheter.

Professorn i naturalhistoria hade nämligen rätt att, när han vid sina föreläsningar ansåg det vara nödvändigt, betjäna sig av botaniska trädgården. I början av år 1813 förklarar kanslern, att professorn i naturalhistoria visserligen hade fått tillstånd att använda sig av trädgården, men att han hade att hos trädgårdens prefekt göra anmälan härom och att det ankom på denne att pröva om det växtmaterial som professorn i naturalhistoria ville använda kunde utlämnas, ty det var trädgårdsprefekten som var ansvarig för trädgårdens vård och vidmakthållande.

 

Redan Lidbeck hade ivrat för att i orangerihuset få inrättat något som skulle ha kunnat kallas en botanisk institution, men han hade endast delvis haft framgång. Agardh arbetade för samma sak i en anmälan till kanslern 1818. Han talar om den vetenskap som tack vare Linné utgör en del av Sveriges litterära namnkunnighet och det är med kännedom om kanslerns omsorg om denna vetenskap han vågar framföra sina önskemål.

För en professor i botanik behövs ett särskilt föreläsningsrum. Det är av vikt att föreläsningen icke blott från en kateder ”deklameras”, lika viktigt är att föremålet för föreläsningen framvisas. Därtill behövs ett bord, kring vilket läraren och eleverna sitta. Det behövs ett skåp till förvaring av vissa saker som kommer till användning vid lektionerna. Under Retzii tid lästes botanik endast under sommaren och då hade man tillgång till frökammaren. Men nu sedan botanik läses hela året, kan frökammaren inte användas, ty dels är den från höst till vår fylld av frön, dels tjänar den som bostad åt trädgårdsdrängarna.

Ett annat lika angeläget önskemål var ett rum till förvaring av botaniska samlingar, ett botaniskt museum. Retzius hade till universitetet skänkt sitt herbarium, men plats att förvara det saknades. Det skulle, fortsätter Agardh, vara en oersättlig förlust om denna växtsamling på ett eller annat sätt blev skadad eller rent av helt förstörd. Han ansåg det som sin ämbetsplikt att anmäla detta på det att åtgärd måtte vidtagas. Själv ville Agardh föreslå att det misslyckade drivhuset blev om- och tillbyggt så att det förutom växtrum även kom att inrymma föreläsningslokal och utrymme för samlingar. Kanslern var välvilligt inställd, själv hade han dessförinnan påpekat att drivhuset borde bringas i användbart skick. Konsistoriet gjorde av ekonomiska skäl motstånd. Men ungefär samtidigt kom universitetet i åtnjutande av inkomst från Lunds hospitals ladugård – vi skall nedan något beröra detta. Läget blev något ljusare och i maj 1819 gav konungen tillstånd till att den föreslagna ombyggnaden fick företagas. I den ursprungliga planen skedde emellertid den ändringen, att för växterna ett helt nytt drivhus skulle byggas och det gamla inredas till auditorium och museum. Efter ett par år var arbetet färdigt. Bland annat hade en liten port upptagits i muren mot Paradisgatan. Detta därför att de som besökte föreläsningarna icke skulle gå igenom trädgården. Föreläsningssalen användes som sådan några år, men omtalas senare som fullkomligt förfallen, varför föreläsningarna åter försiggick i orangerisalen. Däremot synes museirummet icke ha tagits i bruk för sitt ändamål. Det talas om att rummet var fuktigt. Retzius´ herbarium förvarade Agardh i sin bostad, och några år senare fanns det på orangeriets vind.

Det nya drivhuset förlades ett stycke söder om det gamla. Man ville att det skulle fylla de krav man ställde på ett sådant hus. Kanslern var livligt intresserad och på hans initiativ fick akademiträdgårdsmästaren Gernandt resa till Stockholm för att studera ett där befintligt växthus. Allt artade sig bra, huset närmade sig sin fullbordan. Detta var år 1822 och då inträffade vissa händelser av ekonomisk natur, som gjorde att arbetet helt avstannade. Huset fick stå ofullbordat flera år, började bliva förfallet och såg anskrämligt ut.

Vid början av 1830-talet när kronprins Oscar såsom universitetets kansler väntades besöka Lund ville man antingen ha bort det ruinliknande huset eller också bygga det färdigt. Man stannade för det sistnämnda och 1835 kunde drivhuset tagas i bruk. Det var en märklig byggnad. Professor C. G. Brunius såsom ”förfaren i byggnadskonsten” hade bistått med råd och dåd; professorn i matematik C. J. Hill hade med bistånd av kemiadjunkten C. F. Fagerström konstruerat en ångapparat som skulle uppvärma huset; dessutom hade akademiträdgårdsmästare Carl Lundberg varit i Köpenhamn och studerat växthusbyggnader. Trots allt blev resultatet icke det väntade. Det nya drivhuset var bättre lämpat för växtodling än det gamla, men helt bra var det inte och det förorsakade förtretligheter. Särskilt gällde detta ånganläggningen som till sist måste utbytas.

 

Botaniska trädgården hade ännu in på 1800-talet endast det ursprungliga området att förfoga över. Väster om trädgården fanns ett område, känt som Munckska tomten. Dess öden hade varit skiftande. Nu ägdes tomten i alla fall av universitetet och var sedan den gamla bebyggelsen där rivits utarrenderad som trädgårdsplats. Kanslern Lars von Engeström som var i Lund 1824, fann detta mindre välbetänkt alldenstund botaniska trädgården var i starkt behov av ökat utrymme. Tre år senare fick trädgården övertaga tomten och kunde här anlägga ett arboretum. I muren upptogs en grind, men annars var anläggningen skild från trädgården och för övrigt utformad i den tidens trädgårdsstil, som med sina buktande linjer bjärt avbröt mot gamla trädgårdens regelbundenhet.

Vid början av 1800-talet ville man på universitetet inympa något som strängt inte hörde dit och som påminde om vad som skedde under Lidbecks dagar, nämligen en ”Experimental Farm”, ett lantbruksinstitut. År 1815 fick Lunds universitet övertaga Lunds hospitals ladugård, som disponerade betydande jordegendomar. Avkastningen av dessa skulle tillfalla universitetet och detta i sin tur skulle svara för den nämnda inrättningen. Ett vidlyftigt reglemente upprättades, men vi skall endast delvis beröra detta. För övrigt kom det tillämnade institutet aldrig i gång, även om universitetet något år fick arrendeinkomster från jordarna – det var dessa medel som kom till användning vid byggandet av nya drivhuset.

Till jordarna hörde den strax öster om staden liggande Tornalyckan, på äldre kartor betecknad ”Lunde Hospitals Jord”. För oss har den intresse. Den undantogs nämligen och skulle under ledning av professorn i botanik, dvs. Agardh, inrättas till en plantskola för uppdragning av trädplantor avsedda för bygdens behov. Omkostnad och lön åt Agardh skulle bestridas av inkomsten från en viss del av de övriga hospitalsjordarna. Agardh var angelägen om att få plantskolan inrättad. Universitetet förskotterade medel, och under 1820-talets första år företogs omfattande planteringsarbeten, vallar till inhägnad uppkastades eller förbättrades, och massor av unga trädplantor utplanterades. Men när det rätt snart visade sig att de stora inkomsterna från hospitalsjordarna uteblev, avstannade arbetet och plantskolan blev misskött. Det visade sig också vara svårt att avyttra träden. Upprepade annonser hjälpte föga, till sist skänktes träden bort till vem det vara månde. Ej heller detta uppskattades, universitetet fick på egen bekostnad rensa området.

Någon ersättning fick man dock, ty Tornalyckan kom att stanna i universitetets ägo och var under många år utarrenderad. Den största vinsten var emellertid att här på Tornalyckan kunde vid 1860-talets början den nya botaniska trädgården anläggas.

Ett annat utslag av Agardhs väldiga verksamhetslust var den av honom år 1833 bildade Skånska trädgårdsföreningen. Även den var ju främmande för universitetets uppgift, men den var såsom ett slags stödförening nära knuten till botaniska trädgården och hade till uppgift att vara till gagn för studierna i botanik och ekonomi samt för trädgårdsodling i allmänhet. Föreningen fick stor och förnämlig anslutning och var utan tvivel under de få år den verkade till nytta för botaniska trädgården. Bland annat därigenom att av det växtmaterial, som föreningen införskrev för sina medlemmars räkning, fick trädgården uttaga vad den behövde och fick på detta sätt växter som den annars inte haft möjlighet att anskaffa. Föreningens tid blev som nämnts kort, den upplöstes sedan Agardh flyttat från Lund.

 

Agardh var professorskompetent i mer än ett ämne. Nu blev det botanik. Med botanik hade han sysslat redan under ungdomsåren. Som adertonåring undersökte han floran i södra halland. Hans första tryckta arbete var också floristiskt, nämligen en monografi över skånska Carex-arter.

Som professor föreläste Agardh i allmän och speciell botanik samt växtfysiologi. Han var angelägen om att vid sina lektioner använda levande växter som åskådningsmaterial. Hans föreläsningar säges ha varit klara och i hög grad inspirerande. Tyvärr var dessa ofta och under långa perioder avbrutna då han var ledig för att kunna fullgöra alla de många allmänna värv, vari han var flitigt anlitad.

Agardhs insatser på botanikens områden är välkända. Främst gäller detta hans banbrytande arbeten på algologiens område. I sin år 1817 utgivna ”Synopsis Algarum Scandinaviae” har Agardh lämnat första utkastet till den algsystematikens reformering och nydaning som han sedan fullföljde och vidareutvecklade i en rad stora verk.

Nämnas kan också ”Lärobok i botanik” som Agardh gav ut under åren 1829-1832. Beteckning lärobok är något missvisande, ty den innehåller det väsentligaste av vad man då kände till om växternas anatomi och fysiologi och kom därför att spela en roll som motvikt till den då ännu på många håll härskande föreställningen att botanikens hela uppgift var att beskriva och framför allt namngiva växter.

Även om botanik var det som Agardh helst sysslade med så var detta endast en del av hans många och vittfamnande intressen, både vetenskapliga och andra, där han gjorde betydande och bestående insatser. Bedömningen härav är enstämmig och än ytterligare förstärkt, ty snille, snillrik och liknande epitet flödar i minnesanteckningar och biografier över honom.

-         År 1835 lämnade Agardh Lund för att tillträda biskposämbetet i Karlstad.

 

Om Agardhs tid som professor och föreståndare för botaniska trädgården till icke ringa del kännetecknades av hastigt uppflammande men snart bortdöende initiativ så blev den därpå följande tiden mera lugna eller rent av stillastående. Anledningen härtill kan till stor del sökas i att efter Agardhs avgång närmare fem år förgick, innan professuren blev besatt med ordinarie innehavare. När äntligen så skedde, föll valet på den då mer än 50-årige J. W. Zetterstedt, som dessutom hade sitt egentliga intresse i en annan vetenskap än botanik.

Zetterstedt knöts till botaniska trädgården som demonstrator redan 1812. Under de tider Agardh var ledig och borta från Lund upprätthåll Zetterstedt professuren, likaså under vakanstiden som varade till 1839, då han blev ordinarie. Därmed borde det ha varit slut på det långa befordringsärendet eller utnämningsstriden, men riktigt så blev det inte. En av Zetterstedts medtävlare botanices demonstrator J. G. Agardh, son till C. A. Agardh, hade trots sin ungdom – han var inte stort mer än 25 år – mäktiga förespråkare. På samma gång som Zetterstedt blev utnämnd hade kanslern genom kungl. brev av den 7 december 1839 skaffat sig bemyndigande att uppdela professurens göromål mellan Zetterstedt och den unge Agardh. Den förre skulle huvudsakligen ägna sig åt ekonomien medan botaniken och därmed botaniska trädgården skulle falla på den senares lott. Sedan Zetterstedt protesterat och bl.a. anfört att ”ekonomien” inte längre fanns upptagen i universitetets stat, uppsköts avgörandet. Agardh reste utomlands och var borta omkring två år. Efter hans hemkomst förordnar kanslern, sedan konsistoriet fått yttra sig, att demonstratorn skulle få en utvidgad men dock under professorns inseende ställd verksamhet. Närmare preciserat att han hade att utöva den speciella tillsynen över botaniska trädgården och de till den hörande anläggningarna. Beträffande hans lärarverksamhet ålåg det honom att sörja för den botaniska undervisningen åt medicine och farmacie studerande. Agardh fick således stora befogenheter, även om de icke sträckte sig så långt som först ämnat var. Större blev de emellertid fem år senare (1847) då Agardh utnämndes till extraordinarie professor i botanik och slutligen 1854 efterträdde Zetterstedt, vars tjänst han redan dessförinnan under något år bestritt.

Vi går tillbaka i tiden. Botaniska trädgården var alltjämt en fattig och eftersatt institution. Dess ställning under vakanstiden efter C. A. Agardh blev som framhållits inte bättre, snare tvärtom. Den lön som bestods akademiträdgårdsmästaren var så knapp att ingen kompetent person ville eller kunde stanna där. Dessutom var instruktionen för honom sådan, att han var helt utlämnad åt institutionsföreståndarens godtycke. Medicine professor Jacob Sönnerberg, själv livligt intresserad av trädgårdsodling, påtalar detta i konsistorium. Han menade, att detta var orsaken till trädgårdens mindre goda tillstånd. Botanik och hortikultur är, säger han, skilda ting, den senare fordrar självständighet så väl som den förra, överallt är botaniska trädgårdsmästare aktade och ansedda män, vilkas värde stämplat trädgårdens.

Han har andra anmärkningar också. En av dem var, att de botaniska föreläsningarna blivit avskaffade i februari månad för att fortsättas efter terminens slut då sällan några åhörare finnas. Något giltigt skäl härför kunde han inte se, då växtfysiologien och växtsystemet borde kunna vara ämne nog för undervisning under den tid då levande växter inte fanns att tillgå. – Det var år 1837 som Sönnerberg framförde sina anmärkningar.

En annan som hade åtskilligt att säga om botaniska trädgården var botanisten Nils Lilja. Hans kritik hade, även om den i viss mån var befogad, en mindre tilltalande bakgrund. Lilja pockade nämligen på att bliva antagen till amanuens vid trädgården, något som han i hög grad ansåg sig vara berättigad till. Zetterstedt var av helt annan mening. Lilja riktar då i en trädgårdstidning, som han utgav, en nedgörande kritik över det sätt varpå trädgården vårdades. Frånsett sin arghet innehåller tidningsuppsatsen den mest utförliga beskrivning över trädgården som finns från denna tid (början av 1840-talet), varför vi dröjer något vid den. Det heter, att botaniska trädgården förfogar över ett förträffligt område, som består av gamla trädgården och den s.k. Munckatomten samt den stora, vackert belägna Paradislyckan. Själva trädgården är från början väl anlagd och vad som särskilt förskönar den är de stora, mer än manshöga buxbomshäckarna. Trädgården skulle för sitt utrymme och sydliga läge lätt kunna bliva den yppersta i Norden i stället för att som nu vara den ömkligaste. Han var dock medveten om, att det ofta varit bristande tillgångar som förorsakat detta, men han klandrar att ingenting gjorts, när man haft medel därtill. Lilja slutar sin långa anklagande, obarmhärtiga granskning med, att han ville på det högsta önska att det måtte ändras därhän att trädgården blev vad den var avsedd till, nämligen en vetenskaplig ledning för den studerande ungdomen.

 

Det gamla huset på Lundagård, numera kallat Kungshuset, har genomgått många om- och tillbyggnader och alltid vid dessa tillfällen har botaniska trädgården fått sitta emellan, blivit nedtrampad och belamrad med byggnadsmaterial. Särskilt svårt var det vid den stora tillbyggnaden på slutet av 1830-talet. Trädgården låg öppen och utsattes för åverkan. Det gick så långt att man började gräva upp växterna och även försökte sig på buxbomshäckarna. Större respekt för botaniska trädgården hade man inte.

Ungefär samtidigt, hösten 1839, gjorde universitetet hemställan om statsanslag. Zetterstedt hade framfört botaniska trädgårdens behov och önskemål. Han började med att trädgårdens knappa tillgångar inte tillät den att hålla avlägsnare länders märkvärdigare växtformer, men att den för sin ”nordiskbotaniska” rikedom blivit känd och uppskattad. Dock fordrades, om trädgården i fortsättningen skall kunna fylla vetenskapens ökade krav och dessutom vad den genom sitt gynnade klimat bör kunna bliva, den förnämsta i landet, ett betydligt större anslag än vad som nu står trädgården till buds.

Redan år 1834 hade kanslern infordrat uppgift om huruvida universitetets byggnader motsvarade sina ändamål eller de behövde förändringar. Professor Brunius, som fått i uppdrag att utarbeta yttrande, finner att botaniska institutionen var den som var bäst tillgodosedd, även om det ingalunda kunde sägas vara helt tillfyllest. Något år senare kommer han med ett nytt yttrande i samma sak och har nu en betydligt ändrad uppfattning om både orangeri och drivhus, men visst inte till det bättre.

År 1841 beviljade riksdagen medel till upprustning av universitetets byggnader. Behoven var många, önskemålen än flera. Zetterstedt ville fästa konsistoriets uppmärksamhet på att botaniska trädgården var i behov av ett ”australiskt glashus”, ty så länge ett sådant saknades, hade trädgården ingen möjlighet att visa främmande länders växtarter, som dock borde finnas i en botanisk trädgård. Han hade också låtit utarbeta kostnadsförslag, men hans försynta framställning gjorde, att glashuset kom sist på listan. Dock inte nog härmed. Det gamla drivhuset skulle upplåtas till förvaring av mineralier och till zoologiskt preparationsrum. Det fanns också ett allvarligt menat förslag till ombyggnad av orangeriets ovanvåning, men inte för att bereda botaniska institutionen någon fördel, utan för att ge anatomisalen ökat utrymme och dessutom plats för bokauktion och musikkapell samt för fängelse (den s.k. proban). Om detta kommit till utförande skulle det ha blivit en än märkligare byggnad, än vad den redan var. Kombinationen växthus och anatomisal var inte lyckad. Olägenheterna var för båda parter stora, man insåg mer och mer att anatomisalen behövde ett eget hus, men detta liksom ombyggnaden sköts på framtiden.

För det husvilla fängelset bereddes plats i det nämnda gamla drivhuset. Zetterstedt hade lämnat sitt tillstånd. Agardh protesterade mot detta i en skrivelse till prokanslern biskop Wilhelm Faxe och påtalar det olämpliga i att inom en vetenskaplig institution hysa denna väl nödvändiga men annars alltid till mera avsides belägna ställen förvisade inrättning. Frågan var då redan avgjord, drivhuset – en del av det – blev fängelse och var som sådant i bruk ett antal år.

Sedan Agardh kommit hem från sin utlandsvistelse och återinträtt i tjänst började dock en ny tid för den åsidosatta trädgården. Med kraft förde han fram sina önskemål och lyckades genomdriva mycket, fastän den gamla efterlåtenheten länge gjorde sig gällande. Hans insats kom först att röra Paradislyckan, men vi går till att börja med några år tillbaka.

Redan på 1830-talet var Paradislyckans betydelse som plantskola slut. Kvarstående trädplantor hade vuxit upp till små dungar, mellan dem var små odlingar eller gräsmark. Det hela liknade mest en idyllisk vildmark där allmänheten tog sig stora friheter. För universitetet var platsen till ingen nytta.

Såsom undervisare i läkemedelslära var då till universitetet knuten apotekare Johan Henrik Forshaell, innehavare av apoteket Svanen i Lund. I december 1837 inlämnade han till konsistoriet en skrivelse, vari han påpekar att den undervisning han meddelar fordrar tillgång till en plantage av medicinalväxter och då en sådan icke fanns i Lund anhöll han att få disponera Paradislyckan för att där anlägga en sådan plantage. Han ville också ha tillstånd att där inrätta en s.k. Carlsbader anläggning. Zetterstedt avstyrkte. Paradislyckan var visst inte så betydelselös för botaniska trädgården som det kanske kunde synas och behövdes mer än väl för dess framtida behov, anför han. Konsistoriet, där Forshaell hade en varm förespråkare i professor Sönnerberg, var av annan mening och gav slutligen sitt tillstånd. Agardh såsom demonstrator hade ingen stämma i konsistorium, men han skriver direkt till kanslern och protesterar energiskt mot beslutet. Han säger sig då, 1838, vara den ende ordinarie tjänstemannen vid botaniska trädgården och som följd härav var det hans plikt att yttra sig om frågans egentliga beskaffenhet.

Forshaell hade, säger Agardh, sökt bevisa att föreståndaren för en farmaceutisk inrättning var den rätte läraren i medicinsk botanik, att läran om växternas medicinska användande ej tillhörde en botaniker och att en sådan icke var skyldig veta om en växt var officinell eller ej. Dock var det vid alla andra universitet en professor i botanik som meddelade denna undervisning. För farmaceuten återstår att undervisa i tillredandet och bevarandet av en växts officinella delar och för den skull behöves icke något medicinalväxtkvarter. Paradislyckan var omistlig för botaniska trädgårdens vidare utveckling. Han beklagar att han måste besvära med allt detta, men det gäller helgden av en gammal institution, ”en institution som varit Stobæi, Lidbecks, Retzii och min faders, en institution som ammat Linnés och Fries´ namn till vad de blivit”.

Om det var Agardhs skrivelse eller något annat som inverkade, lämnar vi därhän. I varje fall blev det rätt snart tyst om den tillämnade anläggningen. Ett annat hot, som gick ut på att förvandla hela Paradislyckan till allmän park, avvärjdes också. När Agardh 1842 på nytt började sin verksamhet blev en av hans första åtgärder att övertyga konsistoriet om att Paradislyckan måste ha ett ordentligt stängsel. Här skulle nämligen ske atora förändringar. Trädgårdens arboretum på Munckatomten var alldeles för litet, ett nytt skulle anläggas i Paradislyckan. Det förr så njugga konsistoriet synes ha blivit överrumplat och gick nu med på det mesta. Hela Paradislyckan blev helt uppröjd – på en del håll uttrycktes starkt missnöje – den gamla stengärdsgården ersattes med kraftigt och visst icke billigt ekstaket och år 1844 kunde anläggningsarbetet börja.

Träd och buskar införskrevs från flera håll, särskilt nämnes trädgårdsfirman James Booth & Söhne vid Hamburg. En bevarad beställningslista upptager mer än tusen arter fördelade på ett hundratal släkten. I sitt rektorstal 1846 kunde professor Sven Nilsson omtala att Paradislyckan omskapats till ett arboretum med tusentalet till större delen utländska träd och buskar. Hur Agardh själv såg på anläggningen framgår av ett yttrande han fällde något år senare. Det heter däri, att detta arboretum är det rikaste i Skandinavien och säkerligen bättre ordnat än de flesta andra. Han tillägger, att av vad som hör till botaniska trädgården så är detta det enda man utan att skämmas kan visa en fackman. Arternas antal var då 1.200 och hade kostat ungefär lika många riksdaler. Lägger man härtill vad anläggningen i övrigt kostat blir det en betydande summa Agardh lyckats utverka enbart för Paradislyckan.

När det gällde gamla trädgården hade han inte samma framgång. För att få gehör för sina önskemål tog han till orda i tidningen ”Studier, Kritiker och Notiser” i november 1844. han redogör för botaniska institutionens tillstånd och lämnar en programförklaring. Det fanns en tid, säger han, då botanisten i bestämmandet och beskrivandet av en växt såg hela målet för sin uppgift. Nu krävs det även kännedom om växtens utveckling, av dess liv i sin helhet. En botanisk institution måste motsvara denna vetenskapens förändrade uppgift. Härtill fordrades mångahanda, men i Lund saknades det mesta. Av botaniskt museum fanns ej ett spår, ett anatomiskt eller fysiologiskt växtpreparat hade aldrig funnits där. Således saknades material som upplyste om de första fakta man ser uppgivna i en lärobok. Av herbarier fanns visserligen en del gamla samlingar, men de motsvarade inte de fordringar man ställde på sådana och var dessutom inpackade på en otillgänglig vindskammare.

Beträffande trädgården så konstaterade Agardh att även här fanns stora brister, likaså i växthusen. I de senare fanns endast två avdelningar, och Lunds botaniska trädgård torde vara det enda ställe i världen där man odlade kaktéer och tropiska orkidéer i samma avdelning. Trädgården i Lund kunde haft mycket stor betydelse om den inte varit så missgynnad. Särskilt bjärt framstår detta förhållande i jämförelse med andra botaniska trädgårdars resurser. Skall den kunna fylla sin uppgift att, så som dess instruktion lyder, bringa botaniken till ett allt mer och mer blomstrande tillstånd, måste den ryckas ur den dvala, vari den nu befinner sig.

Någon omedelbar verkan hade givetvis Agardhs artikel inte, men den visar, att han redan då hade de riktlinjer klara efter vilka han sedan alltjämt arbetade.

Den förut nämnda Skånska trädgårdsföreningen hann under sin korta tid även skaffa sig en trädgård. Det var den gamla Sankt Petri kyrkogård, som föreningen fick disponera för sina odlingar. Men sedan föreningen upplösts låg platsen öde till 1840 då den genom donation kom i universitetets ägo och skulle som sådan användas för botaniska trädgårdena behov. Det dröjde dock ett par år innan den kunde tagas i bruk. Orsaken härtill var tvistigheter bland stadens borgerskap. (Omständigheterna härom skall vi inte gå in på, ej heller på donationens förhistoria.) Inom konsistoriet framfördes också betänkligheter, man fruktade att donationen skulle medföra ekonomisk belastning som inte motsvarade fördelen. Det beslöts dock att den skulle med tacksamhet emottagas.

Donationsbestämmelserna var emellertid sådana, att platsen fick användas endast för växter som icke fordrade djup grävning. Det blev därför ettåriga växter som kom att odlas.

Samma år som trädgården övertog kyrkogårdsplatsen revs den sista Lundagårdsmuren, den östra. Den stora järngrinden, som haft sin plats där, flyttades till kyrkogården och placerades i ingången vid hörnet av Petri kyrkogata och Bredgatan. På motsvarande hörn av Munckatomten sattes också en grind. Förbindelsen mellan trädgårdens olika delar underlättades härigenom och blev ännu bättre sedan den stora muren mellan gamla trädgården och den nämnda tomten tagits bort. Det område trädgården hade till sitt förfogande var visst inte så litet. Sedan Paradislyckans arboretum var färdigt blev den frigjorda Munckatomten omändrad och införlivad med trädgården, vilken även den under Agardhs ledning blev omrangerad. Säkerligen var denna nyordning genomgripande, men närmare uppgifter härom saknas. Möjligen kan Agardh redan då ha försökt att gruppera växterna på det sätt, som mera utvecklat kommer till uttryck i hans några år senare utgivna växtsystem och därefter vid anläggningen av nya botaniska trädgården.

 

Tyvärr fick Agardh inte arbeta ostörd. Orangeriet med anatomisalen var alltjämt ett stort bekymmer. År 1847 bestämdes att anatomien skulle få eget hus. Därmed blev det för trädgårdens del än värre. Man ville nämligen förlägga den nya byggnaden antingen i själva trädgården eller i Paradislyckan. – Ett tredje förslag fanns också men det avfärdades tidigt. Agardh hade inte ens blivit hörd i frågan och inlämnar därför en skarp och delvis bitter protest. Han anför, att det utan tvivel varit på sin plats om medicinska fakulteten först tagit reda på om ifrågavarande tomter var disponibla, om de inte tillhörde någon annan. Paradislyckan är utlagd till ett vetenskapligt ordnat arboretum där varje växtfamilj har sitt bestämda kvarter, till sin storlek motsvarande det antal arter som kunna odlas där. Denna ordning skulle äventyras även om den minsta bit borttogs. Dessutom hade på anläggningen nedlagts en summa på flera tusen riksdaler. Den andra platsen det var frågan om var för botaniska institutionen lika oumbärlig. Där hade nämligen trädgården sina drivbänkar och en botanisk trädgård utan sådana vore en egendomlig uppfinning. Att förlägga drivbänkarna inne i själva trädgården var av flera skäl mycket olämpligt. Ett var att universitetet ofta brukade anlita botaniska trädgården som festplats och detta skulle svårligen låta sig göras om området var belamrat med mindre prydliga drivbänkar. – För att få större kraft i sin protest hade Agardh anmodat sin fader, biskopen i Karlstad, och professor E. Fries i Uppsala att uttala sig. I den senares yttrande, som gällde Paradislyckan, heter det, att det skulle vara en stor förlust om anläggningen blev utsatt för intrång. Själv hade han under sin vistelse i Lund haft tillfälle att bese det nämnda arboretum och den lyckliga framgång varmed arbetet krönts.

Biskop Agardhs yttrande var mera känslobetonat. Han påpekar, att vid inget annat universitet i Europa har man sammankopplat två sådana kontraster som en botanisk trädgård och en anatomisal med varandra. Trädgårdens utrymme kan visserligen i förhållande till de ringa tillgångar, som står till dess förfogande, anses vara av den storlek att någon del skulle kunna avstås. Men han ville hoppas, att man någon gång skulle inse, att botaniska trädgården i Lund på grund av sitt läge hade förutsättning att bliva den viktigaste i Sverige. Han ville också erinra om, att området kring Domkyrkan samman med Lundagård, botaniska trädgården och Paradislyckan utgör en rad sammanhängande planterade platser, som få andra universitetsstäder kunna uppvisa. Hur oansvarigt skulle det inte vara att i detta sköna område placera ett ”likhus”.

Här lämnar vi biskopen. Hans son hade i sin inlaga antytt ett anatomihuset mycket väl kunde få plats på lasarettsområdet. Medicinska fakulteten finner att detta skulle få ett menligt inflytande på de sjuka och var således ur moralisk synpunkt icke försvarligt. Härtill genmäler Agardh, att när det gäller botaniska trädgården besväras man icke av sådana synpunkter. Han vill fästa uppmärksamhet på hur nedlåtande det måste kännas för botanisten om man, såsom medicinska fakulteten på fullt allvar yrkar, tager en bit av trädgården och använder den för något som inte alls har med botanik att göra. Det kan inte icke vara uppmuntrande att sträva för en institution som är till den grad föraktad att ungefär vem det vara månde som behöver någon plats, antingen det gäller ett fängelse, ett skeletteringsrum eller utrymme för någon annan orenlighet, tror sig kunna göra anspråk på den bit av institutionen som befinnes lämplig.

Att Agardh hade fog för sin bitterhet framgår bl.a. av ett yttrande som en medicine professor fällde i konsistorium i februari 1850. det gällde Paradislyckan om vilken det heter, att de där växande buskar sannolikt växer lika bra på vilken annan plats som helst och är väl de studerande även på annat ställe till lika stor eller lika liten nytta som hittills. Skulle det vara så, att de förespeglade vådorna för den botaniska vetenskapen av en minskning uti detta s.k. arboretum eller rättare sagt med små busktelningar och några träd beströdda äng var verkliga visa sig svara mot deras kostnad, borde det väl icke vara omöjligt att i framtiden utvidga dess område.

Oenigheten inom konsistoriet var visserligen stor, men medicinska fakulteten drev sin vilja igenom och hade därvid hjälp av ekonomiska synpunkter. Till byggnadsplats för nytt anatomihus förelåg som nämnts tre förslag. Av dessa ställde sig det tredje dyrast och var snart ur räkning. Minst kostsamt var att förlägga huset i botaniska trädgården – i dess nordöstra hörn. Så blev också beslutat och år 1853 var huset färdigt och togs i bruk.

Den lediga anatomisalen i orangeribyggnaden borde då tillfalla botaniska institutionen och kunde lämpligen inredas till botaniskt museum då plats för ett sådant länge saknats, framhåller Agardh. Men det gamla huset var skröpligare än någonsin och fordrade i det närmaste hel ombyggnad för att bliva användbart. Förslag och utredningar tog tid och innan man var färdig därmed kom frågan i ett helt nytt läge. Agardh insåg alltmer att trädgårdens ställning var ohållbar och att den rätta lösningen var att flytta till ett nytt område. Den avgörande orsaken var att universitetet beviljats medel till uppförandet av ett kemiskt laboratorium och som plats för detta var det återigen botaniska trädgården som skulle släppa till mark. Agardh fann nu lämpligt att stödja förslaget, men endast under förutsättning att botaniska trädgården bereddes möjlighet att flytta därifrån. Det skulle, menade han, vara en stor vinst för universitetet, ty den utrymda trädgårdsplatsen skulle för lång tid framåt säkra behovet av mark för nya byggnader. Han var för detta måls vinnande beredd att underkasta sig alla de olägenheter en flyttning innebar, ehuru han insåg, att den nya trädgården inte under hans tid – han var då närmare femtio år – kunde växa upp så att han själv kunde få någon glädje därav. Paradislyckan hade han anlagt, trädgården hade under hans tid två gånger blivit omlagd. Utan knot skulle han åse att alltsammans raserades blott det skedde till det bästa. Men givetvis ville han inte vara med därom förrän han var viss om att den nya trädgården kunde förverkligas. Därtill behövdes medel som dock i lyckligaste fall först om två år kunde beviljas. Föreståndaren för kemiska institutionen var angelägen om att det nya laboratoriet uppfördes fortast möjligt, då medel fanns. Detta gav upphov till en mycket bitter fejd, som dock löstes till båda parers belåtenhet. Kemiska laboratoriet uppfördes icke i botaniska trädgården utan i kvarteret ”Magle kyrkogård” och snart därefter beviljade riksdagen medel till ny botanisk trädgård i Lund. Agardh kunde nu börja sin stora uppgift.

 

Zetterstedt var ju fram till 1853 ordinarie professor i botanik och därmed föreståndare för botaniska institutionen (med bot. trädgården), men som vi sett var det framför allt Agardh som var den verksamme och den som syntes även om Zetterstedt då och då skymtade i bakgrunden. Av allt att döma var detta med Zetterstedts goda minne. Han ägnade sig åt annat, nämligen entomologien, som var den vetenskap som allt mer upptog hans tid och där han gjorde betydande insatser. Trots detta utövade han en omfattande lärareverksamhet i botanik. Det heter, att han meddelade handledning i undersökning av levande växter; gav lektioner i växtfysiologi; föreläste om växternas geografiska utbredning, om vegetationens historia, om växternas systematiska indelning och om ”philosophia botanices”. Därjämte brukade han hålla en kurs vari han genomgick Sveriges flora. Räknar man med den tid Zetterstedt tjänstgjorde för Agardh den äldre och sedan hans professorstid, först som tillförordnad, därefter som ordinarie, blev hans lärareverksamhet mångårig.

Zetterstedts skrifter i botanik har inte tillerkänts särskild betydenhet. Av intresse är en av honom utgiven katalog över växterna i Lunds botaniska trädgård. Till den återkommer vi här nedan.

Innan vi lämnar den gamla trädgården först något om dess växtbestånd sådant det var under trädgårdens sista period. Förra gången slutade vi med den av Anders Lidbeck uppställda förteckningen. Efterföljare till den var en tryckt katalog, som den danske professorn J. W. Hornemann hade utgivit över växterna i Köpenhamns botaniska trädgård under åren 1813-1815. Denna katalog kom till användning även i Lund. Givetvis fanns här inte på långt när så många arter som i Köpenhamn, men av bevarat katalogexemplar framgår , att man förstreckade de arter som fanns. I katalogen är växterna förutom med namn även försedda med nummer, ett för släktet och under detta ett för arten. Denna numrering kom till användning på växternas etiketter, nummerpinnar. Man hade således att slå upp i katalogen när man ville veta växtens namn. Vid demonstration i trädgården skulle någon ”hålla katalog”.

Agardh den äldre har i den av honom genom Skånska trädgårdsföreningen utgivna tidsningen ”Flora” redogjort för märkligare växter i Lunds botaniska trädgård. Så även i den av honom utgivna boken ”Om Sveriges Skogsväsen”. Den är visserligen tryckt så sent som 1857, men grundar sig till stor del på erfarenheter från hans Lundatid. I kapitlet om träd som kunna odlas i vårt land lämnas många notiser om trädarter som med större eller mindre framgång försökts i Lund. Boken är i viss mån en fortsättning på den som Retzius ett femtiotal år tidigare gav ut och som behandlade samma ämne.

Den första och hittills enda tryckta katalog över växterna i Lunds botaniska trädgård utgavs 1838 av årofessor Zetterstedt. Dess titel är ”Conspectus plantarum in horto botanico et plantatione Universitatis Lundensis”. En bok på över hundra sidor innehållande omkring 4.000 arter. Den är en alfabetisk uppräkning som angiver växternas namn och hemland samt om det är en kalljords- eller växthusväxt och dessutom, om det är känt, det årtal då växten i fråga kom till trädgården, men därutöver endast i enstaka fall ytterligare upplysningar.

Med tanke på trädgårdens och växthusens tillstånd är det förvånande att artantalet var så stort. Själv anger Zetterstedt att katalogen upptager vad som fanns i trädgården under åren 1834-1837. Den förut nämnde Nils Lilja har en annan förklaring och säger, att oredan i trädgården är stor, samma växt förekommer under en rad olika namn och granskas förteckningen närmare skall man finna, att den inte blott upptager vad som finns i trädgården utan även vad som funnits där och vad man tänkt att ha där och dessutom vad som fanns i Zetterstedts herbarium. Liljas kritik var hård och präglad av hans vilja att komma Zetterstedt till livs, men trots detta torde det ligga någon sanning i Liljas påstående, som han offentliggör i den av honom utgivna trädgårdstidningen. Professor E. Fries skriver i samma ärende (i brev till Zetterstedt), att visst kan det riktas anmärkningar mot katalogen, men fullt så missvisande som Lilja vill göra gällande är den inte och att växter kan förekomma under oriktiga namn är inte ovanligt i botaniska trädgårdar. För övrigt är Lunds botaniska trädgård icke så dålig som man vill ha den utskriken till, fastän den varit betydligt bättre, särskilt under gamle Gernandts dagar, slutar Fries med.

Även Agardh den äldre gjorde anmärkningar mot katalogen, men dessa gällde den alfabetiska uppställningen, ty därigenom blev den blott ett register i stället för vad den kunnat bliva, nämligen en inledning för de studerande till det naturliga växtsystemet.

Under J. G. Agardhs tid gick trädgården mot en väldig upprustning som givetvis i hög grad berörde växtbeståndet. Det stora tillskott av vedartade växter som anläggningen i Paradislyckan innebar är redan nämnt. Dessförinnan hade Agardh under sin utlandsresa 1836-1837 från Paris hemsänt ett större parti frön och från England hemfört en mängd levande växter. Enligt hans egen utsago översteg tillökningen för detta enda år artantalet av vad någon botanisk trädgård ägde på Linnés tid.

Agardh slopade den gamla numreringen efter Hornemanns katalog, som han ansåg vara föråldrad, och följde i stället den av Stephan Endlicher under åren 1836-1840 utgivna ”Genera Plantarum”. Detta framgår bl.a. av en under 1850-talet skriven katalog, i vilken man följt Endlicher och använt hans numrering. Tyvärr är det inte så lätt att av den utläsa vad som verkligen fanns i trädgården, då den varit i bruk under lång tid och många antecknade arter kan snart ha försvunnit igen.

Under Lidbecks tid fick trädgården frösändningar från botaniska trädgården i Uppsala och efter hand från andra botaniska trädgårdar också. En bevarad såningskatalog, påbörjad 1829, visar att frösändningar kom från de flesta dåvarande botaniska trädgårdarna runt om i Europa. Men först långt senare började botaniska trädgården i Lund aktivt deltaga i det allmänna fröbytet de botaniska trädgårdarna emellan.

Den år 1745 inrättade akademiträdgårdsmästaretjänsten har haft följande innehavare: Adam Christian Fast 1745-1748, Johan Broms 1749-1807, Olof Linden 1807-1809, Johan Gernandt 1809-1824, Otto Josias Nikolaj Mörch 1826-1829, Carl Ludvig Siemers 1829-1832 och Carl Joachim Lundberg 1832-1861.

 

 

Lundagård

 

Förut är nämnt att när den av kanslern Johan Gyllenborg anställde trädgårdsmästaren kom till Lund för att börja sin verksamhet blev hans första uppgift att anlägga Lundagård. Därtill synes han ha varit instruerad av kanslern och Hårleman. Konsistoriets roll bestod främst i att framskaffa medel. Tidigare hade Lundagård på östra och västra sidorna inhägnats med hög mur – den bekanta Lundagårdsmuren. Vid södra sidan, mot kyrkogården norr om Domkyrkan, fanns sedan gammalt en mur, den blev förbättrad och påbyggd. Dessa arbeten var avslutade 1744. Själva gården som skulle förvandlas till park var uppfylld av sten och grundmurar efter gammal bebyggelse. Rensningsarbetet blev tidsödande. Hela arbetsåret  1746 hade ett tjugotal man full sysselsättning med att bryta upp sten. Nästa år påfylldes jord. Tusentals lass kördes dit innan gården blev uppfylld och utjämnad. Gräsplanerna lades med grästorvor, uppskurna på stadens fäladsmarker. Planteringen återstod.

Hårlemans plan visar en paradanläggning med välansade alléer av enhetligt trädmaterial. Om Hårleman föreskrivit vad slag detta skulle bestå av är ovisst. Men tanken har tydligen varit, åtminstone ansåg man det i Lund, att Lundagård förutom att vara en värdig ram åt universitetets stora hus även skulle tjäna den botaniska undervisningen och för den skull inrymma så många som möjligt av de svenska lövträdsarterna. Dessa skulle insamlas i naturen. På hösten 1746 påbörjades arbetet därmed. I skogarna i närheten av Lund, särskilt vid Häckeberga, men även på mera avlägsna platser uppgrävdes en mängd unga träd. Det bled en brokig samling bestående av alm, ask, asp, björk, bok, ek, lind, lönn, poppel, rönn, sälg och vildapel samt därtill kastanj, som dock kom från någon trädgård. Sammanlagt omkring 200 träd redovisades. Men hur skulle allt detta planteras? Frågan föredrogs i konsistorium och åt professor Harmens uppdrogs att utröna Hårlemans mening. Hur detta utföll lämnas inget besked om. I varje fall blev Lundagård planterad på hösten 1747. Resultatet blev dåligt och under följande år hemförskaffades åtskilliga ”friska träd” för Lundagårds räkning, vid ett tillfälle icke mindre än 80 stycken.

Sommaren 1749 var Hårleman i Lund och finner då att Lundagård var ”i fullt och prydligt stånd”. Några dagar dessförinnan hade Linné antecknat i Skånska Resan att Lundagård var ”oförlikligt präktig med de många slags trän han var prydd”. Men varken han eller Hårleman lämnar besked om hur de många slags träden var placerade, vad som fanns i de olika alléerna. Handlingarna i universitetets arkiv är också tystlåtna.

När Lidbeck år 1752 blev prefekt för botaniska trädgården fick han samtidigt övertaga ansvaret för Lundagård. Detta synes också ha betytt, att platsen stod till hans förfogande i och för plantering. Han utnyttjade detta och var angelägen om att alla de trädslag, han drog upp i sina plantskolor, även skulle vara representerade på Lundagård. Ett syneprotokoll från 1764 omtalar, att på Lundagård fanns alléer av allehanda svenska träd och ett eller flera av alla våra inhemska trädsorter samt åtskilliga amerikanska valnötsträd, björkar, honungsträd och ytterligare flera andra utländska trädslag – i ett annat sammanhang nämnes svarta mullbärsträd. Lundagård var botaniska trädgårdens arboretum.

För att få plats för alla dessa träd har säkerligen även planerna mellan alléerna måst tillgripas. Härigenom kom linjerna i den tänkta paradanläggningen att bliva suddiga. En annan sak var, att träden måste ha stått mycket tätt och därför skjutit i höjden, blivit långa och gängliga och anläggningen i sin helhet icke så prydlig som önskat. Det var väl detta, som gav anledningen till den kända ”stora kapningen”, som förde med sig en rad oväntade men så mycket mera omtalade händelser, som vi emellertid går förbi här. Alltnog för att som det hette befordra trädens växtlighet och därmed försköna Lundagård företogs den drastiska åtgärden att samtliga träd kapades, avsågades ungefär 3-4 meter över marken. Detta skedde 1802. fem år senare, när man kunde överblicka resultatet, föranstaltade Retzius om ytterligare utrensning och allmän uppsnyggning av Lundagård. Många träd var då helt eller i det närmaste döda. Med stöd av Hårlemans ritning sökte man återställa anläggningen i dess ursprungliga eller tänkta skick. Därmed var det också i stort sett slut med Lundagårds roll som botaniska trädgårdens arboretum, men vården av platsen svarade trädgården fortfarande för fram till 1860-talet, då nya botaniska trädgården anlades.

Under tiden skedde stora förändringar. Lundagårdsmurarna revs, platserna närmast omkring Lundagård rensades, planerades och planterades och det parkområde, som sträcker sig från Domkyrkan och upp mot Paradislyckan, växte fram. I detta utgör Lundagård kärnan och även om de gamla gränslinjerna är påvisbara har det hela sammanfogats till ett utvidgat Lundagård.

 

 

 

 

Nya institutioner

 

 

Ny botanisk trädgård – Botaniska institutionen

 

Jacob Georg Agardhs långa och envisa kamp för Lunds botaniska trädgård kröntes slutligen med full framgång. 1859-1860-års riksdag beviljade till ny botanisk trädgård i Lund den efter dåtida förhållanden betydande summan av 75.000 riksdaler. Som plats för den nya anläggningen, som förutom trädgård och växthus även skulle omfatta en institutionsbyggnad, utsågs den strax öster om staden belägna Tornalyckan. Detta område var som vi tidigare sett på vissa villkor upplåtet åt universitetet. Nu blev denna upplåtelse genom Kungl. brev av den 20 juli 1861 ytterligare bekräftad.

Själva Tornalyckan omfattade omkring 10 tunnland. Genom inköp av några angränsande tomter utökades området med ett par tunnland och fick på samma gång gräns mot Östra Vallgatans övre del. – Här fick trädgården sin ingång. Däremot lyckades det inte då att förvärva en rad hus som med sina tomter och trädgårdar låg längre ned och avskilde den blivande trädgården från gatan.

I oktober 1862 kunde anläggningsarbetet påbörjas. Detta blev omfattande och tog en tid av hela fem år. Det gällde att omvandla åkermarken till trädgård där växter med olika fordringar skulle kunna odlas. De tre dammarna grävdes, likaså ett öppet dike som gick igenom trädgårdens södra del. Vatten till dammarna inleddes från en norr om trädgården befintlig vattensamling. Vid dammgrävningen uppkastades jordvallar, särskilt kring den större dammen, och för att få ytterligare nivåskillnader byggdes i trädgårdens nordöstra hörn ett s.k. stenberg (varifrån man lär ha haft en vacker utsikt över landskapet).

Agardh hade tidigare anlagt Paradislyckans arboretum, två gånger hade han företagit omläggningar av gamla trädgården, nu ställdes han inför en betydligt mera krävande uppgift. Det förefaller emellertid som om anläggningens utformning fått växa fram under arbetets gång, ty någon på förhand helt utarbetad plan tycks inte ha funnits. Däremot finns bevarade ett antal skisser, alla varandra mer eller mindre olika, som visar att Agardh arbetat med flera förslag innan han kom fram till en tillfredsställande lösning.

År 1858 hade Agardh givit ut sitt stora verk Theoria systematis plantarum. Den nya trädgården kom i viss mån att bliva en illustration till Agardhs växtsystem. Just då härskade den s.k. fria trädgårdsstilen, vars oregelbundna linjer föga lämpade sig för en systematisk anläggning. Här kommer de nämnda skisserna in. Det blev en kompromiss, i ytterområdena fick den fria stilen något spelrum, men trädgårdens mittparti blev åtminstone till sina huvudlinjer en regelbunden anläggning.

Om ett växtsystems uppställning var meningarna delade. Skulle man börja med de fullkomligaste växterna, eller tvärtom. Agardh höll före att man skulle börja överst, ty utgick man från de lägre, måste man famla i mörker. I ”Vextsystemets methodologie” säger han: ”Vill man framställa ett solsystem, utgår man ju ifrån dess center eller solen.” Agardhs växtsystem sådant det visade sig i trädgårdsanläggningen hade likhet med ett solsystem. Utgångspunkten var en stor rundel i trädgårdens mitt. Omkring den grupperades växterna familjevis. De monocotyledona, vars antal icke var så stort, något vid sidan om. De dicotyledona däremot kom att upp taga större delen av mittpartiet och trädgården i övrigt. Det var isynnerhet dessa som skulle åskådliggöra systemet. De placerades så, att de gamopetala familjerna, såsom de fullkomligaste, kom närmast rundeln, efter dem de polypetala och ytterst de apetala. Då de senare till stor del bestod av träd och buskar, fick trädgården härigenom ett skydd runt om. Familjernas utvecklingsstadier skildes från varandra genom koncentriska gångar, den ena utanför den andra, dessa i sin tur korsades av radierande gångar, som hade till uppgift att skilja de olika huvudtyperna. På planerna eller kvarteren, som begränsades av dessa gångar, utsattes växtfamiljerna på större eller mindre grupper, allt efter familjens storlek. Grupperna åter på kortare eller längre avstånd från varandra, beroende på närmare eller fjärmare släktskap.

Agardh började vid östra sidan av rundeln med de korgblomstrigas stora familj, som han ansåg vara den fullkomligaste, och fortsatte medsols med familj efter familj. Planteringen på själva rundeln hörde inte till systemet utan var närmast en prydnadsanläggning med träd och buskar. – Några av träden finns ännu kvar och har nått en imponerande storlek.

Inne på de systematiskt ordnade planerna mellan grupperna med växtfamiljerna fanns under de första åren rikligt utrymme. Detta inbjöd till plantering av olika slags träd som inte hörde till systemet utan endast hade dekorativ uppgift och meningen synes ha varit, att de skulle tagas bort när platsen behövdes. Så har också till större delen skett, men några finns kvar och har utvecklats till verkliga praktexemplar, som icke utan största saknad kan avlägsnas, fastän de är till förfång för vad som egentligen skulle ha sin plats där.

Växtmaterialet hämtades givetvis i första hand från gamla trädgården men mycket anskaffades från andra botaniska trädgårdar och plantskolor. – Då fanns en dansk plantskola som inriktat sig på uppdragning av mindre vanliga träd och buskar och från den kom mycket till Lund, däribland åtskilligt som då var rariteter och förut knappast sedda här. Som läplantering vid norra och östra sidorna sattes en mängd träd, bok, björk, gran och lärk. Märkligt nog nämnes i övrigt icke så mycket om svenska växter, någon insamling i naturen synes inte ha företagits då. Vid avsyning av trädgården 1868 uppgives att de på kalljord odlade arternas antal var 3.400, därav 650 arter träd och buskar.

 

Till växthusanläggning uppgjorde Agardh en skiss. Efter den utarbetade byggmästare P. C. Sörensen en ritning, som Carl XV godkände den 22 juli 1864. Åt Sörensen uppdrogs också byggnadsarbetet trots att hans anbud inte var det lägsta. Man hade tänkt sig att växthusens bärande konstruktion skulle bestå av järn, men det visade sig att en sådan skulle bliva mycket kostsam varför det i stället blev amerikansk fur som kom till användning – den skulle vara mer motståndskraftig mot röta än den svenska. 1867 var anläggningen färdig och tagen i bruk.

Från början var växthusen uppdelade i ett tiotal avdelningar, vari man försökte efterlikna olika klimat, såsom det i Medelhavsländerna, det i Kaplandet och Australien, det i Mexiko, det tropiska osv. I ett av växthusen inrättades en bassäng för odling av bl.a. lotus och papyrus – då stora rariteter. I det stora mellersta huset fick palmer, bananer och liknande sin plats. De båda flyglarna var närmast övervintringshus.

Anläggningen var för sin tid imponerande. Den visade sig också – i förhållande till gamla orangeriet – vara ändamålsenlig. Man hade glädjen se, att en mängd växter, som förut fört en ömklig tillvaro, stod i fullt flor. Likaså alla de som man genom gåva eller köp fått utifrån. Särskilt frikostig var Köpenhamns botaniska trädgård. Enligt uppgift skulle växthusen redan 1868 innehålla 2.500 arter, därav mer än 800 tropiska.

Året därpå heter det, att under första sommaren blommade en mängd Cactéer, Orchidéer, flera Aroidéer, Melastomaeer, Nelumbium speciosum m.fl., som säkerligen aldrig förr blommat i Lund. Vidare nämnes att ett par pisanger stod i blom och att kaffeträdet var frukt. För undervisningen kunde nu begagnas levande exemplar av många av utlandets egendomligare växtfamiljer för vilka förut planscher eller torkade exemplar måst användas.

Till det goda resultatet bidrog utan tvivel att växthusen var försedda med enkelt glas som bra släppte igenom ljuset. Men med den tidens uppvärmningsanordningar blev bränslekostnaderna orimligt höga. Det ena växthuset efter det andra försågs med dubbelfönster, som visserligen sparade på värmen, men som var mindre fördelaktiga för växterna. Dessutom råkade man i de nya fönsterbågarna få ett glas som icke var blåsfritt och därför åstadkom brännskador på växterna. De första årens goda resultat utbyttes i en mera stillastående period och ett minskat intresse för växthusväxter.

 

I den summa som riksdagen anslog till ny botanisk trädgård i Lund var även inräknat kostnaden för en byggnad som då kallades ”Hus för samlingar och trädgårdsmästarebostad”. Detta hus, den första botaniska institutionen i Lund, placerades strax innanför trädgårdens ingång. Dess utformning var ovanlig, grundplanen liknade ett grekiskt kors och byggnaden försågs med fönster i alla väderstreck. Vem som inspirerat därtill är ovisst, men byggmästare Sörensen uppgjorde ritningen. Den blev godkänd av Konungen samma dag som växthusritningen antogs. Sörensen byggde huset och 1867 var det färdigt. Dess disponering var följande: Nedre våningen upptogs av bostaden för trädgårdsmästaren och en föreläsningssal. Den senare, som snarare bör kallas ett rum, var försedd med en bänkinredning ordnad som en amfiteater med en kateder i ena hörnet. I ett annat hörn stod en stor järnkamin. Högst 25 personer fick plats i denna botaniska institutionens första föreläsningssal. Övervåningen upptogs av rum för samlingar, främst herbarier, svenska, europeiska och allmänna samlingar. En avdelning innehöll kryptogama växter, som förvarades samman med Retzii och Acharii herbarier. Ett rum var upptaget av frösamlingar, frukter, tvärsnitt av stammar, missbildade växtdelar m.m. För dessa saknades förvaringsskåp. Herbarierummen var samtidigt arbetsrum, ett var avsett för de studerande.

Jämfört med vad som tidigare stått till buds var den nya institutionsbyggnaden ett oerhört framsteg, men utrymmet var redan från början alltför knappt. Herbarierna växte, nya riktningar inom botaniken gjorde sig gällande och för dem saknades plats. Kurser och övningar fick försiggå i de trånga, med herbarieskåp överlastade rummen. I föreläsningssalen var det inte bättre ställt, det hände att åhörarna var så många att sittplatserna inte räckte till.

 

Redan som 22-årig docent började Agardh sin lärareverksamhet, till en början endast med lektioner åt dem som så önskade. Efter sin hemkomst blev hans uppgift, såsom förut nämnts, att meddela botanisk undervisning åt medicine och farmacie studerande. Han gav då lektioner i växtfysiologi och föreläste över växternas naturliga familjer, särskilt dem som ur medicinsk synpunkt var betydelsefulla. Han undervisade dessutom i växtexamination. Efter professorsutnämningen 1848 blev hans lärareverksamhet utvidgad och fram till sin avgång år 1879 föreläste han regelbundet – med undantag av de tider då han var tjänstledig, i första hand för fullgörande av allmänna värv, vari han liksom sin fader var anlitad. Bland annat var han riksdagsman. Föreläsningarna avhandlade i regel under höstterminen växtsystemet eller växternas naturliga familjer samt under vårterminen oftast morfologi och någon gång – under de första åren – även växtfysiologi.

Agardhs föreläsningar säges ha varit fängslande; de som en gång antecknat sig till deltagare däri lär aldrig ha försummat dem. En av dem som hade förmånen bevista Agardhs föreläsningar under åren omkring 1879 har omtalat dem som högtidsstunder, och vad som framför allt imponerade var föreläsarens överlägsna kunskaper och hans skarpsinniga utredningar. Övningar hörde då inte till lektionerna – det blev Agardhs efterföljare förunnat att införa sådana – men Agardh brukade till sina föreläsningar, som mestadels behandlade de fanerogama växtfamiljerna, från trädgård och växthus insamla levande växter i så stort antal, att varje åhörare erhöll sitt exemplar för egen undersökning. Det var heller inte ovanligt att han tog sina elever ut, oftast till växthusen, och höll sin lektion där. – Ännu var det främmande länders växtvärld som ådrog sig största intresset.

Det omtalas emellertid som anmärkningsvärt att Agardh under de 25 år han innehade ordinarie professorsbefattning ingen gång föreläste över algerna, som dock var den växtgrupp, inom vilken han gjorde sina största insatser. Anledningen härtill är oklar, även om det gjorts försök till förklaring.

Agardh var framför allt algolog. Han fortsatte sin faders verk och blev liksom denne nydanare inom algsystematiken och nådde som sådan internationell berömmelse och en ära som eftervärlden icke jävat.

Agardhs andra botaniska arbeten har kommit mera i skymundan. Detta gäller även hans förut nämnda stora verk ”Theoria systematis plantarum”, i vilket han lämnar sitt bidrag till det då, inom den botaniska världen pågående livliga meningsutbytet om det ”naturliga systemet”. Arbetet utkom 1858 men blev knappast uppmärksammat. Orsakerna var flera. En av dem och kanske den mest avgörande var, att ungefär samtidigt utgav Darwin sitt epokgörande verk ”Origin of Species”, som gav den lärda världen full sysselsättning.

Märkligt är emellertid, att en av Agardhs minnestecknare finner, att uppfattningen om det naturliga systemet är hos de båda författarna varandra ”förunderligt lika”. Senare tider har givit Agardhs verk ett visst erkännande och till och med förklarat att det delvis var före sin tid.

Under sitt näst sista år som aktiv universitetslärare tog Agardh till orda i en angelägenhet, som låg honom varmt om hjärtat, nämligen som försvarare för Linné. Från utländskt håll försökte man nedvärdera dennes verk. Sådana tendenser hade även tidigare gjort sig gällande. Redan 1821 hade Agardh den äldre dragit i härnad mot dem som då sökte fördunkla glansen av Linnés minne. J. G. Agardh hade således även här tagit arv efter sin fader. Hans framträdande skedde vid en av Fysiografiska sällskapet arrangerad Linnéfest. Agardhs tal ”Linnés betydelse i botanisken historia” blev tryckt samma år (1878). Det följdes sju år senare av en skrift betitlad ”Linnés lära om i naturen bestämda och bestående arter hos vexterne efter Linnés skrifter framstäld, och med motsvarande åsigter hos Darwin jemförd”. Titeln säger tillräckligt vad det rör sig om, och om Agardh tidigare haft uttalanden, som till synes kunde överensstämma med Darwins läror, så är dessa nu helt borta.

Agardh avled 1901. Dessförinnan hade han donerat sina samlingar, herbarier och bibliotek, till botaniska institutionen.

År 1899 avtäcktes i botaniska trädgården J. G. Agardhs byst, modellerad av den finske professorn W. M. Runeberg. Bysten bekostades av Skånska Brandförsäkrings Inrättningen. Agardh var mångårig ledamot och ordförande i Inrättningens styrelse (1862-1897).