Gustaf Fröding-sällskapets skriftserie, Vol. VIII:  Om Fröding, under redaktion av Ingvald Rosenblad, 1976

Citat följer ur sista artikeln som skrivits av Erik Hellerström: Frödings härstamning, s 162-ff

”Mödernesläkten (Agardh)

   Liksom fallet är med Frödingsläktens ursprung är litteraturuppgifterna om Agardhsläktens tidigare generationer svävande och motstridiga. En sak är man dock enig om: släkten kommer från Danmark, närmare bestämt Slesvig. Först invandrade från Tönder Peter Petersen (född 1708, död 1776), framgångsrik affärsman och industriidkare i Laholm, hedrad med assessors titel. Till den barnlöse Petersen anslöt sig med tiden tvenne danska systersöner, bröderna Hans och Jurgen Agardt. Deras far var underofficeren med titeln Wachtmeister vid Oldenburgska kyrassiärregementet Hans Michelsen Agardt. Hans regemente var förlagt till olika garnisonsstäder, bl.a. Tönder, Husum och Haderslev i Slesvig, och efter avskedet slog han sig ner i Schenefeld i Holstein. Enligt släkttraditionen var han son till en bonde på gården Aagaard i Slesvig, och denne har i släktöversikterna kallats Mikael Aagaard, men bönderna i Danmark hade inte på den tiden gårdsnamnen som familjenamn. Liksom mjölnaren Thomas i Frödingsläkten felaktigt kallats Thomas Fröding har Mikael tillagts Aagaard-namnet, därför att man ej kände till hans farsnamn. Enligt uppgift från Haerens Arkiv i Köpenhamn var det däremot vanligt att en soldat benämndes efter sin hemort och att benämningen övergick till släktnamn. Hans Michelsen har ursprungligen skrivits Aagaard (liksom en hans dotter i Köpenhamn), men när han blev registrerad i tysktalande orter lästes Aagaard på tyskt vis som Agardt och kom att skrivas så. Både i tyska och svenska kyrkböcker förekommer för övrigt många stavningsvarianter och först så småningom blev i Sverige skrivningen Agardh allenarådande.

   Aagaard är ett relativt vanligt gårdsnamn i Danmark men på landsarkivet i Aabenraa känner man bara till två slesvigska Aagaard, det ena i Rabsteds socken i Nordslesvig, där Hans Michelsen icke antecknats född, det andra i Oversö socken, kretsen Flensborg, i Sydslesvig. Då Oversös födelseböcker börjar först 1726 och Hans Michelsen föddes senast omkring 1720 kan han ej efterforskas där men allt talar för att han verkligen kom därifrån.

   Den förut nämnde yngre sonen till underofficeren Hans Michelsen Agardt, Jurgen Agardt, senare Agardh (född 1748, död 1809) är den bekante köpmannen, skeppsredaren och industriidkaren i Båstad, som blev far till biskop Agardh, Frödings morfar. Jurgen Agardhs maka Agneta Ollman har av sonen-biskopen kallats ett snille. Särskilt intresse knyter sig till hennes farmöderne den kända Leche-släkten med rötter i flera skånska kultursläkter. En bror till Agneta Ollmans farmor var medicine professorn i Åbo Johan Leche, Linnés vän och medarbetare. Från Ollmansläkten kommer de mörka sydländska utseendena bland Agardhar och Frödingar, kanske beroende av vallonsk härstamning, i varje fall icke spansk eller portugisisk som familjelegenden velat göra gällande.”

Gustaf Fröding, 1999, av Staffan Bergsten

Citat ur boken från sidorna 33-34

”Även på sin mors sida hade Gustaf en kraftkarl av ovanliga mått att mäta sig med – och finna sig för kort. Biskop Carl Adolph Agardh, född 1785, dog även han strax före Gustafs födelse och utövade sitt inflytande indirekt genom modern och en rikt utbroderad släkttradition. Den droppe negerblod som med skandaliserad förtjusning nämns då och då var ett rent påhitt och tjänade som förklaring till den mörka hy som utgjorde ett släktdrag. Gustaf förvandlade den i sin poetiska fantasi till morisk härstamning. Stamfadern var en till Skåne invandrad dansk hantverkargesäll vars son utvecklade en entreprenöranda och affärsnäsa i klass med Jan Frödings. Carl Adolph tog klokt nog upp tävlan med sin far på helt andra fält: vetenskapen och det politiska livet, och gjorde på båda lysande insatser. Förutom intelligens, handlingskraft och allmän duglighet hade han även vältalighetens gåva och hans vän och kollega från tiden som professor i Lund, Esaias Tegnér, kallade honom rent av genial. Agardhs konstnärliga läggning brukar tillskrivas arvet från modern, Agneta Christina Ollman, enligt sonen ”ett ovanligt fruntimmer (…) som skrev skaldestycken av ej ringa värde”. De som arvsvägen sökt härleda Gustaf Frödings konstnärliga begåvning har alltså haft flera linjer att följa: på fädernet den Branzellska och på mödernet både den Agardhska och Ollmanska.”

Gustaf Fröding-sällskapets skriftserie, Vol. XII:  Om Fröding, 4 , under redaktion av Ingvald Rosenblad, 1980

Frödingsminnen, 1925, av Mauritz Hellberg

Citat ur boken från sidorna 24-32 och 43-49

”  Kommer så mödernet.

   Det börjar på svenska botten med en tobaksspinnaregesäll Pedersen, som under frihetstiden kom invandrande från Danmark och slog sig ned i Laholm. Såsom industriidkare blev han väl mottagen av höga vederbörande, anlade först en tobaksfabrik och sedan även andra fabriker, tjänade pengar, blev själv rik och bidrog väsentligt till hela stadens höjning i välstånd. Lockade av hans framgång kommo senare två hans systersöner över till Sydsverige. De voro söner till en Michael Aagard, som bodde i Husum i Sönderjylland och som varit med i sjuåriga kriget såsom underofficer. De båda unga invandrarna hette Hans och Jörgen. Den förre slog sig ned i Hälsingborg, den senare i Båstad. När deras morbror i Laholm dött barnlös, befanns han ha testamenterat hela sin förmögenhet till Hans Aagaard så när som på ett mindre belopp, vilket skulle tillfalla Jörgen, men som denne aldrig fick ut. Hans levde upp största delen av sin sålunda ärvda rikedom. Jörgen däremot, en både på förståndets och karaktärens vägnar synnerligen väl utrustad man, använde den lilla summa han aldrig fick ut till säkerhet för kredit, satte så upp en handel och gjorde sig på den en förmögenhet. Han blev sedan även skeppsredare  -  hade en tid sexton ”gångande skepp”, av vilka åtskilliga dock förliste, men andra kommo lyckligt hem från sina långfärder, en tilldragelse som alltid medförde stor fest i hans familj. Också han anlade fabriker som morbrodern och gjorde som denne sitt samhälle stora tjänster. Särskilt bemärkta blevo hans försvarsåtgärder till dess skydd under Gustav III:s ryska krig. Båstad hotades då en gång 1788 av ett ryskt anfall från sjön. För att möta detta lät Jörgen Aagaard smida kulor av sitt järn till de små kanoner som funnos på platsen. Men när de två krigsfartyg som lagt sig utanför den gåvo eld och det sålunda åstadkomna lokala artilleriet skulle besvara denna, befanns dess skjutkraft vara så svag, att de projektiler som det utsände inte nådde fram till måleet. Men det visade sig verksamt i alla fall. Då nämligen fienden ansåg sig kunna våga ett landstigningsförsök i båtar, riktades Båstadskanonerna mot dessa, och då räckte de till att fälla några av besättningen, bland dem en guldsmidd herre, som kunde iakttagas från land. Denna ballistiska verkan förmådde båtarna att uppgiva företaget och vända om till skeppen, som också gåvo sig av. Händelsen rapporterades till konungen, som till tack sände Båstadsborna ett brev fullt av nådigt välbehag.

   Jörgen Aagaard, som – antagligen till följd av svenskarnas obekantskap med den danska rättstavningen och deras därav föranledda oriktiga uttal av hans namn – började skriva sig Agardh (med ett h tillagt på slutet för utseendets skull), var biskop Carl Adolph Agardhs fader.¹ Jörgen hade inte mindre än nio barn, och han sparade inte på kostnader för deras uppfostran. Sönerna undervisades inte blott av informatorer – den första av dessa, som var något kunnig i och intresserad för botanik, väckte sin då blott tioårige begåvade elevs lust för det ämnet – utan för dem hölls även en särskild ”parlör”, av vilken de lärde tyska och franska.

¹ Avkomlingar av Hans Aagaard finnas även och kalla sig likaledes Agardh. En av dem var den skådespelare, som räddade Västra bron i Karlstad under den stora branden 1865

   Sin mångsidiga och geniala begåvning torde emellertid den blivande vetenskapsmannen, författaren och biskopen företrädesvis ha fått från modern, Agneta Christina Ollman. Hon var enligt sonens vittnesbörd ”i själva verket ett ovanligt fruntimmer”, hon ”skrev brev förträffligt och även skaldestycken av ej ringa värde”¹, hade vett klart förstånd och ett gott hjärta och ”bar även olyckan med en beundransvärd ståndaktighet”. 

¹ Fantasi- (och poesi-) begåvningen kan här följas från fru Agardh till sonen, från honom till hans dotter och från henne till sonen-skalden – en ej ovanlig egenskapernas arvgång från mor till son och från fader till dotter.

Från den Ollmanska sidan kommer också ”det svarta inslaget” – det sydländskt mörka hår- och hudfärgen – i den Agardhska släkten. En något oklar familjetradition förtäljer om en spansk (eller portugisisk) sjökapten, vars dotter eller syster skall ha blivit ingift på den sidan. Men denna iberiska blodtillförsel måste då ha ägt rum tämligen långt tillbaka i tiden – därpå tyder det förhållandet att ingenjör Edvard Ollman ¹  var lika mörk som sin syssling, biskop Agardh. Gustaf Frödings en gång uttalade antydan att det också skulle finnas negerblod i släkten torde få betraktas som en av hans fria fantasier och har inte veterligen något verklighets- eller ens sannolikhetsmoment att stödja sig på.

¹ Han byggde Östra järnvägsbron i Karlstad, deltog vid Motala verksatd i framställningen av de första ångbåtarna och blev slutligen chef för Bergsund.

   C. A. Agardh, född 1785, gifte sig 1812, efter det han fått en personlig professur i botanik vid Lunds universitet, med Margaretha Charlotta Lindschoug, född 1796, död 1868 (i mässling), en handelsmansdotter från staden och föga märkvärdig, en vardagsskånska med huvudsakligt intresse för sina hushållsuppgifter. Med henne hade han fem barn:

1.      Jacob, född 1813, professor i botanik, duktig i sin vetenskap och även praktiskt begåvad – han var bl. a. riksdagsman och deltog som sådan i representationsförändringsriksdagen 1865;

2.      Ragnar, född 1815, jurist i Stockholm;

3.      Hulda, född 1824, skolföreståndarinna i Karlstad, där – liksom över hela Värmland – ”mamsell Agardhs skola” på sin tid var mycket bekant

4.      Emilia, född 1827, Gustaf Frödings mor; samt

5.      Frida, född 1830, gift med kamrer Granroth, död sinnessjuk i Tyringe (Skåne) nära åttiosju år gammal.”

*   *   *

   ”En personlighet av helt annat slag var hans hustru, Anna Eliana Emilia Agardh. Hon var en av dessa som inte passa in under några vedertagna etiketter och beteckningar, alltigenom ursprunglig och egenartad.

   Såsom biskopsdotter hade hon fått en ganska god uppfostran: hon hade haft en guvernant, som hon ännu på äldre dar brukade härma, hon hade lärt sig dansa, och hon hade inhämtat åtskillig litteratur, bl. a. genom att höra fadern läsa den högt – så hade hon, enligt vad dottern Cecilia hört mormodern berätta, som liten lärt sig utantill en dikt av Anna Maria Lenngren om den snåle prästen, och endast med möda kunde den farliga ungen hindras att läsa upp den för stiftets prästerskap vid ett tillfälle, när detta var samlat på bjudning hos fadern. Hon var i barndomen en riktig yrhätta och klättrade som en liten apa i träden på prebendebostället Ekenäs i Kils socken. Av sin skånska mor fick hon naturligtvis, som tiden krävde, lära alla förekommande hushållsbestyr och förblev alltid en duktig husmor, som gärna ville ha det rikligt och gott. Som ung hade hon ”förskräckligt roligt” i det gamla Karlstad, där det ofta dansades i familjerna och även i biskopsgården. Hon fick också ibland resa upp till Stockholm, där hon hörde Jenny Lind och var med på kadetternas Karlbergsbal, vilken hon sjuttonårig skildrat i en dikt till sin yngsta syster Frida – versskrivningen hade hon alltså börjat redan då.

   Hon var den vackraste av systrarna, smärt och fint växt, något litet över kvinnlig medellängd (medan mannen var något under manlig och endast en hårsmån längre än hon). Säkerligen hade hon varit en utmärkt dansös – hon hade fina sidenskor kvar från ungdomsåren och kunde ibland ännu på äldre dagar mitt i vardagslaget då och då taga några danssteg för att muntra upp sig och de andra i familjen. Fastän inte egentligen musikaliskt begåvad var hon road av musik, beundrade Ferdinands röst och sång, kunde också, i olikhet med sonen, riktigt sjunga en melodi och hade, i likhet med honom, såsom också märkes i hennes vers, mycken känsla för takt och rytm, vilket hon skämtsamt skyllde på trumslagar Lindschoug, hennes morfars far. Hon läste allt möjligt, företrädesvis poesi, var särskilt förtjust i Tegnér, men även i andra äldre författare såsom Kellgren och fru Lenngren och skrattade omåttligt åt deras kvickheter. Även sämre skrivna romaner läste hon om också med en viss överlägsenhet, men sökte, intresserad som hon blev av allt hon hade för händer, sätta sig in också i dem. Lika gärna läste hon allvarligare saker, såsom religiösa arbeten, hon var förtjust i Pontus Wikner och tyckte mycket om Svedenborg – hade i allmänhet böjelse för mysticism och spiritism. Hon var överhuvud ovanligt allsidigt anlagd liksom sonen, vilken alldeles påtagligt starkt bråddes på henne. Även hennes poesi minner i tonfall och bilder om hans, som ibland rentav röjer reminiscenser från hennes. Hela livet igenom skrev hon vers på lediga stunder – gjorde en dikt om allt glatt eller sorgligt eller på annat sätt intresserande som hände henne. Någon litterär skolning hade hon inte fått – det fingo inte flickorna på den tiden – men vad hon skrev var ursprungligt och uttryck för ett inre behov. Det växlar mellan det romantiskt-sentimentala och det lustigt-satiriska, ibland mera bara muntert, ibland lite elakt, ibland barnsligt naivt. Hennes diktning röjer starka känslor, men hon hade också förkärlek för vackra poetiska uttryck, fastän hon inte brydde sig om att fila orden, kanske bl. a. därför att hon kände sitt författarskap i viss mening ändamålslöst, då ingen brydde sig om vad hon skrev. Hon sjöng ut efter egen ingivelse och utan konventionella hänsyn. Naturligtvis hämmades hennes poetiska begåvning av de många dagliga bestyren och bekymren. Men hon hade en stark och ostyrig fantasi, som gick vild över alla marker – sonens dikt om sin stjärna, som vandrar ”stigar av ingen beträdda”, och om solsystemet, som går mot lycksaligheten (”en flik av framtiden”) likna hennes temperament och tankegång, som inte ville veta av hinder eller som, när ett sådant ställde sig obevekligt stängande emot, tog nya vägar eller flög över det mot höjden.

   En trotsig och obändig frihetskänsla var också mycket utmärkande för henne, liksom för sonen, kvinnans underordnade ställning revolterade henne, och hon blev genast upptänd, om någon sökte narra eller skrämma eller tvinga henne. Liksom sonen var hon en okuvlig, oförbrännelig optimist, som fordrade ett gott slut på det hela. Hon kunde väl vara tungsint och vemodig ibland, men hade en oerhörd vitalitet och livlighet, faderns begär att försöka på allt och en andligt frikostig natur. Hon släppte det i hennes tycke – som ofta avvek från andras – oväsentliga för att gripa det väsentliga, även i det dagliga livet, och tog väl vara på varje ljusglimt som livet gav. Dock kunde hon bli bitter under tryck och motigheter som hon hade att utstå. Hon kände sig i allmänhet oförstådd av sin omgivning, som nog mest tyckte hon var konstig, när hon gick sina egna vägar och gav, stundom rätt sarkastiska, uttryck åt sin stämning. Det fanns väl kanske också kvar – och förnams av henne – en viss benägenhet att betrakta henne som inte fullt riktig efter den sinnessjukdom hon en gång lidit av eller blott och bart därför att hon en tid varit intagen på en vårdanstalt. Hon hade också ett mycket hett lynne, blev ond, ”riktigt ond”, och klagade själv över att hon förgick sig, förledd av ”den Agardhska häftigheten”. Fastän snäll var hon kräsen på folk, och hon var strängt rättrådig och sanningskär, hade ett verkligt behov att låta andra veta vad hon menade och tänkte, kunde absolut inte förställa sig, var öppen och ärlig och kände sig ha både rätt och skyldighet att vara som hon var.

Fröding. Ett diktarporträtt. 1950, av Henry Olsson

Citat från sidan 36 (ur kapitlet ”Gubben Agardh, s 36-44)

”I.   ”GUBBEN AGARDH”

   Om Frödings sista sjukdomstid berättar hans sköterska Signe Trotzig att det var tre potentater som framför allt behärskade hans fantasier: Gud, Djävulen och ”gubben Agardh”. Från biskopen härledde han det poetiska arvet men delvis också de sjukliga anlagen, och i sina hallucinationer gick han ofta till rätta med morfadern och grälade häftigt på honom. Tydligen har ”gubben” utgjort en halvt mytisk gestaltning av släktens gåvor och setts som en högsta ansvarig myndighet för både goda och onda anlag inom familjen.”

Citat från sidorna 67-68  (ur kapitlet ”Frödings ärftlighetsteorier”, s 63-68)

”Jan Fröding och biskopinnan Agardh tycks ha varit jämförelsevis sunda och normala verklighetsmänniskor, medan det hos både C. A. Agardh och Gustafva Branzell fanns en överdriven ömtålighet och bristande själslig balans, som gick i arv till barnen. Splittringen i skaldens psyke kan också så till vida återföras på föräldrarna som dessa i mycket tycks ha företett motsatta anlagstyper. Hos Ferdinand Fröding förefaller det skygga och inbundna åtminstone på senare år (hos den yngre mannen fanns både humor och gemyt) vara lika framträdande som de impulsiva och exalterade stämningarna hos Emilia Agardh. På deras psyken skulle man möjligen kunna sätta en etikett – fast också där med all reservation för inslag av motsatt år – på sonens går det knappast. De stora genierna är nu en gång alltför komplicerade företeelser för att kunna passa in i någon psykiatrisk fålla. Till och med en så erkänd auktoritet som Gadelius har dock klassificerat Fröding som en ”typiskt” schizofren, vilket endast kunnat ske genom bortseende från ytterst väsentliga sidor i hans personlighet. Att i varje fall lekmannen gör klokast i att visa återhållsamhet med rubriceringen förefaller uppenbart. Den terminologiska rustningen blir aldrig fullt naturlig för honom och skulle han trots allt i gängse formler försöka fånga hela motsatsspelet, hamnar han lätt i en termernas metafysik som torde vara mera nöjsam för utövaren av denna höga tankelek än upplysande i fråga om de faktiska komplikationerna. Däremot vore det ytterst önskvärt att en modern psykiatriker kunde göra en specialundersökning av ämnet med kritisk omprövning av hela det föreliggande materialet.

   Även frågan om de sjuka anlagens roll som eventuellt incitament för de geniala anlagen är alltjämt ett i mycket outrett kapitel. I ett brev till Knut Lilljebjörn skriver Tegnér om sin vän Agardh (30 juni 1836): ”Det är utan fråga ett av landets briljantaste huvuden: skarpsinnigt, fantasirikt, ofta paradoxalt. Han är full av idéer, en profan Geijer.” Det ger en god bild av själens rikedom hos den karakteriserade men också en antydan om dess brustenhet, om paradoxen som gäckande inslag, om oron som kanske befruktat och stimulerat. Fröding med sin starka ärftliga belastning hade lättare att se det hämmande och neddragande i det sjuka och föredrog att tala om sina förspillda anlag. Det är ju heller inget tvivel om att sjukdomen brutit ned honom och gjort hans dikt fragmentarisk och ofullgången: Men den skänkte också eggande impulser och inspirerande skönhetssyner, och själva skuldkänslan och lidandet bidrog till den tragiska storheten i hans poesi.”

Vinlövsranka och hagtornskrans, en bok om Fröding, 1970, Henry Olsson

Citat från sid

”Kapitel 2

Släkten och demonerna

1.Universalgeniet Agardh

Någon genomförd levnadsteckning över Frödings morfar, mångfrestaren Carl Adolph Agardh, föreligger ännu inte, och att ge en helhetsbild av hans vittförgrenade livsgärning måste också vara en mer än vanligt krävande uppgift. En sorts psykologisk konturlinje avtecknar sig emellertid redan vid en snabböversikt av närståendes omdömen under hans livstid och vid frånfället. I själva verket hade samtiden en mycket skarp blick för de alltför mänskliga sidorna i Agardhs väsen: hans retlighet, hans beräkning, hans oroliga ärelystnad. En av hans kollegor i det lundensiska ”Härberget”, professor Bolmeer, kallar honom i brev till Tegnér 1826 ”fruktad men icke älskad”, lika riden av en ”verldsstyrande djefvul” som Heurlin men mindre ridderlig. Inte ens den intime vännen Tegnér – vars omdöme ofta är starkt positiva – kan neka sig några snabba sting med sin florett. Agardh var inte ”så grannlaga om medlen”, heter det vid ett tillfälle, och när vännen låtit utnämna sig till ordensbiskop gäckas Tegnér med hans fåfänga: ”Det måtte ligga något annat derunder, ty Agardh är djup, tyvärr alltför djup” (till Beskow 1837). Den eruptiva grunden i hans väsen betonas också uttryckligen i Böttigers minnestal i Svenska akademien 1861, där samspelet mellan hans genis universalitet och glöden i hans inre utgör själva det psykologiska grundmönstret:

   Arbetet var för honom ej blott en stark själs behof, men på samma gång ett medel att utan uppehör döfva och vagga till ro de lurande demoner, som hos naturer af så vulkaniskt skaplynne, som hans, sällan underlåta att på djupet sjunga sin sirén-sång. Derföre såg man honom, liksom af en inre sjudande eld, oaflåtligen drifvas till nya forskningar, nya studier, nya företag, och oftast för dem alla räcka till, öfver dem alla kasta strålregn af ljus, åt dem alla bana en framtid …

   Med sin ovanliga begåvning kunde Agardh naturligtvis vara berättigad till en ovanlig karriär, och redan vid 27 års ålder utnämndes han också till professor i botanik och praktisk ekonomi i Lund. Under åren 1829-1830 engagerade han sig emellertid lidelsefullt för en mera högtsyftande befordran antingen som biskop i Kalmar eller statssekreterare i ecklesiastikexpeditionen – i båda fallen dock med negativ utgång. Samtidigt utbryter den barbariska så kallade ”domproststriden i Lund, där han kommer i häftig motsättning till de båda ledande teologerna på platsen, Reuterdahl och Thomander – kanske mest därför att tre sådana toppkarriärens män inte rymdes i samma småstad. Agardhs sinne råkar i häftig svallning, och han talar om att expatriera sig eller ta någon tjänst vid Riksmuseet i Stockholm. Vännerna Berzelius och Tegnér avrådde honom dock bestämt. I brev maj 1831 karakteriserar Tegnér drastiskt hans flyttningsplan som ”ditt besynnerliga begär att komma till det önskansvärda Stockholm (och hvilket på ren Svenska öfversatt ej är annat än ditt begär att så ofta som möjligt ömsa plats och Fruar)”. Man kan knappast säga att Tegnér idealiserar sin gamle vapenbroder. Han beundrar honom som ”en höggenialisk och originell natur” och en banbrytande vetenskapsman men förhåller sig skeptisk till hans ”nyhetskrämeri”, som han snarare ville kalla ”ett coquetteri än en öfvertygelse”. Och som slutpoäng kommer gärna en hjärtesuck som följande i brev till Wingård: ”Hans väsendtliga fel är en förtvivlad äresjuka, ett omåttligt begär icke blott att utmärka sig, utan äfven att komma till makt och inflytande, lika godt hur och hvar.”

   Agardhs oroliga äresjuka blev visserligen tillfälligt stillad genom hans utnämning till biskop i Karlstad 1835, men ingenting tyder på att han skulle ha betraktat detta som slutmålet för sin strävan.”

(kapitlet fortsätter med sju sidor till kring ämnet Carl Adolf Agardh)