CARL AF AGARDH Länge skiftande och tusenformigt, lifvet mister färg vid grafvens rand; Detta hvirfvelhaf, så skönt, så stormigt, tyst förlorar sig i dödens land. Mellan bråddjupen och molnen slungad, eller på den stilla böljan gungad, seglarn hvälfves dock till samma strand. Äfven du, min Agardh, stranden hunnit, under vexlingens och mödans rön; Följd af dina gerningar, du funnit, hvad du aldrig fordrat, deras lön. Från ett hårdt klimat till Tempes-bygder har du öfverflyttat mogna dygder, jordisk frukt af himlaburna frön. Större af förtjenster än af rykte, skonsam emot alla, utom dig, räckte du din hand åt den förtryckte, drog, med mod, för rättvisan i krig: Öfver lyckan, endast under lagen, var du ärlig, öppen, − ren som dagen, då han i en källa speglar sig. Snillet dig till högre värf bestämde, du var nöjd, och andras framsteg njöt; Och när du den helga lyran stämde, andras segerpris du ej förtröt. Obemärkt du gagnade och glädde, och en enda gång ur kretsen trädde, som din anspråkslösa verkning slöt. Ett behof du kände, − det af hjertan; Agardh älskades, och ägde nog. Nöjets vän, du än bestod i smärtan, och ur återhållna tårar log. All din fröjd med likar var gemensam, lidandet, bekymret bar du ensam, sjönk för bördan, gömde sig, och dog. I ditt bättre väsens friska hydda Bodde förr ett lynne, evigt ungt; Snart, med rosorna från kinden flydda, suckade du halft: ”Det är så tungt!” Trängtande ur fängslet, bräckte anden mer och mer de sista svaga banden: Nu min Agardh, är det lätt och lugnt! Du gick hem, − du gick till glädjens Fader; Allt du medtog, ända till ditt namn: Dock, bland Minnets tempel-kolonnader, röjs, i blygsamt flor, din kära hamn. Kom, en osedd engel, hit tillbaka! Hviska tröst åt din förgråtna maka, och gjut frid i sorgsna vänners famn! Johan David Valerius (ingående i Vitterhetsförsök, 1831) ps Carl af Agardh 1765 - 1816 ds