Utdrag ur Gamla studentminnen från Lund, 1918 av Ewert Wrangel

(om Carl Adolf Agardh och hans medstuderande under 1800-talets första del)

IV.

Det var en stark uppryckning vid universitetet under Lars von Engeströms första kanslerår (1810 ff.), liksom hela hans kanslerstid (till 1824) betecknar en guldålder i våra akademiska hävder. Åren 1810 – 1813 blevo genom inrättande av nya professurer eller delning av förutvarande en rad av dugande män och stora begåvningar här fästade. Holmbergsson och Liljewalch äro redan omtalade. Tegnér likaledes. Samma år (1812) fick universitetet genom delning av den naturvetenskapliga professuren efter Retzius ännu tre nya professurer, Agardh, Fallén och Engeström. Och följande år åter astronomen Brag.

Anders Johan Retzius är ett av universitetets allra största namn, och vad han betytt för naturvetenskapernas uppsving här, kan icke överskattas. Både som forskare, lärare och institutionsföreståndare var han av första rangen. Den enda professur, som då fanns i ”naturalhistoria”, omfattade zoologi och botanik, geologi och mineralogi, kemi och ”ekonomi”, och på alla dessa områden framträdde han som ledare och föregångsman. Universitetets då ännu blygsamma museum delade han (1805) i ett naturhistoriskt och ett historiskt, och vid det ryktbara tillfälle år 1811, då han höll tal till Linnés minne vid uppställandet av dennes byst i det förra museet, överlämnade han sina egna rika samlingar till dessa båda institutioner. Ännu efter avskedstagandet (1812) dröjde han kvar i nio år vid universitetet, alltjämt sysselsatt med de naturhistoriska samlingarnas vård och ordnande.

Bland hans många utmärkta lärljungar lyste främst Carl Adolf Agardh, ett mångsidigt snille sådant som vår odlingshistoria har ytterst få att uppvisa, ej blott, som så många andra svenskar begåvningar, en genial försökare utan en genomträngande forskare med de rikaste både uppslag och resultat. Inom botaniken och statsekonomien beundras han lika högt, och även inom teologien har han – som den nyaste forskningen konstaterat – varit banbrytande. Lika initiativrik var han på det praktiska området. Han är den egentlige grundaren av den Akademiska föreningen i Lund; och många av de förnämsta ekonomiska inrättningarna i Skåne – Sk. hypoteksföreningen, Skånebanken, Lunds båda sparbanker m. fl. – ha väsentligen honom att tacka för sin uppkomst. Också i Värmland, dit han flyttade som biskop 1835, fortsatte han detta grundarbete; i sin egen ekonomi visade han sig dock föga lycklig. En tjusare kunde han vara både för män och kvinnor, och gärna ”plockade han rosor” i mer än en bemärkelse. I sitt förhållande till lärljungarna ägde han icke den upphöjda karaktärens opartiskhet; och mer än en dugande kraft synes han ha hållit tillbaka eller låtit gå till annan verksamhet. En partiman var han också i det offentliga livet, vid universitetet som vid riksdagen och i undervisningskommittén. Under sin informatorstid i Stockholm hos sedermera universitetskanslern Lars von Engeström hade han kommit in i de unga romantiska kretsarna, men han delade icke deras reaktionära tendenser. Han blev snart en leadre för de liberala i Lund och han bibehöll alltjämt på de äldre dagar inom vissa områden, t. ex. det pedagogiska, sin frisinnade uppfattning.

En drivande kraft som han var ingrep Agardh ofta i universitetets angelägenheter och fick då stundom en stor tillslutning. Tegnér följde honom merendels, och Agardh ”bearbetade” hans uppfattning också framdeles, särskilt i fråga om uppfostringsväsendet. Till ”Agardhisterna” räknades också Albin Engeström och Bolmeer samt i allmänhet de, som umgingos i ”Herberget”. Det andra partiet, ”gardisterna” kallade, bestod (omkring 1820) vanligen av Lidbeck, Lindfors, Kjellin, Cederschiöld och Fallén samt Sönnerberg (detta enligt P. G. Ahnfelt). Situationen i konsistoriet växlade ju något, och efter några år voro flera av de nämnda borta.

Carl Fredrik Fallén blev Retzius´ efterträdare som zoolog, framstående särskilt på entomologiens område. P. G. Ahnfelt, vars promotor han var år 1823, skildrar honom som ”den mest prosaiska natur, i förening dock med en viss skicklighet som violspelare, och utan all talent för ceremoniela rörelser”. Ett original synes han ha varit, med ”originalets” älskvärdheter och egenheter. I de självbiografiska anteckningar han efterlämnat kommer den torra originaliteten fram. Genom sitt gifte hade han fått gården Esperöd i östra Skåne, och där bodde hustru och barn alltjämt kvar. Någon gång på 1820-talet – han var då en omkring 60 års man – antecknade han i sin minnesbok, att det var första gången hans hustru och dotter besökte honom i Lund. Här hyrde han rum i den stora Lidbeckska gården, och i den Lidbeckska familjen fick han rikt tillfälle att höra och idka musik.

Efter Fallén kom Sven Nilsson, som i vissa fall, i vetenskapligt djup och mångsidighet, kunde tävla med Agardh, vars adjunkt han först blev, en lärdomsaristokrat av renaste vatten, berömd och vida erkänd som zoolog och även som arkeolog. – Agardh åter efterträddes av Johan Wilhelm Zetterstedt, jämnårig med den förre och även (från 1812) adjunkt i hans vetenskap, en hängiven arbetare både på zoologiens och botanikens fält, som naturforskande resenär en värdig efterföljare till Linné, vetenskapligt berömd framför allt som entomolog, liksom Fallén.

De framstående naturvetenskapsmännens rad i Lund under denna tid är ingalunda slut med dessa ryktbara namn, till vilka man ju också bör lägga Flormans. Vi ha även andra väl så ryktbara, om än deras bärare härifrån kallades bort till andra vetenskapliga institutioner. Jag nämner blott Elias Fries, som först vid fyrtio års ålder lämnade Lund, där han som sdjunkt i botanik grundlagt sitt rykte; Bengt Fredrik Fries, docent i anatomi men stundom förordnad att uppehålla Falléns plats i zoologi, efter Sven Nilsson intendent vid naturhistoriska riksmuseet i Stockholm, vilket han till stor del omskapade; samt Carl Jacob Sundevall, adjunkt i zoologi, sedan (1839) innehavare av samma plats som den förre.

Den matematiska gruppen av de naturvetenskapliga disciplinerna var icke företrädd på samma glänsande sätt som den biologiska.

Matematiken omfattade ännu vid århundradets början också astronomi och fysik, och i detta vidlyftiga ämne var Peter Tegman professor. Han var en begåvad matematiker och hade även i yngre åren anseende som god undervisare. De nedsättande omdömen, man om honom finner anföras, stamma från de senare åren, då han föll offer för en den tiden icke så ovanlig last. Han hade emellertid förut förstått att intressera ungdomen och hade flera utmärkta lärljungar; men han hade den oturen med dem att de samtliga tidigt lämnade universitetet. Så Ulrik Johan Åberg, som blev lektor i Karlstad. Denne hade några år varit adjunkt i fysik och s. k. custos machinarum och efterträddes av Magnus Thelin, som emellertid avled helt ung (1810). Än tidigare skördades den synnerligen lovande adjunkten i astronomi Carl Adolf Tiliander. Båda dessa voro tegnérs vänner och båda har han besjungit i gripande gravdikter. Särskilt varmt känd är sången över Tiliander (1806). Med hänsyftning på universitetets nu grusade förhoppningar på den unge astronomen heter det där:

Så förmultnar, djupt i graven, kärnan

av det hopp vi satt.

Carolina, så har morgonstjärnan

slocknat i din natt.

En annan vän fick efterträda Thelin, Jonas Brag, som dock egentligen var klassiker. Han blev efter Tegmans död, då astronomien utbröts från matematiken, innehavare av professorsstolen i det förra ämnet. Försynt och anspråkslös hörde han icke till de stort skinande ljusen. Men han var en samvetsgrann och älskvärd lärare och personligen högt skattad. Vittert intresserad var han också.

Till Tegmans efterträdare i matematiken kallades från Stockholm Carl Erik Kjellin. Om honom äro omdömena mindre gynnsamma, men tegnérs uppfattning t. ex. är väl starkt influerad av motsatsförhållandet i konsistoriet. Också han gick, som Tegnér, snart den prästerliga banan, väl icke till biskopsstolen, men till Kumla indräktiga pastorat, som Franzén innehaft.

Jag har nämnt, att kemien år 1812 fick en särskild lärostol. Dess innehavare, Jonas Albin Engeström, var den yngste av alla professorerna, en begåvad och kvick man, och en utmärkt föreläsare, som vetenskapsman i sitt fack mindre betydande – det sades att astronomi varit hans egentliga område. Engeström hörde till den intima Tegnérska kretsen, som vi här nedan ytterligare lära känna i Heurlins självbiografi. Han bodde som ungkarl hos änkebiskopinnan Hesslén, f. von Engeström, med vilken han var något släkt, och umgicks flitigt i det nya biskopshuset, Faxes, varifrån han också hämtade sin maka. Road och glad sällskapsmänniska vårdade han föga sin ekonomi, så att fränder och vänner fingo träda emellan. På hans sällskaplighet hänsyftar Tegnér i det skämtsamma yttrandet, att kemien egentligen icke dugde till annat än att – blanda toddi.

Under Engeströms tid tjänstgjorde som adjunkter i kemi Håkan Danielsson, som (1821) fick ett pastorat på landet (Österslöv), också han en av ”Herbergisterna” och en begåvad och kvick man; samt – något senare – Carl Fredrik Fagerström, som länge fick slita som laborator och ofta var förordnad för Engeström. – En uppryckning fick kemien först genom N. J. Berlin.

V.

Den egentliga historien hörde icke till de bäst representerade vetenskaperna under denna tid i Lund. De stora traditionerna efter Sven Lagerbring hade nästan avklippts. Nils Henrik Sjöborgs styrka låg på ett annat, men näraliggande område, som vi strax skola se. Hans efterträdare (1816), A. O. Lindfors, var egentligen klassiker, och dennes efterföljare Ebbe Samuel Bring var en polyhistor utan skarpsinne och koncentration. En verklig begåvning som historiker var Sven Hylander, Anders Hylanders son, vilken redan 1825 avled som e. o. adjunkt i historia, endast tjuguåtta år gammal, ”allmänt älskad och aktad för sin älskvärda karaktär, grundliga lärdom och outtröttliga forskningsnit”. En stor förlust gjorde universitetet genom hans bortgång, och han kunde icke ersättas. Om honom få vi en sympatisk skildring i N. P. Osbergs Lundaminnen.

Sven Hylander var bl. a. livligt intresserad av våra fornminnen. Detta intresse hade här väckts av N. H. Sjöborg, och Lund blev genom honom utgångspunkten för denna forskning i Sverige. Vetenskapligt stod Sjöborg kvar på en mera gammalmodig ståndpunkt – det blev Ch. J. Thomsen, som i Skandinavien grundlade den vetenskapliga arkeologien; men i avseende på fornminnenas bevarande är Sjöborg föregångsmannen, och erkändes som sådan även i Danmark. För universitetets historiska museum blev han av den största betydelse. En glad sällskapsman och god arrangör bildade han i sitt hem en musik- och dansorden, ”Harmoniska sällskapet”, som på sin tid hade en stor social betydelse i Lund. Sjöborg tog tjänstledighet redan 1814, kallad till Stockholm för vården om rikets fornlämningar, och han återtog sedan icke sin tjänstgöring i Lund. Lönen uppbar han dock här och hade som en av de tolv äldsta professorerna länge en av de bästa spannmålslönerna. Det berättas att, då han i juni 1838 var här nere för att mottaga jubelkransen, han presenterade sig för några yngre kolleger – som icke kände honom, och som ju icke gärna sågo att han stod kvar i lönen – och då yttrade: ”Ursäkta, mina herrar, att jag lever!” Kort därpå avled han emellertid. Under senare åren skall han – enligt t. ex. B. E. Hildebrands vittnesbörd – alldeles ha förlorat den elegans och finhet, som en gång utmärkte stiftaren av ”Harmoniska sällskapet”.

Det fornnordiska intresset slog i Lund djupa rötter, och många intresserade utgingo från Sjöborgs lärosalar. En sådan var Magnus Bruzelius, Lings och Tegnérs götiske vän, som i Iduna meddelade uppsatser om skånska fornlämningar. Sven Hylander är nyss nämnd. A. O. Lindfors ägnade sig en tid med mycket nit åt det Historiska museet. Johan Gustaf Liljegren grundlade också här sina djupa kunskaper på runologiens och myntväsendets område men kallades redan 1818, liksom Sjöborg, till Stockholm och blev efter några år riksantikvarie. Till Stockholm kallades också fjorton år senare B. E. Hildebrand, som i denna bok själv berättar om sin utveckling. Kvar stannade Sven Nilsson och C. G. Brunius, vilka visserligen ägnade sig åt andra vetenskaper, som vi sett, men dock på respektive fornforskningens områden blevo banbrytande.

Liksom den klassiska diktningen vid universiteten fått maka åt sig för diktningen på modersmålet, så började lärdomshistorien i 1700-talets mening ge rum för skönlitteraturens historia och den estetiska spekulationen.

Detta läroämne – estetiken – fick i Lund redan vid 1800-talets början en ordinarie professur, till vilken förutvarande botanices demonstratorn Anders Lidbeck utnämndes. Han var tillika universitetsbibliotekarie och inlade i denna egenskap stor förtjänst om sin högskola. Också som estetiker var han på sitt sätt driftig och framgångsrik och satte sina lärljungar in i den nu på detta område skeende stora utvecklingen. Men han förblev i grunden en upplysningstidens målsman och visade icke djupare förståelse för det nya. För vitterheten hos oss äger han icke stor betydelse; känt är dock, att det huvudsakligen var han som fästade Esaias Tegnér vid Lunds universitet. Dennes utveckling kunde han dock icke följa, och när Tegnér hållit sitt bekanta tal 1817, vari han i genialisk intuition skipar rättvisa mellan det gamla och det nya, fann Lidbeck det ”kvickt men falskt”, d. v. s. icke nog prisande det äldre åskådningssättet och för mycket gillande de nya rörelserna. De båda gingo sedan allt mera isär. Vartill dock i hög grad Agardh – på sätt ovan antytts – torde ha bidragit. Men när den gamle estetikern under riksdagen 1829 rycktes hädan, erkände Tegnér i de nobla orden vid magisterpromotionen den bortgångnes förtjänster och sin tacksamhet mot den, som lärt honom ”skalan till sången”.

Vitterheten hade i Lund efter Lidners tid varit ganska torftig. En eller annan ung förmåga gick till annan verksamhet:  Anders Carlsson (af) Kullberg, docent i grekiska, gick till den civila ämbetsmannabanan i Stockholm (slutl. biskop i Kalmar), Lars Petter Wåhlin, som 1798 utgivit en poetisk kalender ”Carolina”, blev präst på landet (prost i Norrvidinge). Men så kom 1804 Per Henrik Ling till Lund, och med honom börjar här en stor tid för den nordiska diktningen. I denna införde han Tegnér, och även andra unga poeter bland de studerande eller bland de yngre lärarna tilltalades märkligt därav och sökte följa efter, så Tegnérs vän David Aspelin (och sedan P. Wieselgren). Ling lämnade Lund redan 1813, men då hade Tegnérs stora diktarperiod tagit sin början. A. Kahl har i sitt arbete om Tegnér och hans samtida i Lund givit några upplysningar om de unga poeterna här under den Tegnérska tiden, om J. Brag, C. G. Schönbeck m. fl.   David Munck av Rosenschöld ansåg sig vara en betydande estetiker. Han gnabbades gärna med Tegnér och uppträdde till och med polemiskt mot honom; men någon betydelse fick han icke, därtill var hans begåvning för bisarr. Sedan han någon tid varit docent i estetik, blev han (1816) kyrkoherde i Kvistofta, och därifrån undfägnade han då och då publiken med tidningsartiklar av ganska rafflande art. Hans efterträdare i estetiken, Peter Wieselgren, Carl Henrik Lundblad och Nils Lovén, ägde alla varmt intresse för vitterheten och uppträdde rätt ofta själva som vitterlekare, Lundblad kanske i detta avseende den mest begåvade, Lovén sedermera genom sina översättningar av framstående förtjänst – dock av än större genom sin mästerliga folklivsskildring från Skytts härad. Lundblad skördades tidigt. Lovén och Wieselgren gingo till prästämbetet. Vad den sistnämnde betytt för vår lärdomshistoria och för vår folkuppfostran har en senare tid – dock inte utan kritik – erkänt.

Den egentlige efterföljaren av Tegnér var Assar Lindeblad. Han betecknas ju som den typiske ”Tegnériden”; och i det stora hela, framför allt i form och bildspråk, riktade han in sig efter Tegnér. Denne hade också väsentligen bidragit till hans fortkomst. Men Lindeblad hade också ett annat andligt överhuvud och det var Schartau; hans egenart präglas just av denna mellanställning. Som adjunkt i estetik upprätthöll han, efter C. H. Lundblad, i flera år föreläsningarna i detta ämne. Den estetiska lärostolen sammanslogs därpå med den i moderna språk, vars innehavare blev Shakespearetolkaren Carl August Hagberg.

I ett brev om det karolinska universitetet år 1823 (sannolikt av Wieselgren, nu i Upps. univ. bibl.) heter det om några av de förnämsta lärarkrafterna:

Florman är en patriark – en af mensklighetens prydnader i våra tider.

Rosenschöld är ett charmant snille, celebrerad läkare, förtjent genom koppympningens införande i Sverige; glad och fri som menniska.

Lidbeck äger stora förtjenster som bibliothekarie, har god smak och mångsidig bildning, men synes sakna värma för sin vetenskap och den högre anda, som lyfter en man öfver legionen af jordens barn. Man förebrår honom nepotism, men man borde besinna, att han vid Academien qvarhållit Tegnér. Hans lectioner tyckte jag mindre om. –

Tegnér är sjelva Phœnix Academiæ. Han är ungdomens förtjusning och kärlek. Han är en god husfader, fri medborgare och glad värd eller gäst. Godhet, frihet och glädje lysa ock i hans ansigte. Som lärare har han stora förtjänster. Han har den vid en Academie nästan underbara lyckan, att ingen klandrar hans betyg eller omdömen. – Tegnérs snille är österländskt, hans smak attisk, hans versbyggnad nordisk. Hvarje tanke är en meteor, hvarje vers en skön tafla. En målare skulle kunna på sitt språk öfversätta alla hans poem. I den nordiska mytologien lefver ingen så, som Tegnér.

Agardh är ett af de första snillen, ej allenast vid Academien utan äfven i Sverige. Han är klok som en minister, belefvad som en hofman, lärd som det egnar en academicus. Hans snille, smak och ovanligt sköna organ göra honom till den vältaligaste vid Academien, och, jämte Engeström, läser han bäst. Hans arbete om algerna är, som mycologien af Fries, classiskt. Han plockar gerna alla slags rosor; och är äfven sin Canzlers gunstling.  –

När Tegnér på våren år 1826 lämnade Lund – sin professur hade han lämnat två år tidigare – var det slut med universitetets glanstid, har det blivit sagt. Och den största glansen försvann ju med honom. Det är också sant, att vid den tiden hade flera andra av de förnämsta lärarna lämnat sina platser: både Retzius och Fremling, både Lundblad och Norberg och även Elias Lidfors. Tegnér sjöng redan 1820 i dikten till Norberg:

Ack, den nya tiden

är fattigdomens tid, den rika är förliden.

Men det får icke förgätas, att naturvetenskapens glanstid i Lund varade länge än – vid 1830-talets början stod den kanske, vad de många dugande krafterna och betydelsefulla arbetena beträffar, i sitt högsta flor. Och den teologiska vetenskapens storhetstid inföll, såsom ovan antytts, under 1800-talets andra fjärdedel. Också för vitterheten medförde den nya tiden en ny blomstring, genom Carl August Hagberg och Carl Vilhelm August Strandberg – Talis Qualis. Den Tegnérska tiden var dock den vittra storhetstiden i Lund. –

De flesta av de nu omtalade representanterna för det andliga livet i Lund under 1800-talets första årtionden passera revy i nedan meddelade anteckningar av samtida, som studerat vid det sydsvenska universitetet. Några skymta blott, andra äro mera starkt belysta, somliga till och med i flera av uppteckningarna.

Dessa studentminnen omfatta alla de tre à fyra första årtiondena av 1800-talet. Abraham Leijonhufvud studerade här 1800-1803. Anders Lignell 1807-1809, Christoffer Isak Heurlin vistades här 1804-1816 och Bror Emil Hildebrand 1820-1832, Nils Peter Osberg slutligen en längre tid ända från 1827.

Dessa anteckningar synas alla i stort sett vara ganska pålitliga, även om omdömena någon gång kunna vara färgade av personliga synpunkter, antipatier eller sympatier. De bära ju, intima som de äro, prägeln av upptecknarens personlighet och ha även därför sitt intresse. De färgas ju också i någon mån av författarens stämning under den tid uppteckningen skedde. Denna tid har i alla här föreliggande fall varit vederbörande memoarförfattares äldre dagar. I regeln ha ungdomsminnena då tett sig i ljus och glansfull dager. Endast Abr. Leijonhufvud ser de obehagliga sidorna starkare framträda. För flertalet voro studieåren i Lund den gladaste tiden i deras levnad. Och hos de mognade, reflekterande studenterna kommer den uppfattningen fram, att det var en stor tid de upplevde. Den uppfattningen har också blivit eftervärldens.

Lund den 30 juli 1918

                                                                                                                                E.  Wrangel