Gods, kvinnor och stickning (Utdrag ur boken) - av Per Göran Johansson, 2001

Gods, kvinnor och stickning (Utdrag ur boken) - av Per Göran Johansson, 2001

Ur boken ”Gods, kvinnor och stickning” skriven av Per Göran Johansson, utgiven 2001

I kapitlet ”Stickningsindustrins storhetstid ca 1740-1870” finns ett avsnitt med underrubriken: Petter Pettersson – storförläggare i Laholm. Här återges stycket från sidorna 126-128:

”Den stora organisatören på hemindustrins område i 1700-talets Laholm var assessorn och handelsmannen Petter Pettersson i Laholm. Han var av allt att döma en dynamisk entreprenör. Han lämnade ut stora mängder ull till befolkningen i Laholm och de kringliggande socknarna. Ullen inköptes bl.a. från Danmark, Pommern och Skåne. Pettersson var född 1702 i Tönder på Sönderjylland. Han anlände som 28-åring till Halmstad, där han hade fått arbete som tobaksspinnare i förmansställning i ett av stadens tobaksspinnerier. 1737 flyttade han till Laholm. I Laholm bodde hans fästmö Catharina Cornelia von Schoten och där startade han ett tobaksspinneri. Redan efter två år utnämndes han till rådman i staden. Efterhand drev han förutom tobaksfabriken och den omfattande förlagsverksamheten inom stickningsindustrin också ett tegelbruk. Dessutom ägde han ett par fartyg som användes till att importera ull och spannmål. (94 I Laholm fanns 1764 ett fartyg på 8 läster och ett på 21 läster samt öppna båtar. Spannmål och ull importerades. (Berg 1764 s. 104.)) Han blev också ägare av ett stort antal gårdar på den sydhalländska landsbygden. Petter Pettersson tycks också ha fungerat som ”bankir” genom att låna ut pengar till laholmarna. I 1768 års taxeringslängd finns uppgifter om att 20 personer i Laholm hade lånat sammanlagt 7 755 daler av honom. Den största utlåningen var på 1 800 daler och den minsta på 50 daler. Det är högst sannolikhet att han lånade ut även till personer utanför staden. Enligt Ahlberger organiserade förläggarna i Sjuhäradsbygden sina transaktioner genom skuldförbindelser och andra typer av krediter. Efter ett antal år avgick Petter Pettersson från rådmansbefattningen och fick då titeln assessor. När Petter Pettersson dog i november 1776 var han en mycket förmögen man.

I hans efterlämnade kvarlåtenskap fanns bl.a. stora mängder ull och stickade plagg; se tabell 5:4. Detta visar att hans förlagsverksamhet hade en mycket stor omfattning. Förutom förlagsverksamhet i styckade yllevaror handlade Petter Pettersson med allt möjligt som t.ex. kalk, timmer, järn, vin, specerier, hästar, kor, egendom, tobak, snus och papper. Dessutom har vi möjlighet att jämföra hans tillgångar under ytterligare två tillfällen. Detta beroende på att han blev änkeman två gånger. År 1762 dog hans första hustru Catharina von Schoten och 1769 dog även hans andra hustru Dorothea Elisabeth född Ljungfeldt. I tabell 5:4 görs en grov jämförelse mellan en del av kvarlåtenskapen i de tre bouppteckningarna.

Tabell 5:4. Urval ur Petter Petterssons bouppteckningar.

År     Gårdar    Ull/kg     Ullstrumpor           Total förmögenhet

1762    31      2 000 kg    4 420 par            147 299 daler

1769    38      4 845 kg        625 par           203 869 daler

1776    49      1 900 kg     1 400 par           219 521 daler

Källa: Laholms stadsarkiv 1758-1768 FIIa:5 och 1769-1779 FIIa:6. LLA.

Det var genom sin mångsidiga affärsverksamhet som Petter Pettersson i Laholm under åren 1739-1776 skapade sin mycket stora förmögenhet. Han blev ägare till ett ansenligt stort antal gårdar på den sydhalländska landsbygden. Som förläggare kom Petter Pettersson att bli en storleverantör av soldatstrumpor till militären. Längre fram i kapitlet görs ett försök att uppskatta hur många soldatstrumpor som han levererade till militären under det s.k. Pommerska kriget.

Vad vet vi mer om Petter Petterssons förlagsverksamhet? Petter Pettersson hade till en början sin handelsverksamhet i sin fastighet nr 19 vid Stortorget i Laholm. Efter några år inköpte han också grannfastigheten nr 18. De anställda i denna verksamhet finns nämnda i stadens mantalslängder, så även de anställda inom Petterssons tobaksindustri.

(Taxeringslängderna visar att mellan åren 1764-1775 fanns det mellan 8-12 anställda i Petter Petterssons affärsverksamhet vid Stortorget i Laholm. I tobaksfabriken fanns t.sx. år 1776 fem anställda. (Laholms stadsarkiv. Taxeringslängder 1764-1775 HIIb:2. LLA.)

Däremot finns det inga uppgifter om de personer som var Petterssons ombud (kommissionärer) ute i bygderna och som försåg producenterna med ull och som också tog hand om de färdiga varorna för vidare transport till staden. De som var sysselsatta inom stickningsindustrin i staden och dess närmaste omgivning hämtade sannolikt ullen och lämnade de färdiga varorna vid Petter Petterssons fastigheter vid Stortorget i Laholm.

Den 4 maj 1764 började det brinna hos sämskmakare Olof Holmgren. Branden spred sig mycket snabbt och drabbade också Petter Petterssons båda fastigheter vid Stortorget. Tack vare en inlaga till rådstuerätten i Laholm den 21 september 1764 vet vi att ca 30 skeppund ull, dvs. ca 2 080 kg, blev lågornas rov. Det var stora värden som gick upp i rök; bara ullen var värd ca 8 000 rdr.

I den kamerala statistiken går det att följa den reglerade stadsindustrin. Däremot saknas statistiska uppgifter över den icke-reglerade landsbygdsindustrin. I Hall- och manufakturrättens fabriksberättelser kan man bl.a. läsa om Petter Petterssons tobaksindustri. Här anges produktionssiffror och hur många anställda denna industri hade. Däremot finner man ingenting om hans omfattande förlagsverksamhet inom stickningsindustrin. Statens kunskaper om landsbygdsindustrins omfattning måste ha varit bristfällig. Samma kritik framförs av Arthur Montgomery, då han menar att Kommerskollegiets fabriksstatistik är ofullständig. Han tar som exempel år 1835, ”då det i städerna fanns 1 358 fabriker och liknande inrättningar med sammanlagt 10 043 arbetare under det att landsbygden endast räknade 679 fabriker med 2 882 arbetare”. Okunskapen om landsbygdsindustrin gjorde att staten sannolikt grovt underskattade dess betydelse för ekonomin. Denna uppfattning bekräftar också Montgomery, när han skriver: ”Denna hemindustri på landsbygden var av synnerligen stor betydelse och måste utan vidare betecknas som en av de viktigaste sidorna i Sveriges dåvarande industriella liv.”

I kapitlet ”Stickningsindustrins storhetstid ca 1740-1870” finns därefter ett avsnitt med underrubriken: Hans Agardh-Pettersson övertar affärsverksamheten. Stycket finns på sidorna 128-130:

”Några barn fanns inte i Petter Petterssons äktenskap. Det blev därför hans systerson Hans Agardh-Pettersson (Hans Agardh Pettersson föddes i Hollstein 1740. Fadern var Hans Michaelsson Aagaardh, som var qvartermästare vid ett hollsteinskt kavalleri. Han var gift med Catharina Peterson, som var syster till Petter Pettersson. Hans Agardh kom till Sverige 1752. Först var han handelsman i Helsingborg. Kom till Laholm 1764, där han gifte sig med Bothilda Christina Pripp (1742-1803), dotter till tullinspektören i Laholm Nathanael Pripp. Hans Agardh dog den 2 oktober 1788. Han innehade då titeln hovråd. (Gabriel Anrep, Svenska adelns ättar-taflor I:I Stockholm 1858.) som fick ärva hans förmögenhet och rörelsen. Hans Agardh fortsatte att driva förlagsverksamheten genom att lämna ut ull till allmogen. År 1784 lämnade han ut speciellt mycket ull. Nöden var stor i trakten på grund av missväxten året innan. Detta år levererades 20 000 par strumpor till militären. Av dessa skickades 11 000 par till Stockholm.

En genomgång av taxeringslängderna åren efter Petter Petterssons död visar på en fortsatt omfattande verksamhet. Antalet anställda i verksamheten var ungefär lika stor. Dessutom betalade Hans Agardh-Pettersson liksom Petter Pettersson mycket skatt, vilket tyder på att affärsverksamheten fortsatte att vara framgångsrik. Det fanns emellertid också problem. Förlagsverksamheten tycks ha råkat ut för en nedgång i mitten av 1780-talet, vilket ledde till att utlämningen av ull minskade, åtminstone om man får tro den halländske landshövdingen, som skriver följande i sin ämbetsberättelse 1786: ”/…/, men brist på afsättning har afskräckt bemälte Hof Rådet at fortfara med denna för allmogen förmonliga Handel, hwilkwn blifwit drefwen på det sätt, at allmogen fått Förlag af Ull och Rudimaterier, och betalningen för arbetet i Spannemål eller Penningar, alt efter behofwen.” Även efterfrågan på tobaksfabrikens produkter minskade. Landshövdingen skriver: ”Men bemälte ägare klagar öfwer brist på afsättning, i anseende till belägenheten nära Skåne, hwarifrån Allmogen drifwa Handel här i Länet med oredde blader.” Emellertid startade Hans Agardh två nya fabriker i mitten av 1780-talet, nämligen en kortspelsfabrik och en såpfabrik. Om dessa fabriker skriver landshövdingen: ”Ett Såp sjuderie har bemälte Hof Råd, enligt erhållne Privilegier nyligen anlagdt i Laholm, hwilket drifwes med all flit. Äfwen har han nyligen erhållit Privilegium på en Kortfabriqve, hwartill Papper från Länets närbelägne Pappersbruk nyttjas.”

Hans Agardh-Pettersson dog plötsligt 1788, endast 43 år gammal (fel – ska vara 48 år, JJ). Det var ett hårt slag mot affärsverksamheten, men även staden Laholm drabbades hårt av det oväntade dödsfallet. Det fanns ingen myndig arvinge eller någon annan som direkt kunde överta hans affärsverksamhet, åtminstone inte i den skala som tidigare varit fallet. Äldsta sonen Hans Bernth Agardh-Pettersson var då endast 17 år gammal. (något felaktiga åldersuppgifter, Hans Bernt var dessutom inte äldst, JJ). Att verksamheten drabbades hårt visar taxeringslängden året efter Hans Agardhs död. Hans änka Bothilda betalade då förhållandevis lite i skatt för affärsverksamheten i jämförelse med tidigare år. Fem år senare gick Bothilda Agardh-Pettersson i konkurs. Sterbhuset hade drivit tobaksfabriken till 1793, då den hade övertagits av Jöran Agardh och Bernt Agardh-Pettersson. Verksamheten upphörde emellertid helt 1796. Kortspelsfabriken lades ner i samband med Hans Agardhs död. Såpfabriken togs över av sonen Hans Bernth Agardh-Pettersson, trots hans unga ålder. Förlagsverksamheten tycks ha upphört redan i samband med Hans Agardhs död. År 1798 gick sonen Hans Bernth Agardh-Pettersson i konkurs. Det fanns 425 fordringsägare. Enligt samtida uppgift fick han avstå från all sin egendom och blev utfattig. Den viktigaste orsaken till konkursen skall ha varit att släkten hade gått i borgen för Nils Agardh-Pettersson i Hälsingborg. När han gick i konkurs ledde detta till en ekonomisk katastrof för samtliga i släkten med undantag för Jürgen Agardh bosatt i Båstad. Det kan dock inte uteslutas att även misskötsel av verksamheten samt sämre tider kan ha påverkat situationen. Hur som helst hade Petter Petterssons mödosamt uppbyggda förmögenhet nu helt förskingrats. Allt detta inträffade samtidigt som staden Laholms ekonomiska nedgång började.”

I kapitlet ”Stickningsindustrins storhetstid ca 1740-1870” finns just härefter ett avsnitt med underrubriken: Laholms ekonomiska tillbakagång. På sidorna 131-132 finns följande korta utdrag:

”… Trots Laholms nedgång under 1800-talet fanns det emellertid fortfarande köpmän som fungerade som förläggare, men i betydligt mindre skala. En av dem var t.ex. yllehandlaren och jordbrukaren Johannes Frummerin (död 1861). En annan var bindslöjdhandlare Jöran Peter Agardh som fick burskap som handelsborgare 1845. Han var sonson till Hans Agardh-Pettersson. Han bedrev också en handelsrörelse i järnbranschen.”